HÖGERSPÖKET OCH VÅLNADEN PALME

Det är exakt ett dygn och tjugofem år sedan Olof Palme stupade i korsningen Tunnelgatan och Sveavägen, och jag har suttit framför datorn och kliat mig i håret så mjället yrde framför skärmen. Hur elak kunde jag vara? Är ärlighet något som kan vara fel? Hur ger jag min bild av en man som gick bort för ett kvartssekel sedan men som ännu berör på gott och ont...?

På väg från arbetet i torsdags kväll, klockan hade passerat 22 när jag passerade Riksdagshuset. I ett specifikt fönster blinkade lampan på ett sätt som påminner om ett döende lysrör. Men när lampan blinkar i just det fönstret så är det en signal till mig om att något finns att hämta bakom Arvid Lindmans gravsten på Norra begravningsplatsen i Solna. Det blev till att vända åter, mot jobbet och den plats på andra sidan vägen där så många lagt sig för sin sista vila. Bakom stenen fanns ett kuvert, innehållande en text som löste alla mina problem om hur elak jag kunde vara mot Palme. Högerspöket hade sträckt ut en hjälpande hand - och jag tog den som den sista delen i en orgie av inlägg om Palme.

"I Stockholmsnatten är inte Högerspöket ensam bland de politiska vålnaderna. Medan Högerspöket huserar i källarvalven och kloakerna på Schönfeldts gränd håller en kollega Sveavägen 68 i sitt grepp. Spökets namn är Olof Palme.

Olof Palmes politiska liv var så nära en legend man kan komma. Palme bara uppstod och materialiserades ur tomma intet. Palmes första politiska förtroendeuppdrag var som riksdagsman i första kammaren. Palme har således aldrig lagt ner ett äldreboende, höjt taxorna för sophämtningen eller kuppat på en SSU-kongress.

Han hade talets gåva, och det är inte sällan Högerspöket har en skiva med Olof Palmes samlade tal på i bakgrunden när han behöver inspiration.

Palmes död är också skapad i det stoft som bygger legender. På väg hem från ett så folkligt nöje som ett biobesök blir han nedskjuten av en okänd gärningsman. Vem var det som sköt? En hatisk meningsmotståndare? En utländsk underrättelsetjänst? Vår egen säkerhetspolis? Vanliga poliser? Lönnmördare på uppdrag från industrialister? Eller en snedtrippande blandmissbrukare i en helt slumpmässig händelse?

Allt detta har lett till att myten Palme blivit mycket större än politikern Palme.

Att politiker får sätta livet till för sitt engagemang är en tragisk händelse, och Högerspöket hoppas innerligt att Anna Lindh blir den sista som gör honom sällskap i efterlivet. Politiker bör dock bedömas för sin politiska gärning, inte sitt ursprung, sin taleskonst eller sin hädangång. Och politikern Palme var ingalunda någon beundransvärd person.

Palme gjorde socialdemokratin så radikal och så verklighetsfrånvänd att han sannolikt är dess mest misslyckade företrädare. Ingen annan socialdemokratisk partiledare har misslyckats med att vinna två och ett halvt val i rad (oavgjort -73, förlust -76, förlust -79). Det dessutom mot en sådan fjant som Thorbjörn Fälldin.

När Palme diskuteras nämner en del löntagarfonderna som en "dum grej" under ett annars lyckat styre. Högerspöket anser inte att en plan för att socialisera hela näringslivet under LO:s ledning kan jämföras med klavertrampet att dra hem en femtiotaggare från Aladdin. Att sätta fackpampar på att ratta en planekonomi hade sannolikt fått Nordkorea att framstå som en sprudlande tillväxttiger.

Palme var dessutom en av de stora demagogerna bakom kålsuparteorierna. USA ansåg han - trots sina lagstadgade fri- och rättigheter - vara lika onda som Sovjetunionen, med sina skenrättegångar och arbetsläger. Fidel Castro däremot, var en hyvens kille, som man gärna kunde besöka och ta i hand medan man log in i de blixtrande kamerorna. Tog i hand gjorde Palme dessutom gärna med Afrikas alla diktatorer.

För ett parti som sedan dess börjat kalla sig feministiskt borde det mest pinsamma vara hans beslut att ersätta den hedervärde Herman Kling med den moraliskt inte helt oantastlige Lennart Geijer. Den gode Lennart besteg enligt säkerhetspolisen så många glädjeflickor att han inte borde få ta del av säkerhetsklassade dokument. Det kanske hade varit okej, sexköp var inte kriminaliserat då, men den lille kåtbocken lät sina personliga preferenser leda ut i en sexualbrottsutredning. Hade inte fjanten Fälldin vunnit valet 1976 är det mycket möjligt att dess rekommendationer hade omsatts i lag. Då hade vi fått statliga bordeller, och det hade varit ganska okej att sätta på sin minderåriga dotter. Möjligen hade lite vård och böter varit på sin plats, men inget värre än så eftersom mängden fängelseplatser under Geijer skulle begränsas till 300.

Sammanfattningsvis får Olof Palme en man som Lars Ohly att framstå som omdömesgill i internationella frågor och som en galen nyliberal i de ekonomiska. Till och med Monica Greens kriminalpolitiska inlägg framstår som tämligen vettiga med Palmes retorik i bakhuvudet.

När Mona Sahlin berättade att hon gick med i Olof Palme, och inte i socialdemokraterna, borde journalisten ha gapat förvånat och frågat "Va! Gick du med i planekonomi, Castro och legaliserad incest?" och väljarna skulle ha sprungit så långt de bara kunde från den galna tanten. Sprang gjorde de i och för sig ändå, men det var Monas egen och inte Olof Palmes förtjänst.

Hade Olof Palme levt idag är Högerspöket tveksam till om han varit välkommen på S-kongresserna. Risken för att han skulle anses som en radikal och pinsam parantes mellan Erlanders och Carlssons pragmatiska styrelseår får anses som överhängande. Men nu är han död, och dessutom en myt.

En myt som Sveriges näst största parti när och vördar, samtidigt som man är dess fånge. För få väljare tror på det Palme trodde på. Inte ens det socialdemokratiska partiet tror på det längre. Ingen tror på planekonomi. Ingen tror att Castro är snällare än Obama. Ingen tror att vård och omsorg kan ersätta fängelse.

Men för socialdemokraternas nomenklatura är han beviset för att radikalism lönar sig. Att vägen framåt är vägen till vänster. Att om socialdemokraterna rusar mot vansinnet så kommer väljarna att följa. Myten säger det, och underlåter att berätta att han förlorade två och ett halvt val.

Det ryktas att valberedningen söker en ny Palme. Högerspöket hoppas vid allt han håller heligt och kärt att de inte hittar någon. För till och med Olof Palme vann val."

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, DN1, DN2, DN3, Expr1, Expr2
Bloggar: Laakso, Westerholm, Högberg, Munkhammar

MORDET PÅ PALME - 1 DAG TILL 25 ÅR SEDAN

Jag är ingen privatspanare, men jag har under min uppväxt gillat att lägga pussel. I fallet med mordet på Olof Palme så finns säkerligen lösningen på mordgåtan i någon av tusentals dokument som tar hyllmeter efter hyllmeter i det förråd där utredningen om Palme nu samlar damm. Det handlar om att hitta rätt pusselbitar, att lägga dom på rätt plats för att få fram den rätta bilden...

Under några dagar har jag publicerat några av de mest galna uppslagen bland privatspanarna, med teorier som skulle kunna få var och en av mord-teoretikerna att bli föremål för ett LPT-omhändertagande. Men tänk om det bland dessa funderingar finns små korn av sannning, små bitar ur ett större pussel där bilden löser mordet? Osannolikt, javisst - men ändå...

Tänk om det de facto var Carl-Erik Rosén som sköt Palme, på uppdrag av Lisbeth Palme och Palme själv med en av Palmes söner som medhjälpare? Tänk om det var Carl-Erik Rosén som sprang längs Stockholms gator efter att ha hjälpt till med aktiv dödshjälp med ett gäng slagrute-försedda stollar i spåren? Tänk om...

Det är inte så att jag tror det, men det finns folk som uppenbarligen har sina bilder klara över hur verkligheten såg ut den där sena kvällen för snart 25 år sedan. Leif GW Perssons teorier har belysts i alla medier vid det här laget, precis som man ältat Christer Pettersson några varv till och imorgon lär vi bli varse en fullkomlig nyhetsexplosion om det mord som ännu denna dag - 25 år senare - är ett nationellt trauma för Svensson.

Vem tror då jag sköt Palme? Ingen aning faktiskt. Hade det varit en grupp så borde de 50 miljonerna i belöning till den tipsare som lämnar det anonyma tipset ha fått resultat samtidigt som jag är medveten om hur vissa falanger av polisen och militären såg på Palme - precis som en rätt stor del av den mörkaste högern i landet.

Christer Pettersson då? Jo, det finns ju de i umgängeskretsen som med sin yrkesbakgrund vet mer än vad jag vet och som anser att mordet faktiskt är löst, att dräparen från Rotebro också var statsministerns mördare. Det är möjligt att det faktiskt var så att Palme mördades av en ensam haverist som knappt visste vad han gjorde eller varför - eller så visste han exakt vad han gjorde och varför. Lisbet Palme är övertygad om gärningsmannen Pettersson, samtidigt som stora delar av Sverige verkar vägra att ta till sig att det inte ligger en ännu större och mer diabolisk konspiration bakom mordet...

Jag vet inte vad jag skall tro, jag vet bara det jag vet. Palme var lika impopulär bland sina politiska motståndare som han var populär bland sina egna, och någonstans mittimellan lär väl sanningen ha funnits. Han var ingen Gud men har var inte heller en djävul, Palme.

Vid ett tillfälle träffade jag Palme i verkliga livet och inte bara genom TV-rutan under Rapport eller Aktuellt. Platsen var Bommersvik, och tillfället under ett sommarläger med Unga Örnar. Jag har beskrivit skeendet tidigare, så jag fuskar och saxar från mitt gamla inlägg "Bastarden på Bommersvik" - som finns i sin helhet här...

"Helt utan politiska aktiviteter förflöt dock inte sommaren på Bommersvik. En eftermiddag skulle Olof Palme och Tage Erlander komma förbi och hälsa på. Ledarna valde ut 8-10 barn som skulle få den stora ynnesten att komma och hälsa på den store ledaren och den f.d stora ledaren. Av någon outgrundlig anledning valde en av ledarna, en skäggig fotbollsspelare från Nackdala i Tumba, ut mig för denna högtid. Han gillade mig för att jag stod upp för mina åsikter även om han tyckte att jag var fel ute, och sådana människor respekterar jag något enormt. De jag var där med på Bommersvik var trevliga, snälla och missledda men de kämpade ju för sina visioner och det högaktar jag.

När jag väl fick sätta mig där på stocken med mina lägerkamrater var jag lite nervös, Olof Palme hade man ju sett på TV och på Norra Bantorget. När Palme och Erlander kom lunkande längs grusvägen började hjärtat bulta hårdare och snabbare. Hjärtat slog, men inte av kärlek utan av nervositet. Hur obstinat skulle jag våga vara? Skulle jag verkligen säga mitt hjärtas mening? "Hej på Er" sa Palme och slog sig ner på en av stockarna, Erlander stod kvar med händerna i fickorna.

Det började familjärt och trevligt med frågor om hur vi trivdes, och om vad vi tyckte om det vackra vädret. Men efterhand kom vi in på ideologi, och då tog det hus i helvete. Medan de andra barnen nickade gillande när Palme pratade på så räckte jag upp handen. Jag ifrågasatte varför Palme tyckte det var OK med en diktatur på Kuba men inte i Chile, jag ifrågasatte hur det kunde bli bättre för företagen om fackföreningarna började äga dessa genom löntagarfonder. Det fanns en hel del frågor där jag som en något rabiat tokskalle sökte konflikt, och Palmes ögon mörknade allteftersom. Erlander däremot, han skrattade tyst i bakgrunden över Palmes tilltagande antipati mot den där 12-åringen som tyckte fel om allt. Sedan var jag kanske lite väl grov och elak, men när jag ställde Palme inför det faktum att sosseriet erkänt den sovjetiska ockupationen av såväl mitt som hans andra hemland, Estland respektive Lettland brast ledarens fördämmningar totalt...

"Kan du inte gå härifrån, de andra barnen skulle nog vilja höra något annat än ditt gnäll. Jag undrar om du verkligen är på rätt plats egentligen?", och så vände han bort blicken, Palme, med en gest av att nu får det vara nog. Erlander log fortfarande...

Självklart respekterade jag Palmes önskan och lät honom och de rättlärda ha sin egen seans utan störande element. Jag lommade i väg till mitt tält, där min feta tältkamrat låg och slöade. Örn-ledaren från Nackdala kom och frågade mig hur samtalet med Palme och Erlander hade gått med ett skadeglatt flin i sitt ansikte. Svaret blev "Som förväntat..."."

Bilden av en Palme som inte kunde förstå att det fanns folk som på verkligheten från en annan synvinkel etsade sig fast hos mig redan då, bilden av en konfrontatorisk politiker som blev bitsk och hätsk när någon tycke annorlunda slog rot. Palme hade sin bild klar för sig, och för det borde han få respekt - ännu 25 år efter sin död.

Ikväll, exakt klockan 23:21 publicerar jag ett inlägg om Palme från min spökskrivare "Högerspöket". Jag hade tänkt göra något elakt själv men det fanns en räddare i nöden som löste mitt balanserande på en alldeles för slak lina. Titta till då, ett "minnes"-epos av en statsman som alldeles för tidigt lämnade oss...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD Arvidsson, DN1, DN2, Expr,

Bloggar:

MORDET PÅ PALME - 2 DAGAR TILL 25 ÅR SEDAN

Klockan tickar fortfarande mot den 28 februari klockan 23:21 men redan nu och ännu mer så om några dagar så kommer 25-årsdagen av mordet på Olof Palme att få den uppmärksamhet som mordet på Olof Palme förtjänar - i alla former av media. Om någon har missat det så har tidningar och TV redan varit i gång ett tag nu. Trams-TV och blaskan Expressen har båda låtit varsin hänförd journalist följa en blåsbälgsandandes Leif GW Persson längs den gångväg och över den Sveaväg mellan biografen Grand och mordplatsen vid Tunnelgatan som makarna Palme tog den där ödesdigra natten. Efter GW-promenaden har man sedan gjort TV av densamma och låtit GW:s spekulationer och GW:s berättelser om vad han tror och inte tror strömma ut i mediabruset.

Det återstår bara 2 dagar till 25-årsdagen och jag fortsätter naturligtvis med att publicera del 4 i min "miniserie" om Palme-mordet. Det blir en postning om dagen där jag kommer att publicera en helt annan "lösning" på Palme-mordet än de som Leif GW Persson och polisen har kommit fram till. För medan professor Persson säger att Palmes Ankarström är någon ur ordningsmaktens eller de väpnade styrkornas led och som dessutom är tillräckligt galen och hatisk till Palme som person så är polisen - och faktiskt även Palmes familj övertygade om att det var den dömde dräparen - Christer Pettersson - som var mördaren...

Att man efter 25 år inte har lyckats lösa mordet längre än till att Hovrätten friade den Pettersson som Tingsrätten hade dömt, och att man med största sannolikhet inte heller kommer att lyckas med att lösa mordet längre än så gör ju att kreti och pleti bland amatördetektiver och andra haverister börjar med sina privatspaningar. När belöningen på 50 miljoner tillfaller den som klarar upp mordet så går de igång ännu lite mer och ännu lite mer ambitiöst. Det finns säkert vettiga människor som också funderar på vad som hände den där natten och som försöker hitta den lösning som ingen annan har hittat, men detta handlar inte om de vettiga.

När jag nu fortsätter att penetrera de lite sjukare teorierna om mordet på Olof Palme så måste jag tydligt och klart deklarera att jag inte har någon ambition att vara respektlös mot Palmes person, dennes familj och den död som utvecklat sig till ett nationellt trauma. Meningen med dessa inlägg är bara att få berätta om några av de mest häpnadsväckande teorierna om mordet - och idag ber jag att få återberätta TV-producenten Lars Krantz uppseendeväckande teorier och slutsatser om Palmemordet.

Skulle man ha lyssnat på Krantz medan han levde, och om man tar åt sig av det han lämnar efter sig så står det klart att Palmes död inte var det mord som polisen vill ha det till, inte alls ett vanligt mord iallafall. Precis som i Lindholms funderande så säger Krantz att Palme var en homosexuell vapenhandlare, och i utlandet enbart känd som detta. Enligt Krantz så mördades Palme av sin hustru Lisbet sannolikt med benäget bistånd av parets son Joakim .

Precis som i Lindholm-teorierna väver Krantz sitt nät om en skräck för svenska kärnvapen, hans skamkänslor över att ha en attraktion till det egna könet där Lisbets kärlek till Olof till slut fick henne att ställa Palme inför döden. Det var alltså av körlek till maken som Lisbet sköt sin make, inget annat skäl och handlar det om kärlek så är det ju rimligt att tro att sonen Joakim var med på noterna.

Jag klipper in ett stycke i Krantz milt sagt förvirrade beskrivning av hur mordet gick till och varför. I ett tal till Strömstads Rotary-klubb ventilerade den tidigare respekterade regissören sina slutsatser inför en häpen publik...

"Det var en praktfull sorti som Palme gjorde, som internationellt berömd socialistledare och fredsapostel, de små ländernas beskyddare, orädd kritiker av USA med mera. Det var bara det att den var djupt osann. I den mån man i utlandet kunde skilja mellan Sverige och Schweiz var Palme mest känd som homosexuell vapenhandlare.

I Sverige började vi ändå med frågan vem som sköt. När vi möttes här den 10 september 1990 hade jag kommit fram till att en tänkbar gärningsman faktiskt var -Lisbet Palme. Jag hade i detalj granskat förhörsprotokollen från de 14 vittnen som sett själva mordet. Jag hade klippt isär utsagorna mening för mening och lagt dem i kronologisk ordning så att jag fick fram ett tänkbart händelseförlopp sekund för sekund. Och till min stora häpnad fann jag att den s k gärningsmannen inte kunde ha dödat Palme. Han gick nämligen fram till Palme, lade handen på hans axel och sköt honom med två skott i bröstet när Palme vände sig om.

Men Palme är inte skjuten i bröstet. Han är skjuten i ryggen. Därtill med ett finkalibrigt vapen och en kula som inte gått igenom kroppen utan exploderat inne i den. Palme vred sig ett halvt varv och slog pannan i gatan. Storleken på det blåmärke som han fick visade att han avlidigt innan han nådde mark. Omedelbart efteråt kastade sig Lisbet Palme över honom och kysste honom på den blödande munnen.

Den s k gärningsmannen mötte Lisbet Palmes blick medan Palme sjönk ihop. Därefter lunkade han in på Tunnelgatan, men inte som man hela tiden har uppgivit uppför trapporna till Regeringsgatan utan Luntmakargatan norrut.Palme blev alltså inte skjuten med två skott i bröstet utan med ett skott i ryggen, på ett avstånd av 10 till 30 cm.

Eftersom det bara fanns en person som stod där, nämligen Lisbet Palme, vågar jag påstå att det också var hon som sköt.

Palme blev alltså inte skjuten med de två upphittade kulorna, som båda hittades av anställda på Sveriges Radio. Allt tal om att Palme blev skjuten med en magnumrevolver modell Smith & Wesson 357 Magnum är blaj. Hela inventeringen av tusentals vapen av detta märke i landet och provskjutning av dem är liksom hela mordutredningen ett gigantiskt slöseri med skattemedel.

Den s k gärningsmannen, som sannolikt var Olof Palmes äldste son Joakim, sköt med en pluggad startrevolver av märket Arminus.

Efter vårt förra möte blev jag inbjuden på en kopp te till en av mina åhörare, Mechtil von Gohren ovanför Järnvägsstationen. Hon menade att människorna här i Strömstad eller på Koster inte var i stånd att fatta att en kvinna kunde skjuta sin man av kärlek. Det kan faktiskt inte jag heller. Men hon godtog ju min tes att Lisbet Palme verkligen hade skjutit. Det var det annars inte så många som gjorde då. Jag blev mer eller mindre utfryst i debatten och framställd som helt galen. Det kanske jag är, men det är ju inget argument."

Palme-mordet var alltså ingenting annat än en rätt brutal form av familjeterapi om man skall tro på Krantz, vilket man naturligtvis bör akta sig för. Men av allt han skrev och berättade så stämmer iallafall slutklämmen - "Jag blev mer eller mindre utfryst i debatten och framställd som helt galen. Det kanske jag är, men det är ju inget argument."

Så länge mordet är olöst så kommer vi få höra dessa teorier till leda, den ena galnare än den andra. Det är vårt svenska öde...

Vårt öde är att inte veta vad som hände efter det sista trappsteget i den där trappan upp mot Malmskillnadsgatan. Det blev ett kliv in i en orgie av spekulationer om vem som egentligen sköt Palme och varför. Ted Gärdestad, Carl-Erik Rosén, Lisbeth Palme eller en kvinna i en lägenhet som slagrutespanarna ringat in...

Jag ber att få återkomma med min egen teori i ett uppslag imorgon. Väl mött!

Länkar: DN1, DN2, DN3, Expr, SvD, SvD, SvD, SvD

Bloggar:

Källa: Leopold-rapporten

MORDET PÅ PALME - 3 DAGAR TILL 25 ÅR SEDAN

Nedräkningen fortsätter, redan nu och ännu mer om några dagar så kommer 25-årsdagen av mordet på Olof Palme att få uppmärksamhet i alla former av media - något som redan har börjat. Tråk-TV och kvällstidningen Expressen har båda låtit varsin begeistrad journalist följa en irriterande och flåsande Leif GW Persson längs de trottoarer och övergångsställen mellan biografen Grand och mordplatsen vid Tunnelgatan som makarna Palme tog den där ödesdigra natten. Efter GW-promenaden har man sedan gjort TV av densamma och låtit GW:s spekulationer och GW:s berättelser om vad han tror och inte tror strömma ut i mediabruset.

Det återstår bara 3 dagar till 25-årsdagen och jag fortsätter naturligtvis med att publicera del 3 i min "miniserie" om Palme-mordet. Det blir en postning om dagen där jag kommer att publicera en helt annan "lösning" på Palme-mordet än de som Leif GW Persson och polisen har kommit fram till. För medan herr Persson säger att Palmes baneman är någon ur polisens eller militärens lönerullor som är tillräckligt besatt och negativ till Palme som person så är polisen - och faktiskt även familjen Palme övertygade om att det var Rotebros enda kändis - Christer Pettersson - som var mördaren...

Det faktum att man inte löst mordet, och att man med största sannolikhet inte heller kommer att lyckas med att lösa mordet gör ju att kreti och pleti bland amatördetektiver och andra haverister börjar med sina privatspaningar. Med en belöning som ligger på 50 miljoner till den som klarar upp mordet så går de igång ännu lite mer och ännu lite mer ambitiöst. Det finns säkert kloka människor som också funderar på vad som hände den där natten och som försöker hitta den lösning som ingen annan har hittat, men detta handlar inte om de kloka.

När jag nu tassar in i de ännu lite sjukare funderingarna om mordet på Olof Palme så måste jag tydligt och klart deklarera att jag har inte vill vara respektlös mot Palmes person, dennes familj och den död som utvecklat sig till ett nationellt trauma. Tanken med dessa inlägg är bara att få berätta om några av de mest häpnadsväckande teorierna om mordet - och idag ber jag att få återberätta författaren Ernst Lindholms grubblerier och slutsatser om Palmemordet.

Enligt Lindholm så står det sedan länge klart att Palmes död inte var ett mord, inte ett vanligt mord iallafall. Så långt har Lindholm rätt eftersom det handlade om ett mord på en statsminister, på öppen gata i ett land där det politiska våldet var lika frånvarande som Lindholms förmåga att tänka klart. För skall man tro på Lindholm var mordet på Palme en form av aktiv dödshjälp, "ett finurligt planerat självmord" - beställt och beordrat av Olof Palme själv...

Men varför ville då Palme dö, och varför tog inte Palme livet av sig på ett sätt som alla andra dödliga självmördare? Lindholm har allt klart för sig och analyserna både skakar om och berör den som gillar att fly in i fantasins värld. Vapentillverkaren Bofors skumraskaffärer, en manisk rädsla för kärnkraften och ångesten över att ha varit med om att skapa linje 2 i kärnkraftsomröstningen tillsammans med ett missbruk av kokain låg Palme i fatet, enligt Palme själv om man väljer att tro på Lindholm.

Palme mördades alltså inte. Enligt Lindholm var det alltså på egen begäran och med en egen kravspecifikation som Palme lämnade den politiska scenen. "Palme ville inte gå till historien som en förlorare med alla de heliga idealen emot sig" och som om inte det räcker diagnostiserar Lindholm Olof Palme inte bara som kokainist utan också som sjuk i HIV/AIDS - något som Lindholm vagt antyder att Palme fått för att han var bisexuell och umgicks med Ebbe Carlsson.

Men vem var det då som hjälpte Palme att ta livet av sig? Naturligtvis fanns det folk i hans närhet som av ett eller annat skäl gärna ställde upp, och Lindholm namnger Hans Holmér och SÄPO:s PG Näss som hjälp-organisatörer. Vem som höll i vapnet framkommer inte, men precis som Leif GW Persson hittar Lindholm mördaren/självmördaren i polisens led men med en annan och mer human agenda av att stå till tjänst när det behövs...

Lindholm hade rätt i sin första slutsats om att mordet inte var ett mord som alla andra så snubblar han också hyfsat nära verkligheten när han konstaterar att Palme har blivit något av en martyr - en ikon - efter sin död. Men Lindholm tror att det var precis det Palme och hans hjälpredor var ute efter när man tog livet av huvudpersonen själv i korsningen Tunnelgatan och Sveavägen för snart 25 år sedan.

Vad beträffar trovärdigheten i dessa teorier överlämnar jag åt läsaren att fria eller döma, att skratta eller gråta. Vad vi vet är att Olof Palme sköts i ryggen av en gärningsman som också försökte skjuta Lisbet Palme innan han tog kurs på Malmskillnadsgatan och försvann. Tänk om det inte alls var en mördare som sprang uppför trapporna, utan en "självmördare", en person som utförde aktiv dödshjälp på en man som också råkade vara landets statsminister? Då har vi en annan verklighet att förhålla oss till - även om Lindholms verklighet känns helt overklig för de flesta av oss.

Så länge mordet är olöst så kommer vi få höra dessa teorier till leda, den ena galnare än den andra. Det är vårt svenska öde...

Vårt öde är att inte veta vad som hände efter det sista trappsteget i den där trappan upp mot Malmskillnadsgatan. Det blev ett kliv in i en orgie av spekulationer om vem som egentligen sköt Palme och varför. Ted Gärdestad, Carl-Erik Rosén, Lisbeth Palme eller en kvinna i en lägenhet som slagrutespanarna ringat in...

Jag ber att få återkomma med ännu ett uppslag imorgon. Väl mött!

Länkar: Expr, SvD, DN1, DN2,

Bloggar:

Källa: Leopold-rapporten

MORDET PÅ PALME - 4 DAGAR TILL 25 ÅR SEDAN

Nedräkningen har börjat, snart kommer 25-årsdagen av mordet på Olof Palme att få uppmärksamhet i alla former av media - något som redan har börjat. Monopol-TV och kvällstidningen Expressen har båda låtit en hänförd journalist följa en våldsamt flåsande Leif GW Persson i spåren längs den sträcka mellan biografen Grand och mordplatsen vid Tunnelgatan som makarna Palme också tog. Sedan har man gjort TV av flåsandet och GW:s spekulationer och låtit GW berätta vad han tror och inte tror.

Det återstår nu bara 4 dagar till 25-årsdagen och jag tänkte fortsätta med att publicera del 2 i min "miniserie" om Palme-mordet. Det blir en postning om dagen där jag kommer att publicera en helt annan "lösning" på Palme-mordet än de som Leif GW Persson och polisen har kommit fram till - för GW säger ju att Palmes baneman är någon tillräckligt hatisk ur polisens eller militärens lönerullor, medan polisen - och faktiskt även familjen Palme - säger att det var rättshaveristen Christer Pettersson som var mördaren...

Att man inte löst mordet - och med största sannolikhet inte heller kommer att lösa mordet - gör ju att kreti och pleti bland amatördetektiver och andra haverister börjar med sina privatspaningar. När sedan belöningen ligger på 50 miljoner för den som klarar upp mordet så går de igång ännu lite mer och ännu lite mer ambitiöst. Det finns säkert kloka människor som också funderar på vad som hände den där natten och som försöker hitta den lösning som ingen annan har hittat, men detta handlar inte om de kloka.

Jag har inte några som helst avsikter att vara respektlös mot Palmes person och den död som utvecklat sig till ett nationellt trauma. Allt jag vill med dessa inlägg är att få berätta om några av de mest häpnadsväckande teorierna om mordet - och idag ber jag att få återge pseudonymen Nils Holgerssons lösning av Palme-mordet, publicerat i Svenska Slagruteförbundets tidning "Slagrutan" i mars 2000.

Enligt Holgerssons artikel så har ordningsmakten redan hittat mordvapnet, och detta med hjälp av slagrutor. Ett gäng hänförda slagrute-entusiaster blev intresserade av att försöka lösa Palme-mordet med sina metoder efter att ha läst om hur ett mord i det medeltida Frankrike klarades upp med hjälp av just slagrutor.

Slagrute-entusiasternas jakt på mördaren och mordvapnet inleddes lite mer än 10 år efter mordet, hösten 1996. Man hade placerat ett "psycho som "sändare" någonstans i Sydsverige, som satt och glodde på en bild av Palme och en bild på en Magnum-revolver. Jag kan inte förmå mig att själv återskapa den mördarjakt medelst slagruta som tog fart i Sverige, i Stockholm och från mordplatsen mot Södermalm. Jag saxar därför ur tidningen "Slagrutan"...

"Ett därigenom etablerat psi-spår kunde därefter med slagruta detekteras som ledande i riktning mot Stockholm. Vi kunde därefter inne i Stockholm, delvis oberoende av varandra, från mordplatsen vid Sveavägen och flera andra ställen på motsvarande sätt etablera nya psi-spår. Dessa visade sig, med något undantag, leda i riktning mot ett bostadshus nära Folkungagatan på Södermalm. Sedan vi också skaffat fram ritningar på huset fann vi den lägenhet i vilken psi-spåren strålade samman. Var det mordvapnet vi hade lokaliserat? Och hur hade det i så fall hamnat i lägenheten? Det kändes naturligtvis frestande att knacka på och be att få titta på Palmevapnet. Vi avstod. I lägenheten bodde samma person som vid tiden för mordet."

Med slagruta följde man mördarens flyktväg som till en början sammanföll med polisens bild av mördarens väg. Slagrutan utslag tog spanarna uppför trapporna till Malmskillnadsgatan, vidare ner längs Brunnsgatan till Birger Jarlsgatan och en liten utflykt till Humlegården. Därefter tog slagrutan spanarna längs Linnégatan, Narvavägen, Strandvägen och runt Blasieholmen för att sedan ta vägen över Skeppsbron till Slussen. Det måste ha varit ohyggligt spännande att följa med på denna jakt längs huvudstadens gator...

Uppför trapporna från Slussen mot Mosebacke, och sedan ner mot Folkungagatan via Götgatan. På Folkungagatan kom man fram till den tidigare identifierade platsen där vapnet borde finnas. Man kan frankt konstatera att den den flyende har tagit en väldig omväg för att komma fram till gömstället.

Slagrute-spanarna berättar vidare: "...under sin nattliga flykt hem till bostaden konsekvent hålla sig på största möjliga avstånd från mordplatsen. I mörkret utmed kajernas ytterkanter riskerade vederbörande inte att bli igenkänd i strålkastarskenet från mötande bilar. Inne på gatorna gick flykten, sannolikt av liknande skäl, mestadels på trottoarerna till höger i färdriktningen. Vittnesuppgifterna att den flyende verkade smidig och spänstig kan passa väl in på någon med kondition att tillryggalägga den drygt 6 km långa sträckan till fots i vinterkylan och söka sig uppför branta trappor på fyra olika ställen. Liksom mordet ger flyktvägen intryck att vara resultat av noggrann planering." Eller så var mördaren bara dum i huvudet som inte tog tunnelbanan som fortfarande gick eller någon nattbuss som ostört rullade genom stadens gator trots mordet...?

I november 1996 underrättas Rikskriminalens Palmegrupp om flyktväg och hos vem mordvapnet kunde återfinnas. Slagrutegruppen tyckte sig ha tillräckligt med kött på benen för att underrätta polisen men allt som hände var att förnyade psi-spår visade att vapnet bara några få dagar efter mordet flyttades från det fastställda gömstället. Slagrutegruppen kände att deras häpnadsväckande upptäkt och deras tips till polisen har mörklades och sopades under mattan. De anser sig dock ha bevis för att mordvapnet verkligen har tagits i förvar, om än indirekt genom en radiointervju med Palmeåklagaren Danielsson våren 1997. I radiointervjun redogör Danielsson att det faktiskt finns tips om att vapnet skulle finnas "någonstans i Stockholmstrakten".

Bitterheten över att negligeras av det svenska rättsmaskineriet tar sig uttryck i en avslutning i Slagrute-artikeln som andas förtvivlan och en känsla av inte bli tagna på allvar. Jag saxar vidare:

"Varför polisen trots de nya tipsen inte brydde sig om att leta efter vapnet förklarade han bl.a. med att det inte var någon brådska eftersom "vapnet ligger där det ligger och är inte åtkomligt för någon utomstående". Danielssons oavsiktligt yppade vetskap om att ingen utom polisen kan komma åt Palmevapnet var helst det således kan finnas, avslöjar att han i själva verket bör veta både var vapnet finns och hur betryggande det förvaras på platsen i fråga.

Men varför hemlighålla saken? Stämmer de gjorda iakttagelserna visar våra slagruteförsök att man på parapsykologisk väg även nu för tiden kan få kunskap om okända eller hemlighållna förhållanden. För vår del är detta forskningsprojekt därmed avslutat men kvar finns tyvärr oupplöst det i sitt slag svåraste nationella trauma som drabbatsvenska folket under 1900-talet. Eftersom polisen lagt locket på har vi därför överlåtit åt utomstående med professionell bakgrund att på egen hand arbeta vidare utifrån vårt material så att sanningen om mordet på Olof Palme i sinom tid kan klarna och komma till offentligheten."

Detta var psi-lösningen, och för de som inte vet vad ett psi-spår saxar jag ännu lite mer: "Ett psi-spår är, enklast beskrivet, ett slags förtätning som bildas linjärt mellan en person och ett föremål när personen ("sändaren") tänker koncentrerat på föremålet. Efter bildandet av psi-spåret, som är tubformat och ca en meter i diameter, kan man med slagruta fastställa spårets riktning till föremålet och på så sätt söka sig fram och hitta detta."

Vad beträffar trovärdigheten i dessa teorier överlämnar jag åt läsaren att döma eller fria. Vad vi vet är att Olof Palme sköts i ryggen av en gärningsman som också försökte skjuta Lisbeth Palme innan han tog kurs på Malmskillnadsgatan och försvann. Om mördaren sedan tog samma väg som slagrutan? Vem vet...

Efter det sista trappsteget i den där trappan tog han ett steg ut i det som har kommit att bli ett gäng helt galna spekulationer om vem som sköt Palme, Carl-Erik Rosén, Lisbeth Palme eller en kvinna i en lägenhet...

Jag ber att få återkomma med ännu ett uppslag imorgon. Väl mött!

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, Expr,

Bloggar:

Källa: "Slagrutan"

MORDET PÅ PALME - 5 DAGAR TILL 25 ÅR SEDAN

Nedräkningen har börjat, snart kommer 25-årsdagen av mordet på Olof Palme att få uppmärksamhet i alla former av media - något som redan har börjat. SVT och Expressen har vallat Leif GW Persson exakt samma sträcka mellan biografen Grand och mordplatsen vid Tunnelgatan, båda har gjort TV av vallningen och låtit Leffe berätta vad han tror och inte tror.

Det återstår 5 dagar till 25-årsdagen och jag tänkte låta publicera en miniserie med en postning om dagen där jag publicerar en helt annan "lösning" på Palme-mordet än de som Leif GW Persson och polisen har kommit fram till - för GW säger ju att Palmes baneman är någon tillräckligt hatisk ur polisens eller militärens lönerullor, medan polisen - och faktiskt även familjen Palme - säger att det var rättshaveristen Christer Pettersson som var mördaren...

Att man inte löst mordet ger ju som sig bör alla stollar och tokskallar möjligheten att börja privatspana, och när belöningen ligger på 50 miljoner för att klara upp mordet så går de igång ännu lite mer och ännu lite mer ambitiöst. Det finns säkert kloka människor som också funderar på vad som hände den där natten och som försöker hitta den lösning som ingen annan har hittat.

Avsikten med dessa inlägg är inte att vara respektlös mot Palme utan att berätta om några av de mest bisarra tankegångarna om mordet - och idag ber jag att få återge Stellan Hadar Hagmalms förklaring till varför Palme dog där han dog och varför.

Enligt Hagmalm så heter Palmes mördare Carl-Erik Rosén, något han medelst en skylt gärna, överallt och närsomhelst upplyser innevånarna i Lund om. Denna Carl-Erik Rosén är en barndomskamrat till Hagmalm och skall enligt Hagmalms terorier ha utfört Palmemordet som en konspiration mot Hagmalm dennes släkt. Rosén skall ha hela den svenska makteliten i ryggen i denna konspiration....

Men varför denna konspiration? Varför detta mord på en statsminister?

Pamle-mordet var i själva verket bara en avledningsmanöver för att flytta uppmärksamheten från det faktum att Stellan Hadar Hagmalm egentligen skulle vara kung Stellan I. Hagmalm påstår sig vara den riktiga svenska tronarvingen, och i princip allt som händer i det här landet och i världen handlar om att trycka tillbaka detta avslöjande.

Som om inte det räcker så anser sig Hagmalm vara utsatt för tankekontroll och ett kroniskt offer för sammansvärjningar och konspirationer. Till exempel anser Hagmalm att såväl Lasermannens härjningar som Estonia-katastrofen också är villospår och de offer som krävts för att inte media skall få upp ögonen för det där avslöjandet om hans kungliga status.

I bakgrunden finns en hemlig organisation som lyckades med att störta Romarriket medan man passade på att grunda självaste kristendomen. För att utplåna Hagmalms släkt genom tillskapandet av FN krävdes också ett andra världskrig - allt med Hagmalms kunglighet i centrum...

Att Carl-Erik Rosén skulle vara Palmes mördare med en uppbackning av i princip hela världen och med Stellan Hadar Hagmalm som det verkliga offret tillhör de mest bisarra funderingarna på vad som egentligen hände den 28 februari 1986, och det är väl inte många som kan ta herr Hagmalm på allvar.

Vi vet att Olof Palme sköts i ryggen av en gärningsman som också försökte skjuta Lisbeth Palme innan han tog kurs på Malmskillnadsgatan och försvann. Efter det sista trappsteget i den där trappan tog han ett steg ut i det som har kommit att bli ett gäng helt galna spekulationer om vem som sköt Palme, Carl-Erik Rosén, Lisbeth Palme eller en kvinna i en lägenhet...

Jag ber att få återkomma med ännu ett uppslag imorgon. Väl mött!

Länkar: SvD, SvD, DN1, DN2, AB,

Bloggar:

Källa: Wikipedia, Sydsvenskan