LUCKA 5: BASTARDEN PÅ BOMMERSVIK

"Var du tvungen att sparka så hårt Olof? Bourgeois-bastarden kommer ju landa vid Järna..."

I tidigare inlägg har jag ju öppet redovisat hur jag som ensam renlärig växte upp i en socialistisk familj. I sann socialistisk anda sågs jag ju som en elakartad svamp på det annars så vackra Antonssonska släktträdet. Detta var ju icke på något sätt acceptabelt, utan unge herr Antonsson skulle indoktrineras och omvändas till den enda riktiga läran...

I denna indoktrinering ingick självfallet ett påtvingat medlemsskap ungdomarnas egen kamporganisation, Unga Örnar. Genom denna organisation mötte jag många barn som inte var inne på samma spår jag, och det var väl intressant. Under dessa aktiviteter fick jag se "fienden" från insidan, genom årliga promenader 1:a Maj, genom olika kurser i bland annat matlagning... Dessutom förestod min röda mor ibland fritidslokalen Gluggen i Rönninge, där det vissa eftermiddagar var vänsterfritids och självklart tvingades jag med. Genom denna insyn blev jag allt starkare i min ideologiska övertygelse, för mer personlig frihet och mot det kollektiva förtrycket. Alltså borde jag tacka min mor för att jag i dag står bergfast i min tro, och att risken för att jag likt andra folkvalda moderater helt plötsligt glömmer allt vad man trott på genom åren och byter sida, är noll.

Visst finns det minnesvärda episoder som etsat sig fast i mitt minne från denna tid, speciellt de långa och spännande sommarlägren på Slandön och Bommersvik var minnen för livet. Vi den tiden hade kampen för min ideologiska omvändelse nått sitt slut, mor såg helt enkelt att det var kört och jag fanns där enbart för att hon var där som ledare och för att min far jobbade. Jag gjorde bara roliga saker som ugglejakt på natten, och kanotpaddling på dagen. Ända sedan den sommaren jag var på Bommersvik har sjön Yngern en alldeles speciell plats i mitt hjärta.

Helt utan politiska aktiviteter förflöt dock inte sommaren på Bommersvik. En eftermiddag skulle Olof Palme och Tage Erlander komma förbi och hälsa på. Ledarna valde ut 8-10 barn som skulle få den stora ynnesten att komma och hälsa på den store ledaren och den f.d stora ledaren. Av någon outgrundlig anledning valde en av ledarna, en skäggig fotbollsspelare från Nackdala i Tumba, ut mig för denna högtid. Han gillade mig för att jag stod upp för mina åsikter även om han tyckte att jag var fel ute, och sådana människor respekterar jag något enormt. De jag var där med på Bommersvik var trevliga, snälla och missledda men de kämpade ju för sina visioner och det högaktar jag.

När jag väl fick sätta mig där på stocken med mina lägerkamrater var jag lite nervös, Olof Palme hade man ju sett på TV och på Norra Bantorget. När Palme och Erlander kom lunkande längs grusvägen började hjärtat bulta hårdare och snabbare. Hjärtat slog, men inte av kärlek utan av nervositet. Hur obstinat skulle jag våga vara? Skulle jag verkligen säga mitt hjärtas mening? "Hej på Er" sa Palme och slog sig ner på en av stockarna, Erlander stod kvar med händerna i fickorna.

Det började familjärt och trevligt med frågor om hur vi trivdes, och om vad vi tyckte om det vackra vädret. Men efterhand kom vi in på ideologi, och då tog det hus i helvete. Medan de andra barnen nickade gillande när Palme pratade på så räckte jag upp handen. Jag ifrågasatte varför Palme tyckte det var OK med en diktatur på Kuba men inte i Chile, jag ifrågasatte hur det kunde bli bättre för företagen om fackföreningarna började äga dessa genom löntagarfonder. Det fanns en hel del frågor där jag som en något rabiat tokskalle sökte konflikt, och Palmes ögon mörknade allteftersom. Erlander däremot, han skrattade tyst i bakgrunden över Palmes tilltagande antipati mot den där 12-åringen som tyckte fel om allt. Sedan var jag kanske lite väl grov och elak, men när jag ställde Palme inför det faktum att sosseriet erkänt den sovjetiska ockupationen av såväl mitt som hans andra hemland, Estland respektive Lettland brast ledarens fördämmningar totalt...

"Kan du inte gå härifrån, de andra barnen skulle nog vilja höra något annat än ditt gnäll. Jag undrar om du verkligen är på rätt plats egentligen?", och så vände han bort blicken, Palme, med en gest av att nu får det vara nog. Erlander log fortfarande...

Självklart respekterade jag Palmes önskan och lät honom och de rättlärda ha sin egen seans utan störande element. Jag lommade i väg till mitt tält, där min feta tältkamrat låg och slöade. Örn-ledaren från Nackdala kom och frågade mig hur samtalet med Palme och Erlander hade gått med ett skadeglatt flin i sitt ansikte. Svaret blev "Som förväntat...". Senare den dagen kom min mor fram till mig och med tårar i ögonen sade hon att hon skämdes för mig. Själv var jag bara stolt, jag stod ju upp för mina värderingar och min politiska hemvist. Är det något att skämmas över?