Jag är ingen privatspanare, men jag har under min uppväxt gillat att lägga pussel. I fallet med mordet på Olof Palme så finns säkerligen lösningen på mordgåtan i någon av tusentals dokument som tar hyllmeter efter hyllmeter i det förråd där utredningen om Palme nu samlar damm. Det handlar om att hitta rätt pusselbitar, att lägga dom på rätt plats för att få fram den rätta bilden...
Under några dagar har jag publicerat några av de mest galna uppslagen bland privatspanarna, med teorier som skulle kunna få var och en av mord-teoretikerna att bli föremål för ett LPT-omhändertagande. Men tänk om det bland dessa funderingar finns små korn av sannning, små bitar ur ett större pussel där bilden löser mordet? Osannolikt, javisst - men ändå...
Tänk om det de facto var Carl-Erik Rosén som sköt Palme, på uppdrag av Lisbeth Palme och Palme själv med en av Palmes söner som medhjälpare? Tänk om det var Carl-Erik Rosén som sprang längs Stockholms gator efter att ha hjälpt till med aktiv dödshjälp med ett gäng slagrute-försedda stollar i spåren? Tänk om...
Det är inte så att jag tror det, men det finns folk som uppenbarligen har sina bilder klara över hur verkligheten såg ut den där sena kvällen för snart 25 år sedan. Leif GW Perssons teorier har belysts i alla medier vid det här laget, precis som man ältat Christer Pettersson några varv till och imorgon lär vi bli varse en fullkomlig nyhetsexplosion om det mord som ännu denna dag - 25 år senare - är ett nationellt trauma för Svensson.
Vem tror då jag sköt Palme? Ingen aning faktiskt. Hade det varit en grupp så borde de 50 miljonerna i belöning till den tipsare som lämnar det anonyma tipset ha fått resultat samtidigt som jag är medveten om hur vissa falanger av polisen och militären såg på Palme - precis som en rätt stor del av den mörkaste högern i landet.
Christer Pettersson då? Jo, det finns ju de i umgängeskretsen som med sin yrkesbakgrund vet mer än vad jag vet och som anser att mordet faktiskt är löst, att dräparen från Rotebro också var statsministerns mördare. Det är möjligt att det faktiskt var så att Palme mördades av en ensam haverist som knappt visste vad han gjorde eller varför - eller så visste han exakt vad han gjorde och varför. Lisbet Palme är övertygad om gärningsmannen Pettersson, samtidigt som stora delar av Sverige verkar vägra att ta till sig att det inte ligger en ännu större och mer diabolisk konspiration bakom mordet...
Jag vet inte vad jag skall tro, jag vet bara det jag vet. Palme var lika impopulär bland sina politiska motståndare som han var populär bland sina egna, och någonstans mittimellan lär väl sanningen ha funnits. Han var ingen Gud men har var inte heller en djävul, Palme.
Vid ett tillfälle träffade jag Palme i verkliga livet och inte bara genom TV-rutan under Rapport eller Aktuellt. Platsen var Bommersvik, och tillfället under ett sommarläger med Unga Örnar. Jag har beskrivit skeendet tidigare, så jag fuskar och saxar från mitt gamla inlägg "Bastarden på Bommersvik" - som finns i sin helhet här...
"Helt utan politiska aktiviteter förflöt dock inte sommaren på Bommersvik. En eftermiddag skulle Olof Palme och Tage Erlander komma förbi och hälsa på. Ledarna valde ut 8-10 barn som skulle få den stora ynnesten att komma och hälsa på den store ledaren och den f.d stora ledaren. Av någon outgrundlig anledning valde en av ledarna, en skäggig fotbollsspelare från Nackdala i Tumba, ut mig för denna högtid. Han gillade mig för att jag stod upp för mina åsikter även om han tyckte att jag var fel ute, och sådana människor respekterar jag något enormt. De jag var där med på Bommersvik var trevliga, snälla och missledda men de kämpade ju för sina visioner och det högaktar jag.
När jag väl fick sätta mig där på stocken med mina lägerkamrater var jag lite nervös, Olof Palme hade man ju sett på TV och på Norra Bantorget. När Palme och Erlander kom lunkande längs grusvägen började hjärtat bulta hårdare och snabbare. Hjärtat slog, men inte av kärlek utan av nervositet. Hur obstinat skulle jag våga vara? Skulle jag verkligen säga mitt hjärtas mening? "Hej på Er" sa Palme och slog sig ner på en av stockarna, Erlander stod kvar med händerna i fickorna.
