HYLLAS DEN SOM HYLLAS BÖR - JUHOLT TALAR...

Där satt jag framför datorskärmen igen, gloendes på ett sommartal för andra dagen i rad. Denna dag när Juholt äntrade scenen i Lugnets parklek i Västertorp, längs den röda tunnelbanelinjen mot Fruängen, hade inte regnet fallit i nästan ett dygn, solen sken till och med. Efter en heldag i olika innebandyhallar fick jag titta på Juholts sommartal strax efter att den sista tuggan av middagen började bearbetas i magsäcken och det var hos SVT Play jag hittade Juholt några sex timmar efter det att han började sitt första sommartal som partiledare.

Eftersändningen började med några toner av den medeltida balladen om marknaden i Scarborough, en truddelut som jag började gilla när morsan körde en LP med Simon and Garfunkel på stereon i radhuset några mil åt sydväst från Lugnets Parklek. Kanske var det de där tonerna av en låt som jag älskar - trots att den i alla sina versioner är befriad från synthslingor eller förinspelat trummande - som jag var på gott och snällt humör när jag började skärskåda Juholtarn bakom den där talarstolen i en lummig park i en Stockholmsförort som vilken som helst...

Jag tänkte inte kommentera så mycket av vad Juholt sade utan mer skjuta in mig på hur han sade det. I de allra flesta fallen så tycker jag ju att Juholt tar till enkla och populistiska knep för att vinna billiga poänger i frågor där han innerst inne vet att han kommer att behöva tänka längre än mustaschen når. Men det finns några få frågor där jag håller med Juholt när han står i parkleken och dominerar inför en publik som av kamerans vinklingar verkar ha ena benet i graven.

Utbyggnaden av tunnelbanan är en sådan fråga, en fråga där jag skulle önska att huvudstadens sossar och moderater kunde sträcka ut handen och lova varandra att skapa en infrastruktur som behövs i en stad som växer så det knakar. Om sossarna kan lova att aldrig någonsin kohandla bort Förbifarten borde vi moderater kunna visa lite god vilja genom att ta seriösa steg för att bygga ut tunnelbanan i alla tänkbara riktningar för att någon gång i världshistorien ligga i framkant...

Håkan Juholt är en strålande retoriker när han verkligen lägger den sidan till. Linjetalet inne på Stockholm Waterfront var i många stycken ett perfekt retoriskt tal för de som redan var frälsta. Talet i Almedalen var kanske inte lika bra som linjetalet, och kanske berodde det på att alla som befann sig i Visbys gröna lunga inte var frälsta och övertygade sossar - utan också bestod av skeptiker, nagelfarare och förstå-sig-påare som inte applåderade hysteriskt i varje konstpaus. Trots det var Juholt bättre än Reinfeldt i Almedalen - som talare alltså - och det var han idag också om man jämför med gårdagens insats av statsministern i det gråa Gustavsberg.

Idag talade Håkan Juholt återigen inför de redan frälsta, de som applåderade hysteriskt i varje konstpaus men som gjorde det med rätta. För den hängivna sossen måste Håkan Juholts sommartalande har varit som en bolusdos av antidepressiva medikamenter efter en lång istid under den rätt sunkiga retorikern Mona Sahlin. Det var ett fulländat tal för att elda på de egna trupperna, det satt där det skulle sitta rent retoriskt om jag får ta mig friheten att ikläda mig rollen som amatör-retoriker.

Det var precis rätt pikar och nålstick mot en regering som han med rätta kallar passiv. Det var en Juholt som inte blev en pajas eller en hovnarr, som istället visade att även en allvarsam Juholt kan vara värd att lyssna på. En dålig opposition borgar för en okoncentrerad och sävlig regering, och precis så var det under sosseriets Golgata-vandring i höstas och vintras. En bra, men förvisso populistisk och ekonomiskt lättsinnig opposition, borde få regeringen att börja gå på tårna och hitta rätt fokus.

Reinfeldt har fokus på den kommande krisen, på sitt ansvarstagande, på plånboken men han fortfarande knappt börjat fokusera på hur man minoritetsregerar. Juholt fokuserar på att lova allt åt alla utan en tanke på att han kanske kan behöva ta ansvar för det han står och lovar i det ena fulländade talet efter det andra.

De har olika roller de där två herrarna, som trots att Maud Olofsson skall få stötta upp Hillary Clinton, faktiskt är dde två dominanterna i svensk politik. Den ena vet att allt han säger kommer att få konsekvenser på ett eller annat sätt, den andra kan bolla offentligt med sina idéer och önskedrömmar utan att det för tillfället är någon som behöver ta funderingarna på allvar - ännu.

Om Reinfeldt presterar en groda så kanske Börsen rasar, kronan sjunker och krisen fördjupas innan den ens har har passerat de mest synliga grynnorna. Om Juholt hasplar ur sig en reform som inte ens Tommy Waidelichs malfunktionella miniräknare kan få att gå ihop så skakar några på huvudet i vetskapen att det är oppositionens roll att alltid leverera det man tror att folket vill höra. Juholt är en lika fulländad oppositionspolitiker och löftesspridare som han är en skicklig retoriker. Äras den som äras bör...

Avslutningsvis, två stycken i talet som fick mig att börja tänka på annat än Juholts tal när jag satt där framför datorn och nynnade på Scarborough Fair. Det första stycket handlade om Juholts faiblesse för statyer och då framförallt statyerna i Västertorp. Medan Håkan använde nästan 10 procent av sin taltid med att berätta om alla statyer så fick i alla fall jag den smutsiga inre blicken av att han spelade fickpingis samtidigt som han beskrev de där döda konstverken i kvarteren runt omkring Parkleken Lugnet.

Det andra stycket handlade om det som hände samtidigt som sommartalet, i Oslo. I spåren av Utöya så hade Stoltenbergs stolta norska nation en nationell sorgehögtid. Juholt ville säkert väl, men det kändes helt fel när han flyttade fokus från sörjandet och Stoltenberg till Lugnet och sin egen person. Juholts största aber är den självgodhet som alltför ofta blommar upp - och det var den känslan jag fick nu. Några andetag senare tog han revansch på sig själv genom att tydligt markera retoriskt mot det parti som i de flestas ögon är ett mörkrets parti i svensk politik. Att den samlade oppositionen ibland är just en samlad opposition förträngde han passande nog just där och just då - i Parkleken Lugnet, Västertorp under ett retoriskt väldigt bra sommartal.

Det var ett tal med udden riktade mot de redan frälsta, mot de som applåderade hysteriskt i varje konstpaus. Låt oss hoppas att bara inga fler finner frälsning i den skickliga retorikerns retorik. Men - hyllas den som hyllas bör...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN, AB1, AB2, Expr
Bloggar: DHE, Röda Berget, MMK, Kent, Stenholm, Andersson, Västros, Westerholm, Moberg, Böhlmark, Ankersjö,