NÄR TROJANERNA BLIR TROJANSKA HÄSTAR...

Tallinn är utan tvekan en av världens vackraste städer, när nu den under Sovjet- och kommunistepoken gråa, slitna och eftersatta huvudstaden i Estniska SSR har befriats, renoverats och blivit huvudstad i den pånyttfödda självständiga republiken Estland. Mina åsikter är naturligtvis partiska eftersom jag är halv-estländare och föll i gråt när jag år 1990 för första gången klev i land i det land min mor flydde från med sin familj när ryssen rullade in igen under det senaste världskrigets sista år...

Tallinn är numera en växande huvudstad i ett självständigt land, ett pyttelitet land både befolkningsmässigt och till ytan - ett litet land som ligger granne med en av de mest oförutsägbara grannländerna i världen, en granne som dessutom är en stormakt på alla sätt. Att ligga bredvid Sovjetunionens arvtagare Ryssland med sin gamal KGB-agent Putin som premiärminister så är den första känslan i ryggraden inte trygghet eller säkerhet. Snarare tvärtom.

Det finns en rimlig förklaring till varför Estland och de två andra baltiska grannarna omedelbart efter sin självständighet basunerade ut sina primära utrikespolitiska mål - medlemskap i EU och medlemskap i NATO. Den rimliga förklaringen är naturligtvis ländernas läge och en stormakt i öster som inte alls är att lita på, något som bevisades när esterna flyttade på ett ryskt krigsmonument från centrala Tallinn till krigskyrkogården några kilometer åt nordost ute vid Pirita. Ett flyttat monument, och ryska cyber-attacker lamslog de estniska nätstrukturerna och i princip hela samhället samtidigt som pöbeln påhejade av rysk retorik från Moskva gav Tallinn-borna en försmak på det som idag händer i Storbritannien...

Idag stormade en rysktalande man det estniska försvarsdepartementet, smällde av en liten bomb och tog gisslan för en stund för att när den estniska polisen stormade byggnaden skjuta sig själv. Estlands första "riktiga" terrorist var enligt de knapphändiga uppgifterna från staden på andra sidan Östersjön en soldat ur den estniska armén - en armé som trots sin lilla rekryteringsbas och korta historia har fem gånger så många artilleripjäser som vår svenska och i dagsläget lika många soldater. Men soldaten slash gärningsmannen pratade ryska, och omedelbart slår skräcken till, och fruktan flyttades från trojaner till riktiga trojanska hästar inne i det bräckliga samhällsbygget som inte vågar lita på någon granne eller vän längre.

Tilltron till NATO:s säkerhetsgarantier sköts i sank när den moderna Molotov/Ribbentrop-pakten slöts i och med gasledningen i Östersjön, där NATO-Tyskland hastigt och mindre lustigt gjorde sig beroende av rysk välvilja - något som tydligt manifesterades när Gerhard Schröder tog pöbelns och ryssarnas parti under bronsstaty-krisen. Estland litar inte längre på att NATO kan eller vill försvara landet om det skulle behövas, och när det kommer till vår svenska solidaritetsförklaring - som även innefattar Estland - så skrattar man bara hånfullt i Tallinn, i Tartu och i barackerna i Paldiski och Tapa...

Det räcker med en vettvilling som kanllar in på försvardepartementet i Tallinn och visar upp sina krigspsykoser från Irak eller Afghanistan under estnisk flagga men skrikandes på ryska så kommer fruktan tillbakaigen - och den ryssofobi som även jag lider av blommar upp igen. Rädslan sitter djupt hos grannfolket, en fruktan som kommer av resultatet av den gamla Molotov/Ribbentrop-pakten och all terror som mitt folk fick genomlida under den kommunism som Lars Ohly några år efter Moska-OS tyckte var så fantastisk -  "När upphörde de socialistiska staterna i Östeuropa att spela en positiv roll för den västeuropeiska arbetarklassen inställning till socialismen?"

Rädslan för den stora grannen lever kvar, bara den som tills för tjugo år sedan upplevde den politiska terrorn i sin mest fulländade och ondsinta form kan förstå fruktan som kommer av ett enskilt dåd som påminner om den inbyggda skräcken för den som är stor och stark. Om några dagar firar vi balternas första 20 år som självständiga stater efter Sovjetunionens kollaps, och jag kommer att fira med en eller fem Saku samtidigt som jag funderar på hur vi i Sverige kan bläddra förbi de mörkaste kapitlen i historieböckerna bara för att vi är naiva och godtrogna, medan de grannar som har upplevt krig, ockupation och terror har lärt av sin historia. De tar sin säkerhet på allvar, det gör inte vi - inte nu, inte imorgon...

Länkar: SvD, DN, AB, Expr
Bloggar: