Ungefär så uttryckte sig Mona Sahlin i SvD den 26 april. Jag ber att få citera:
"– Jag känner mig väldigt trygg med att min ställning är stark. Jag har ingenJaha, hur ser det då ut för Mona när stödet är medelmåttigt eller rent av svagt? Lever Mona i en parallell värld, där allt är frid och fröjd oavsett hur verkligheten ser ut? Hur ser rådgivarna och de nära medarbetarna på Monas ställning, i en rödgrön skyttegrav utan reträttväg där det enda fungerande vapnen är dräpande floskler och dödande populism...?
som helst oro där. Tvärtom."
För nu så sticker den obekväma sanningen upp sitt elaka plyte för den verklighetsfrånvända oppositionsledaren igen, med en undersökning där i runda slag 3/4-delar av Svensson är övertygade om att Reinfeldt är bättre lämpad att leda än Mona, som har 1/4-del av folket med sig. Är det en stark ställning? Det kunde ju ha varit det om siffrorna mellan partierna såg ut ungefär så. med 25% som avsåg rösta på Monas parti eller någon av hennes politiska medlöpare. Vi är inte där, Monas parti har en avsevärt starkare ställning än partiledaren själv. Och inte ens i de egna leden så tror man på Monas förmåga, 45% av sosseriets egna kärnväljare tror att Reinfeldt leder bättre och bland LO-folket så är det till och med en majoritet som demaskerat Mona - 58% anser att Reinfeldt skulle vara en bättre ledare för landet trots att han måhända inte alltid har fört en politik som den mest röde LO-medlemmen har förstått ännu. "Jag känner mig väldigt trygg" var orden - självbedrägeri eller noll-koll?
Och när valdagen närmar sig så står det politiska ledarskapet i ett ännu större fokus, och den dagen är det min förhoppning att Monas förtroendesiffror och partiets väljarstöd börjar harmoniseras på ett sätt som gör SAP till ett svagt minne av det där statsbärande partiet man en gång var. Är det en sanndröm jag drömmer framför datorn, eller är jag lika verklighetsfrånvänd som den där Mona?
Inlägg
3 kommentarer:
Ja, de lever i en parallel-verklighet. Det är arvet från tiden mellan år 1994 och år 2006. En tid med mycket propaganda för att dölja ett Sverige som, på flera plan, rörde sig mot ett tillstånd som inte alls var lika möjligt att skönmåla.
Intressegrupper har aldrig något intresse av att beskriva sig som dåliga, de är precis som ohederliga bilhandlare, de tjänar inte på att beskriva säljobjektens brister.
Det verkar finnas mycket ilska i den så kallade rörelsen, men samtidigt är det märkligt i sig för att för de flesta vanliga människor, med alla grundläggande sinnen intakta, så har det varit mycket enkelt att se att socialdemokratin inte alls var något av det som ideologiskt säger sig vara.
Det är skönt att socialdemokratin i Sverige är på väg att avveckla sig självt, men däremot är jag rädd för de nationalistiska strömningar som tar vid och blir allt starkare, samt att de borgerliga partierna intar en position där de blir en grå sörja som försöker upprätthålla status quo därför att det inte finns några andra alternativ - jo, det finns ett alternativ, avveckla välfärdsstaten.
Idag är det trettio år sedan Margaret Thatcher vann parlamentsvalet i Storbritannien. En kvinna som inte kan jämföras på samma dag med vår nuvarande kvinnliga statsministerkandidat.
Fast det är svårt att låta bli, det är ju faktiskt också Monas namnsdag idag. Ah the irony.
Jag känner mig väldigt trygg med att Mona upplever att sin ställning är stark. Jag har ingen som hels oro där. Tvärtom! jag känner mig trygg.
MVH
Winston Sr IV
Skicka en kommentar