Det började familjärt och trevligt med frågor om hur vi trivdes, och om vad vi tyckte om det vackra vädret. Men efterhand kom vi in på ideologi, och då tog det hus i helvete. Medan de andra barnen nickade gillande när Palme pratade på så räckte jag upp handen. Jag ifrågasatte varför Palme tyckte det var OK med en diktatur på Kuba men inte i Chile, jag ifrågasatte hur det kunde bli bättre för företagen om fackföreningarna började äga dessa genom löntagarfonder. Det fanns en hel del frågor där jag som en något rabiat tokskalle sökte konflikt, och Palmes ögon mörknade allteftersom. Erlander däremot, han skrattade tyst i bakgrunden över Palmes tilltagande antipati mot den där 12-åringen som tyckte fel om allt. Sedan var jag kanske lite väl grov och elak, men när jag ställde Palme inför det faktum att sosseriet erkänt den sovjetiska ockupationen av såväl mitt som hans andra hemland, Estland respektive Lettland brast ledarens fördämmningar totalt...
"Kan du inte gå härifrån, de andra barnen skulle nog vilja höra något annat än ditt gnäll. Jag undrar om du verkligen är på rätt plats egentligen?", och så vände han bort blicken, Palme, med en gest av att nu får det vara nog. Erlander log fortfarande...
Självklart respekterade jag Palmes önskan och lät honom och de rättlärda ha sin egen seans utan störande element. Jag lommade i väg till mitt tält, där min feta tältkamrat låg och slöade. Örn-ledaren från Nackdala kom och frågade mig hur samtalet med Palme och Erlander hade gått med ett skadeglatt flin i sitt ansikte. Svaret blev "Som förväntat..."."
Under några dagar har jag publicerat några av de mest galna uppslagen bland privatspanarna, med teorier som skulle kunna få var och en av mord-teoretikerna att bli föremål för ett LPT-omhändertagande. Men tänk om det bland dessa funderingar finns små korn av sannning, små bitar ur ett större pussel där bilden löser mordet? Osannolikt, javisst - men ändå...
Tänk om det de facto var Carl-Erik Rosén som sköt Palme, på uppdrag av Lisbeth Palme och Palme själv med en av Palmes söner som medhjälpare? Tänk om det var Carl-Erik Rosén som sprang längs Stockholms gator efter att ha hjälpt till med aktiv dödshjälp med ett gäng slagrute-försedda stollar i spåren? Tänk om...
Det är inte så att jag tror det, men det finns folk som uppenbarligen har sina bilder klara över hur verkligheten såg ut den där sena kvällen för snart 25 år sedan. Leif GW Perssons teorier har belysts i alla medier vid det här laget, precis som man ältat Christer Pettersson några varv till och imorgon lär vi bli varse en fullkomlig nyhetsexplosion om det mord som ännu denna dag - 25 år senare - är ett nationellt trauma för Svensson.
Vem tror då jag sköt Palme? Ingen aning faktiskt. Hade det varit en grupp så borde de 50 miljonerna i belöning till den tipsare som lämnar det anonyma tipset ha fått resultat samtidigt som jag är medveten om hur vissa falanger av polisen och militären såg på Palme - precis som en rätt stor del av den mörkaste högern i landet.
Christer Pettersson då? Jo, det finns ju de i umgängeskretsen som med sin yrkesbakgrund vet mer än vad jag vet och som anser att mordet faktiskt är löst, att dräparen från Rotebro också var statsministerns mördare. Det är möjligt att det faktiskt var så att Palme mördades av en ensam haverist som knappt visste vad han gjorde eller varför - eller så visste han exakt vad han gjorde och varför. Lisbet Palme är övertygad om gärningsmannen Pettersson, samtidigt som stora delar av Sverige verkar vägra att ta till sig att det inte ligger en ännu större och mer diabolisk konspiration bakom mordet...
