Redan innan den första argentinska soldaten satte ner sina kängor på Falklandsöarna var det brittiska svaret på den kommande argentinska invasionen på väg söderut - över och under Atlanten i form av atomubåten HMS Spartan. Två dagar innan det började mullra över Stanley Harbour tog Spartan kurs mot Sydatlanten och den blivande krigsskådeplatsen.
I London såg man vad som komma skulle, till slut och alldeles för sent när man började ta de första trevande stegen för att skicka ner Royal Navy till något som skulle komma att bli ett krig om en ö-grupp som det saknades planer för att ta tillbaka, bara fanns ett fåtal undermåliga kartor över och som de flesta britterna knappt hade en aning om var de låg...
Ett brittiskt svar skulle alltid komma försent, eftersom Falklandsöarnas stränder låg 13.000 kilometer ifrån hemlandet och då den lilla flygplatsen i Stanley inte kunde ta emot de stora transportflygplan som möjligtvis och högst eventuellt skulle kunna ha flygit ner förstärkningar till de knappt 80 brittiska marinsoldater som skulle försöka stå i vägen för de cirka 1000 argentinska soldaterna som kom i den första vågen över vågorna. Vad än britterna gjorde skulle man komma försent, och när inte diplomatiska bredsidor från London och Washington kunde stoppa invasionsflottan så fick svaret bli en "Task Force" med uppdraget att ta tillbaka det som trots det gigantiska avståndet var mer brittiskt än Storbritannien.
HMS Spartan lämnade en stor brittisk flottövning utanför en annan omstridd brittisk besittning, Gibraltar, den 30 mars 1982 och nådde vattnen mellan Argentina och Falklandsöarna 14 dagar senare - och britterna upprättade en zon runt Falklandsöarna med en radie på 370 kilometer inom vilken alla argentinska fartyg och flygplan ansågs vara legitima mål. Men det var bara en u-båt på plats, och små argentinska fartyg fortsatte att fylla på den argentinska garnisonen på sina Malviner med fler och fler soldater.
Den argentinska juntan hade tänkt sig att ta Falklandsöarna, låta en liten garnison i form av det 25. infanteriregementet vara ockupationsmakt och ta hem alla de enheter som hade deltagit i "befrielsen". Margaret Thatcher och Storbritanniens svar på invasionen som blev mer än det gråtande och tandagnisslande som juntan i Buenos Aires hade föreställt sig fick Argentina att tänka om. I takt med att brittiska fartyg lämnade sina hemmahamnar med kurs söderöver så flögs och skeppades tusentals argentinska soldater ut till den närmaste heliga ö-gruppen.
En garnison som skulle ha bestått av knappt 1000 man blev en styrka på lite drygt 12.000 man - på ett par öar där det fanns boende för 1.800 civilister. Alla dessa argentinska soldater befann sig på en ögrupp där man hade inbillat sig att folket skulle ta emot dem som befriare men där förhållandet var det motsatta, de fick leva och verka i en miljö där både befolkningen som vädret blev mer och mer fientligt ju längre tiden gick...
De argentinska förbanden spreds över Falklandsöarna även om tyngdpunkten höll sig runt Stanley. I trakterna av Darwin och Goose Green på East Falkland placerades en flygbas och 1.000 soldater, i två byar med en sammanlagd befolkning på 40 personer. På Pebble Island norr om West Falkland upprättades också en flygbas tillsammans med en liten garnison på 150 man, medan man låste in befolkningen på knappt 20 personer i öns skola. I Port Howard och runt Fox Bay på West Falkland grupperades vardera 1.000 soldater i små bosättningar som aldrig någonsin haft sån rusningstrafik på sina fårstigar. Men runt Stanley baserades de flesta av de mesta argentinska soldaterna - 8.000 man i en stad med 1.050 innevånare.
De flögs och de skeppades över från baser i Argentina tillsammans med underhåll och vapen. Där britterna hade 13.000 kilometer att förflytta sig så var avståndet från de närmaste argentinska hamnarna och flygfälten till Stanley knappt 500 kilometer. Medan diplomatin försökte få någon lösning på krisen seglade britterna söderöver med en brigad om 6.000 man ombord på sina fartyg, och ingen av Thatcher eller Galtieri hade en tanke på att ge upp i det diplomatiska spelet och ju längre ner i Atlanten britterna kom och när alltfler argentinska soldater tog sin utrustning över axeln för att marschera in till Stanley från flygfältet söder om landstigningsstranden vid Yorke Bay så blev det uppenbara uppenbart - kriget stod för dörren...
Den brittiska flottstyrkan bestod av de två hangarfartygen Hermes och Invincible - där båda stod på tur för att avrustas av den brittiska försvarsministern John Nott - de åtta jagarna Bristol, Coventry, Sheffield, Cardiff, Exeter, Glasgow, Glamorgan och Antrim, de femton fregatterna Plymouth, Yarmouth, Penelope, Minerva, Argonaut, Andromeda, Arrow, Avenger, Ambuscade, Ardent, Antrlope, Active, Alacrity, Brilliant och Broadsword. Under vattnet fanns ubåtarna Spartan, Splendid, Conqueror, Courageous, Onyx och Valiant, och en landstigningsflotta ledda av landstigningsfartygen Fearless och Intrepid. Massor av inhyrda transport- och lastfartyg, minsvepare följde i spåren av den största brittiska flottstyrkan sedan Dagen D 1944.
Ombord på hangarfartygen fanns 28 Sea Harriers och 26 Sea King-helikoptrar, ombord på transportfartygen 3 Commando Brigade med 3 marinkårsbataljoner, 2 fallskärmsjägarbataljoner och understödsförband. De var Margaret Thatchers och Storbritanniens svar på den argentinska aggressionen, ett svar som ingen i Buenos Aires eller världen hade räknat med. Imperiet gick i krig för ett par vindpinade öar med lika många innevånare som i Hälleforsnäs.
En "framskjuten" flygbas på Ascension, en plats mitt i Atlanten mellan Sydamerika och Afrika, en plats där britterna samlade sin flotta och finslipade sin organsation inför det som komma skulle - generalrepetionen på Sydgeorgien och själva huvudakten på Falklandsöarna. Under tiden väntade tusentals unga argentinska män nergrävda i torven runt Stanley, Goose Green och på Pebble Island på det som inom kort skulle bli oundvikligt - Falklandskriget...
Nästa inlägg, om en vecka, kommer att handla om Sydgeorgien - invasion och befrielse.
Inlägg
2 kommentarer:
Låt oss minnas hur självsäkra inte bara Galtieri utan också de sovjetiska makthavarna var vid denna tidpunkt. Det dekadenta och fredsälskande väst skulle aldrig försvara sig mot aggressioner. Så såg kalkylen ut i Moskva. Falklandsöarna var vändpunkten och den stod Thatcher (och Ronald Reagan) för. Det tackar vi för.
Skall man tacka folk för att de har tur?
Om den försvarbudget som tories hade fått igenom underhuset bara haft några veckor till att verka, så hade kriget i princip varit en omöjlighet för britterna.
Skicka en kommentar