Jag vet inte vad jag skall tro, jag vet bara det jag vet. Palme var lika impopulär bland sina politiska motståndare som han var populär bland sina egna, och någonstans mittimellan lär väl sanningen ha funnits. Han var ingen Gud men har var inte heller en djävul, Palme.
Vid ett tillfälle träffade jag Palme i verkliga livet och inte bara genom TV-rutan under Rapport eller Aktuellt. Platsen var Bommersvik, och tillfället under ett sommarläger med Unga Örnar. Jag har beskrivit skeendet tidigare, så jag fuskar och saxar från mitt gamla inlägg "Bastarden på Bommersvik" - som finns i sin helhet här...
"Helt utan politiska aktiviteter förflöt dock inte sommaren på Bommersvik. En eftermiddag skulle Olof Palme och Tage Erlander komma förbi och hälsa på. Ledarna valde ut 8-10 barn som skulle få den stora ynnesten att komma och hälsa på den store ledaren och den f.d stora ledaren. Av någon outgrundlig anledning valde en av ledarna, en skäggig fotbollsspelare från Nackdala i Tumba, ut mig för denna högtid. Han gillade mig för att jag stod upp för mina åsikter även om han tyckte att jag var fel ute, och sådana människor respekterar jag något enormt. De jag var där med på Bommersvik var trevliga, snälla och missledda men de kämpade ju för sina visioner och det högaktar jag.
När jag väl fick sätta mig där på stocken med mina lägerkamrater var jag lite nervös, Olof Palme hade man ju sett på TV och på Norra Bantorget. När Palme och Erlander kom lunkande längs grusvägen började hjärtat bulta hårdare och snabbare. Hjärtat slog, men inte av kärlek utan av nervositet. Hur obstinat skulle jag våga vara? Skulle jag verkligen säga mitt hjärtas mening? "Hej på Er" sa Palme och slog sig ner på en av stockarna, Erlander stod kvar med händerna i fickorna.
Det började familjärt och trevligt med frågor om hur vi trivdes, och om vad vi tyckte om det vackra vädret. Men efterhand kom vi in på ideologi, och då tog det hus i helvete. Medan de andra barnen nickade gillande när Palme pratade på så räckte jag upp handen. Jag ifrågasatte varför Palme tyckte det var OK med en diktatur på Kuba men inte i Chile, jag ifrågasatte hur det kunde bli bättre för företagen om fackföreningarna började äga dessa genom löntagarfonder. Det fanns en hel del frågor där jag som en något rabiat tokskalle sökte konflikt, och Palmes ögon mörknade allteftersom. Erlander däremot, han skrattade tyst i bakgrunden över Palmes tilltagande antipati mot den där 12-åringen som tyckte fel om allt. Sedan var jag kanske lite väl grov och elak, men när jag ställde Palme inför det faktum att sosseriet erkänt den sovjetiska ockupationen av såväl mitt som hans andra hemland, Estland respektive Lettland brast ledarens fördämmningar totalt...
"Kan du inte gå härifrån, de andra barnen skulle nog vilja höra något annat än ditt gnäll. Jag undrar om du verkligen är på rätt plats egentligen?", och så vände han bort blicken, Palme, med en gest av att nu får det vara nog. Erlander log fortfarande...
Självklart respekterade jag Palmes önskan och lät honom och de rättlärda ha sin egen seans utan störande element. Jag lommade i väg till mitt tält, där min feta tältkamrat låg och slöade. Örn-ledaren från Nackdala kom och frågade mig hur samtalet med Palme och Erlander hade gått med ett skadeglatt flin i sitt ansikte. Svaret blev "Som förväntat..."."
Bilden av en Palme som inte kunde förstå att det fanns folk som på verkligheten från en annan synvinkel etsade sig fast hos mig redan då, bilden av en konfrontatorisk politiker som blev bitsk och hätsk när någon tycke annorlunda slog rot. Palme hade sin bild klar för sig, och för det borde han få respekt - ännu 25 år efter sin död.
Ikväll, exakt klockan 23:21 publicerar jag ett inlägg om Palme från min spökskrivare "Högerspöket". Jag hade tänkt göra något elakt själv men det fanns en räddare i nöden som löste mitt balanserande på en alldeles för slak lina. Titta till då, ett "minnes"-epos av en statsman som alldeles för tidigt lämnade oss...
Bloggar:
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar