ATT SLÅ SÖNDER SALEM

Är man likt undertecknad uppväxt i Rönninge så borde man ju egentligen tycka att det är helt OK att såväl vänsterextremister som "patrioter" gör sitt bästa för att jämna tätorten Salem vid marken. Salem är nämligen en gudsförgäten plats, där man byggt tråkiga hus på ett lika tråkigt sätt och med en total avsaknad av allt vad charm heter. I det vackra Rönninge däremot, är det vackert, välordnat och med en charm som annars brukar vara svår att hitta söder om Slussen.

Nu är det ju dessvärre så att även Rönninge, denna lilla pärla, blir lidande av den kriminalitet som finns i det närliggande Salem och som resulterade i det mord som i dag sin tur resulterar i kravaller och demonstrationer. Att detta slaktande av det fina Rönninge och det tråkiga Salem år efter år får fortgå är ju bara ett tecken på att Sverige är ett synnerligen knäppt land. Visst skall man värna mötesfriheten och rätten att demonstrera, men i detta fall handlar det bara om att förstöra, slåss och underminera den demokrati som mötesfrihetenoch demonstrationsrätten är till för att skydda. Låt de "sörjande nationalisterna" hålla en stillastående manifestation vid busshållplatsen Storskogsvägen, där dådet skedde för 8 år sedan och låt motdemonstranterna ha en egen freak-show på HvSS skjutbana i Vällinge, det är faktiskt i Salems kommun det med. I samband med detta kan ju hemvärnet öva på att hantera stökiga folkmassor... På så sätt tillgodoser man bådas krav, om man nu prompt måste, med demonstrationer och möten i Salems kommun.

Men så är det inte, och blir nog inte heller. Salem och Rönninge kommer för år framöver få lida av raserade trädgårdar, sönderslagna rutor och en dag i Armageddon. I Sverige kan vi nämligen inte sätta ner foten och säga ifrån, vi slösar hellre med skattebetalarnas pengar på en gigantisk polisinsats än nekar två horder av kriminella bastarder rätten att slå sönder två samhällen. Man skäms över flatheten, man upprörs över att det är så svårt att se till att vi vanliga medborgare skyddas från dessa dårar. Och är det verkligen genom våld och förstörelse man bäst motarbetar rasismens fula tryne? Nej är mitt svar. Genom att tiga ihjäl, inte ge dessa människor någon massmedial uppmärksamhet eller den minsta möjlighet att få medkänsla så skulle Salem i dag ha sluppit slås sönder och nazisterna hade fått mindre PR när de tågar ordningsamt medan vänsterextremisterna slåss med polisen och slår sönder Rönninge och Salem...

Jag har min farbror med familj i Rönninge, denna dag flyr dom sin hemort redan i gryningen för att inte återvända förrän det nya dygnet bankar på dörren. Det finns många, många fler av Salemsborna och Rönningeborna som flyr likt en gräshoppssvärm denna dag, flyr till tryggheten från en krigszon. Du och jag betalar dessutom notan för detta trams över vår skattsedel, för när annars skulle det behövas 300-400 poliser i Rönninge-Salem? Jag lägger hellre mina skattekronor på försvaret, vård, skola och omsorg...

Läs gärna bloggen om hur våldet regerade i Rönninge i början på 80-talet här. Mary bloggar också...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, AB1, AB2, AB3

LUCKA 5: BASTARDEN PÅ BOMMERSVIK

"Var du tvungen att sparka så hårt Olof? Bourgeois-bastarden kommer ju landa vid Järna..."

I tidigare inlägg har jag ju öppet redovisat hur jag som ensam renlärig växte upp i en socialistisk familj. I sann socialistisk anda sågs jag ju som en elakartad svamp på det annars så vackra Antonssonska släktträdet. Detta var ju icke på något sätt acceptabelt, utan unge herr Antonsson skulle indoktrineras och omvändas till den enda riktiga läran...

I denna indoktrinering ingick självfallet ett påtvingat medlemsskap ungdomarnas egen kamporganisation, Unga Örnar. Genom denna organisation mötte jag många barn som inte var inne på samma spår jag, och det var väl intressant. Under dessa aktiviteter fick jag se "fienden" från insidan, genom årliga promenader 1:a Maj, genom olika kurser i bland annat matlagning... Dessutom förestod min röda mor ibland fritidslokalen Gluggen i Rönninge, där det vissa eftermiddagar var vänsterfritids och självklart tvingades jag med. Genom denna insyn blev jag allt starkare i min ideologiska övertygelse, för mer personlig frihet och mot det kollektiva förtrycket. Alltså borde jag tacka min mor för att jag i dag står bergfast i min tro, och att risken för att jag likt andra folkvalda moderater helt plötsligt glömmer allt vad man trott på genom åren och byter sida, är noll.

Visst finns det minnesvärda episoder som etsat sig fast i mitt minne från denna tid, speciellt de långa och spännande sommarlägren på Slandön och Bommersvik var minnen för livet. Vi den tiden hade kampen för min ideologiska omvändelse nått sitt slut, mor såg helt enkelt att det var kört och jag fanns där enbart för att hon var där som ledare och för att min far jobbade. Jag gjorde bara roliga saker som ugglejakt på natten, och kanotpaddling på dagen. Ända sedan den sommaren jag var på Bommersvik har sjön Yngern en alldeles speciell plats i mitt hjärta.

Helt utan politiska aktiviteter förflöt dock inte sommaren på Bommersvik. En eftermiddag skulle Olof Palme och Tage Erlander komma förbi och hälsa på. Ledarna valde ut 8-10 barn som skulle få den stora ynnesten att komma och hälsa på den store ledaren och den f.d stora ledaren. Av någon outgrundlig anledning valde en av ledarna, en skäggig fotbollsspelare från Nackdala i Tumba, ut mig för denna högtid. Han gillade mig för att jag stod upp för mina åsikter även om han tyckte att jag var fel ute, och sådana människor respekterar jag något enormt. De jag var där med på Bommersvik var trevliga, snälla och missledda men de kämpade ju för sina visioner och det högaktar jag.

När jag väl fick sätta mig där på stocken med mina lägerkamrater var jag lite nervös, Olof Palme hade man ju sett på TV och på Norra Bantorget. När Palme och Erlander kom lunkande längs grusvägen började hjärtat bulta hårdare och snabbare. Hjärtat slog, men inte av kärlek utan av nervositet. Hur obstinat skulle jag våga vara? Skulle jag verkligen säga mitt hjärtas mening? "Hej på Er" sa Palme och slog sig ner på en av stockarna, Erlander stod kvar med händerna i fickorna.

Det började familjärt och trevligt med frågor om hur vi trivdes, och om vad vi tyckte om det vackra vädret. Men efterhand kom vi in på ideologi, och då tog det hus i helvete. Medan de andra barnen nickade gillande när Palme pratade på så räckte jag upp handen. Jag ifrågasatte varför Palme tyckte det var OK med en diktatur på Kuba men inte i Chile, jag ifrågasatte hur det kunde bli bättre för företagen om fackföreningarna började äga dessa genom löntagarfonder. Det fanns en hel del frågor där jag som en något rabiat tokskalle sökte konflikt, och Palmes ögon mörknade allteftersom. Erlander däremot, han skrattade tyst i bakgrunden över Palmes tilltagande antipati mot den där 12-åringen som tyckte fel om allt. Sedan var jag kanske lite väl grov och elak, men när jag ställde Palme inför det faktum att sosseriet erkänt den sovjetiska ockupationen av såväl mitt som hans andra hemland, Estland respektive Lettland brast ledarens fördämmningar totalt...

"Kan du inte gå härifrån, de andra barnen skulle nog vilja höra något annat än ditt gnäll. Jag undrar om du verkligen är på rätt plats egentligen?", och så vände han bort blicken, Palme, med en gest av att nu får det vara nog. Erlander log fortfarande...

Självklart respekterade jag Palmes önskan och lät honom och de rättlärda ha sin egen seans utan störande element. Jag lommade i väg till mitt tält, där min feta tältkamrat låg och slöade. Örn-ledaren från Nackdala kom och frågade mig hur samtalet med Palme och Erlander hade gått med ett skadeglatt flin i sitt ansikte. Svaret blev "Som förväntat...". Senare den dagen kom min mor fram till mig och med tårar i ögonen sade hon att hon skämdes för mig. Själv var jag bara stolt, jag stod ju upp för mina värderingar och min politiska hemvist. Är det något att skämmas över?

LUCKA 4: UNDERÅRIGA PYROMANER

I min följetång om brott begångna under min uppväxt har jag nu kommit ännu lite längre tillbaka i tiden, till tiden runt 1976-78 någon gång. Familjen bodde vid denna tid i Gnesta, i en trevlig villa på Sigtunavägen. En av våra grannar hette Janne, och han var alla unga pojkars stora idol - för Janne var brandman.

Janne var brandman på heltid i Södertälje, och alltså någon att se upp till. Det fanns några andra pappor i närheten som också var brandmän, men de var deltidare i Gnestas egen brandkår och ingenting värda i våra ögon. För att vara en riktig brandman så kunde man ju inte jobba som televerkare eller butiksbiträde vid sidan om, så var det bara. Janne var också extremt snäll, han tog med sig begagnade brandhjälmar till oss killar så vi kunde leka brandkår på gatan. Här rådde grabbighetens mest extrema jargong, inga tjejer fick vara med för de kunde ju inte bli brandmän... Annat är det nu i det könslösa Sverige där man sänker ribban och kraven på de som skall rädda oss bara för att låta kvinnor komma in i organisationen. Hos de 8 unga pojkarna mellan 4 och 8 år på Sigtunavägen fanns inga som helst ambitioner att driva jämställdhetskampen framåt, nej då. Tjejerna kunde möjligtvis få vara med och leka om de kunde tänka sig vara skadade, instängda i brinnande lekstugor eller klättra upp i ett träd och mjaua som en katt, men inte som brandmän.

Vi hade våran egen brandstation på Jannes garageuppfart, där vi likt en vagnhall hade parkerat våra cyklar och trampbilar för att kunna rycka ut på våra simulerade larm. Dessa larm inleddes med att någon unge började tjoa och pipa som ett larm för att sedan med förställd och vanställd röst ropa "Brand på lekparken" eller "Trafikolycka på Cykelvägen", och så drog vi på oss hjälmarna och cyklade i väg. Så mycket bättre man lekte när inte datorer och TV-spel fanns, så mycket mer motion och frisk luft man fick.

En varm försommardag så råkade vi hitta en ask tändstickor i en soptunna på lekparken och helt plötsligt blev vi alla ense om att lägga in en ny nivå av realism i lekandet. Vi cyklade upp från Sigtunavägen, upp i skogen på grusvägen som ledde oss mot Lötbodal. Cirka 300 meter in i skogen fanns en liten dunge som skulle passa för en skogsbrand i våra ögon. Några gamla tidningar, lite ris samlades och några tändstickor kastades in och började brinna lite lätt. Sedan cyklade vi ner till vår fiktiva brandstation och fyllde på blomsprutor, vattenpistoler och annat som man kunde spruta vatten med, och sedan började vi dricka saft...

Efter kanske 10 minuter började Jonas bröla sitt larmtjut och det handlade om en skogsbrand. När vi hoppat upp på våra cyklar, och börjat röra oss mot skogen så blev vi nog alla lite lätt kallsvettiga, det syntes rök! Ojdå, bäst och trampa på och vi sjöng TUT-TUT som aldrig för i vår ambition att ta oss fram. Och visst var det en skogsbrand där, det hade tagit sig rejält i den torra vegetationen. Det var kanske en yta på 25 kvadratmeter som antingen glödde eller brann med öppen låga. Blomsprutor och vattenpistoler tömdes snabbt, och hälften av killarna cyklade snabbt hem för att fylla på medan vi andra försökte kväva elden med stampande och en kvast. Mer vatten kom upp, och vi började efterhand hoppas att vi skulle kunna besegra fågel Fenix utan att deltids-töntarna från brandkåren på byn skulle komma oss till undsättning. Efter kanske 20 rundor med påfyllning och ett gediget arbete så var elden under kontroll. Jannes son Pigge var duktig och såg till att vi riktigt dränkte marken med vatten för att se till att det inte blossade upp igen... I tre timmar hade vi kämpat, och visst fanns det föräldrar som undrade vad vi höll på med men svaren de fick blev de inte klokare av...

Om det stämmer att man kissar på sig när man leker med elden borde det lilla stationssamhället ha drabbats av en Tsunami av urin den påföljande natten, men jag kissade inte på mig så icke heller mina bröder. Således är detta ordspråk bara en skröna.

Preskriptionstiden för denna kriminalitet har också passerats, men man kan ju skylla på ungdomligt oförstånd. Det finns ju folk som långt upp i vuxen ålder tycker om att tända eld, och i Ystad lider man av rättssamhällets ofullkomlighet när en konstaterad pyroman gång på gång släpps ut för att fjutta på nya byggnader. Vi lärde vår läxa, och efter brasan i Lötbodalsskogen var det mest trafikolyckor i vårt lekande.

Länkar: SvD, Ystads Allehanda1, Ystads Allehanda2, Ystads Allehanda 3

SOSSE-SUMPAN SÄMST I SVERIGE...

Under det året som det demokratiska valresultatet spelade någon som helst roll i min hemstad Sundbyberg så hade jag den stora ynnesten att sitta som ledmot i Äldre- och Omsorgsnämnden. Under ledning av Calle Grufman rivstartade vi för att ge de äldre i Sundbyberg en betydligt bättre omsorg. Det som lämnats över till oss efter valet 2006 var inget annat än en nerkörd, misskött och havererad äldreomsorg där man i sann ideologisk anda förvägrade de äldre att vara med och påverka sin vardag.

Under den legitima Sosse-eran hade man lagt ner flera väl fungerande äldreboenden, man hade startat omsorg i stordriftsform och gjort sig av med många kunniga omsorgsarbetare. I socialdemokraternas Sundbyberg stod, och står, de äldre längre ner på prioriteringslistan än inhängnade och avgiftsbelagda utomhusbad, efter investeringar i fler politiker och en extremt tilltagen politisk administration. Hur kan man annars tolka de satsningar som det nu icke-fullt-så-legitima Sosse-styret gör? För samma kostnad som man skulle kunna heltidsanställa ytterligare en sjukgymnast eller arbetsterapeut så vill sossarna sätta upp otidsenliga anslagstavlor runt om i staden, är det rätt prioritering? När de äldre har synpunkter på maten blir den röda lösningen ett kommunalt café i vattentornet, utom räckhåll för våra äldre...

Socialstyrelsen har nu fastslagit att Sundbyberg har rikets sämsta äldreomsorg. Just detta såg vi 2006, just detta fick vi väljarnas mandat att rätta till i valet 2006 och vi han med mycket på det år vi fick innan två personer fick för sig att deras röster var mer värda än de 1487 väljares röster som var skillnaden mellan den segrande alliansen och den förlorande röd-gröna röran. Vi körde på med stor entusiasm, för att göra Sundbyberg till en bra stad även för våra äldre. Men mitt i farten puttade sossarnas Kajsa Adenbäck med benäget bistånd av herrar Spira och Wijkman ut Carl Grufman från förarsättet, drog i handbromsen och vände helt och tryckte gasen i botten. I motsatt riktning mot den avgrund som den socialdemokratiska vendettan mot valfrihet för de äldre innebär. Vad väljarna sade bakom skynkena den vackra söndagen i slutet av september 2006 betyder ingenting längre...

Länkar: SvD, DN,

LUCKA 3: KRAMAR OCH KOLLEGOR

Det är snart natt, och jag har sovit en stund efter en fantastisk studiedag på jobbet. Ibland undrar jag faktiskt varför jag gnäller på min arbetsplats. Visst finns det slem och avföring att ta hand om, och ofta i rikliga mängder, visst finns det patienter som är så stökiga att mina barn framstår som små timida stjärngossar och visst kan man ibland känna sig ensam som blåhjärtad i en miljö där vi moderater närmast är att betrakta som mindre vetande av någon outgrundlig anledning. Men allt detta kompenseras mer än väl av att man faktiskt är en heterosexuell man på en kvinnodominerad arbetsplats.

Eftersom det igår var studiedag så fick jag se mina kära kollegor på glatt humör och leendes, i sina civila kläder. Det var djupa urringningar och korta kjolar, det var en helt annan klädsel än vår arbetsdress som raderar ut det mesta av former i sin tråkighet och folk var glada. Förvisso kan även den mest synsvage se hur jag ser skengravid ut, men allt det vackra på kvinnans kropp utom ansiktet döljs bakom byltiga bussaronger och alldeles för vida byxor… Men jag trivs trots detta aber alldeles förträffligt med mina kollegor på nattpasset. Många har samma sjuka humor, vissa har det inte och de njuter av vad jag hört inte alls när min sjuka hjärna spårar ut i fantasifulla och osmakliga haranger och obscena skämt. Denna dag umgicks jag med mina tvillingsjälar, som dessutom iklädde sig rollen som mina icke-gnällande tjänarinnor för en dag. Men till och från var kvinnsen ibland så grova i käften att jag rodnade och det kräver mycket.

Mina vackra, blonda och galna arbetskamrater Maria och Anne var i sitt esse i dag. Dagens höjdpunkt var när jag fick värma mina kalla fingrar i Annes muff… samt när Maria träffsäkert fastslog att min Petter-Niklas måste vara som en metmask eftersom jag har så små fingrar. Efter sådana här dagar känner jag att vården trots allt kan vara en plats för mig, och att jag kanske ändå inte är så korkad som gett 20 år av mitt miserabla liv till ett arbete där man inte kan leva på lönen, men väl av kärleken.

Röda korset har en Kramkampanj just nu där man kan köpa en kram av en kändis för att skänka pengar till behövande. Lite förmätet är det väl ändå att utse Lill-Babs till världskändis som man skriver i Aftonbladets artikel om kampanjen. Hon kan väl möjligtvis klassas som den karltokigaste tanten i Sverige som dessutom försöker sjunga då och då. Som en parallell kampanj till Röda Korsets kampanj vill jag i min egenskap som Moderat fritidspolitiker och i riksmedia känd bloggare bidra. Alla kvinnor och icke alltför tafsande män får gärna köpa en kram av mig för 10 kronor, för ytterligare 5 kronor får man en puss på kinden och för en 50-lapp så delar jag med mig av mina upphostningar oralt. Alla pengar jag får in kommer att läggas i en pott som skall användas enbart för att kunna låta personalen på IVA SöS någon gång göra något spännande TeamBuilding-äventyr utanför sjukhusets väggar på en studiedag.

Länkar: AB, Röda Korset

LUCKA 2: PYROTEKNISKA TERRORISTER

Om man öppnar den andra luckan i Tokmoderatens självutlämnande och närmast pinsamma Adventskalender kommer händelser rörande pyroteknisk terrorism att belysas. Ambitionen är att publicera ett långt, självupplevt trauma varje dag tills julaftonen och gärna med förankring i någon nyhet.

Efter att ha tillbringat de första åren av skolgång i Gnesta så flyttade familjen närmare storstaden och civilisationen, vi landade i den vackra villaidyllen Rönninge i den dåvarande storkommunen Botkyrka, men numera i den välmående och tilltalande egna kommunen Salem.

Salem av i dag är väl närmast mest känt för den årliga "cirkusen" som utspelas när "patrioter" paraderar för att hylla en ung kille som misshandlades till döds vid busshållplatsen Storskogsvägen den 9 december år 2000. Den unge killen hade extrema politiska åsikter men i Sverige skall man inte behöva riskera att dö oavsett vilken ideologi man har sökt sig till. "Patrioterna" paraderar genom Rönninge och Salems tätorter, oftast lugnt och städat, medans motdemonstranterna från extremvänstern förstör Salems infrastuktur och enskilda människors lugna tillvaro. Det händer att man kastar smällare och skjuter fyrverkeriraketer på de paraderande "patrioterna" och den ordningsmakt som just denna dag och endast denna dag syns i Salems kommun.

När jag flyttade till Rönninge var det en lugn och fridfull plats, det enda störande elementet på byn var en kroniskt berusad herre med smeknamnet "Rödskägg" som antastade vanligt hederligt folk med sitt gapande och burdusa sätt. Jag minns min första träff med detta exemplar på Konsum i Rönninge centrum som 11-åring. Vi var där och handlade, jag och mina bröder med min överdrivet empatiska sosse-mamma. Han kom fram och började gapa på oss barn, att vi skulle flytta på oss annars skulle vi minsann få stryk. I en affär hade inte ohyra som barn rätt att vara... I normala fall skulle väl mamman stå upp för sina barn men så icke här, ty empatin fanns hos den dyngrake alkisen som hotade hennes vettskrämda söner. Det var ju så synd om fyllot, vilken uppväxt och vilka livserfarenheter som låg bakom hans aggressiva och utåtagerande beteende frågade sig min vänstervridna mor. Själv ville jag gjuta in fyllegubbens fötter i betong och släppa honom mitt i den lilla sjön Flaten som var Rönninges egen plaskdamm...

När man flyttade till Rönninge från Gnesta blev man sedd som en lantis, måhända med rätta. Att påstå att jag blev mobbad är väl kanske att ta i, men redan första dagen i den nya klass 5A på Rönninge skola fick jag med våld försvara min heder när en av klassens töntar gav sig på mig för att markera min plats i hierarkin, längst ner... Jag spöade upp den smale och gänglige Micke, och sedan var vi extremt goda vänner och kollegor i klass 5A:s "Nördgäng". Det var undertecknad, smala Micke, hysteriska Tobias, hummande Thomas och Jens med Musse Pigg-jackan som av naturliga skäl hittade varandra, utanför de tuffa grabbarnas gäng. I högstadiet kompletterades vi med Tobias nye granne Jonas, som även han var hysterisk och spattig av sin natur.

Vi hade kul tillsammans, Rönninges töntar. Vi spelade strategispel, vi gjorde spännade utflykter till spelbutiken Tradition och vi kunde sitta som i trans framför antingen min Spectrum eller Tobias VIC-64:a med något fantastiskt spel. Tjejer fanns inte annat än i fantasierna, och jag brukade sitta och drömma om den undersköna Susanne Törnberg på lektionerna. men jag var en nörd, och sannolikheten att jag skulle få ens en blick av söta Sussie var ungefär lika stor som att Tobias inte skulle skämma ut sig närhelst han såg en komedi på bio. Tobias brukade nämligen högt och ljudligt, gärna stående sufflera för alla biobesökare vad som egentligen hände på filmerna och ofta hysteriskt skrattande samtidigt.

Vi behövde ju också skoja lite med varandra ibland och av någon outgrundlig anledning så blev det pyroteknisk terrorism som blev ämnet för skojandet. Jag, Jonas och Tobias satt en kväll efter nyårsaftonen i början på 80-talet och hade tråkigt. De nya spelen vi fått i julklapp var genomkörda och Jens hade ingen lust att vara med oss, vilket framkallde en bitterhet som övergick i våldsaktioner. Jonas och Tobias hade mängder med så kallade "Kinapuffar" kvar efter nyåret och dessa skulle vi använda för att djävlas med Jens och hans familj som bodde i en fin villa vid sjön Flaten, den där sjön där jag ville dränka fyllot Rödskägg. Genom att tvinna i hop 5-6 smällares stubintråd och tejpa ihop bunten för att sedan se till att stubintråden möttes i slutet på ett tomtebloss skapade vi oss en liten bomb med cirka 45 sekunders fördröjning innan explosion. Vi gjorde några stycken, tog med oss ett par små raketer och ett avsågat rör som fungerade som ett granatgevär för dessa raketer och tog oss dolt fram till Jens residens. Jens bodde på nedervåningen medan resten av familjen fanns högre upp i huset. Utanför Jens fönster skruvade vi fast tre små metallkrokar, tyst och dolt. I dessa krokar applicerades sedan varsin buntladdning med kinapuffar, och på given signal så tände vi på och tog oss snabbt i skydd vid sjöboden på Jens tomt. När smällen kom blev den enorm, fönsterrutorna dallrade, ljudvågen slog fram och tillbaka över sjön ett antal gånger. I fönstren på Jens hus så uppenbarade sig Jens, hans föräldrar och småsyskon, de verkade vara lätt chockade. Tobias tog röret och Jonas stoppade in en liten raket som antändes och for i väg med ett tjut. Några meter framför den chockade familjen exploderade raketen med en smäll, och följdes snabbt av ett antal till. Jonas och Tobias hoppade jämfota av exaltering, och fnittrade infantilt. Själv var jag orolig att familjen skulle ringa polisen, och fick Tobias och Jonas med på en reträtt. Jens var en klok individ och förstod direkt vilka sjuka hjärnor som låg bakom Rönninges första terrorattack...

Likt George W Bush så började Jens planera motåtgärder, och han vände sig till mig - den store taktikern i nördgänget. Eftersom jag tyckte det var roligt med bus så ställde jag upp när Jens började planera för en attack mot Tobias och Jonas hem, och att jag därmed blev en överlöpare utan skam i kroppen bekymrade mig icke det minsta. Jonas och Tobias bostäder låg mycket bra till, i kanten av en stor skog med oanade reträttmöjligheter men samtidigt svåra att nå för att kunna hänga smällare på. När hämnden från Jens med småbröder och vänner väl kom som en blixt från en klar himmel så var det raketbeskjutning som gällde. Med flera rör, och ännu fler små raketer så var det en primitiv varaiant av en Stalinorgel som Jonas och Tobias mötte. Det smällde hysteriskt och vi drog oss hastigt tillbaka, med Jonas och Tobias tätt efter oss.

Attacker och motattacker följde under vintern och när våren kom så var det dags för en slutlig uppgörelse. Som den vindföljel och manipulativa individ jag är så hjälpte jag Jens att planera ett anfall samtidigt som jag tipsade Jonas och Tobias om den förestående attacken. Resultatet blev en holmgång mitt i skogen vid Salems skjutbana, med så mycket smällar att intresserade personer från närområdet sökte upp den pyrotekniska orgasmen i Lilldalsskogen för att gapande se på hur ett 10-tal nördar sköt raketer på varandra, och kastade smällare mot motståndarna... Som genom ett under blev ingen skadad, och i dag kan man fråga sig om man verkligen var så galen, och svaret är ja.

Därför kan man tycka att Rönninge- och Salemsborna borde vara vana vid den cirkus de kommer få utstå på lördag. Vad är väl 100-tals AFA-dårar och lika många missledda nassar mot ett 10-tal nördar med mord i blicken...?

Observera att jag väntat in preskriptionstiden för de brott som dessa handlingar kan klassificeras som, för att slippa ett rättsligt efterspel till dessa galenskaper.

Länk: DN

LUCKA 1: BLODPUDDING

Jag avskyr blodpudding! Jag får kväljningar bara jag känner doften av grisblodet... och så har det varit hela livet.

Det är med blandade känslor jag minns mina första år i skolan. De första skolåren tillbringade jag i Frejaskolan i det lilla stationssamhället Gnesta. Den var en trevlig tid, med en bra fröken och trevliga klasskamrater. Det enda som var något som oroade den kräsmagade Tokmoderaten var det tyranni som skapats i skolmatsalen. I matsalen hade vi två personer vid namn Laila och Uno som hade till uppgift att se till att det var ordning och reda samt att vi elever åt upp vår mat.

Det var en höstdag 1976, det var mulet, kallt och jag hade bara gått några månader in i den andra årskursen. Just den här tråkiga dagen var det blodpudding till lunch, och jag hade ångest redan på morgonen när min mor läst Sörmlands Nyheter och konstaterat vad som skulle bjudas oss elever denna dag. De första skoltimmarna passerade, och ångesten tilltog. När jag tog plats i kön in i matsalen så ville jag inte gå in, men där fanns vår fröken som proppsade på att vi behövde näring, vilket förvisso var rätt. Men grisblod är inte bra näring för mig, och jag har nog aldrig varit så nära att konvertera till Islam som i den där kön. Jag mådde illa, och för varje gång dörren öppnades så slank odören från blodpudding ut till mig i kön.

Väl framme hos den barska mattanten väste jag mitt i mitt illamående fram "Bara en tack!" Men nej då, här skulle min kräsmage behandlas och det med råge. Tre stora, groteska svarta skivor placerades på min tallrik och jag hamnade i ett chockliknade tillstånd. Som i ett töcken ragglade jag omkring i matsalen...

Jag tog plats i en undanskymd del av matsalen och gömde mig för Uno och Laila som likt hökar patrullerade av matsalen. Med nöd och näppe, och utan att vomera fick jag i mig en skiva blodpudding. Nästan all lingonsylt och de rårivna morätter som kompletterade blodpuddingen gick åt för att dölja den avskyvärda maten som gömdes någonstans i syltlassen och de rivna morötterna. Men när sylten väl tog slut fanns det två svarta skivor som låg där på tallriken och hånflinade åt mig. Laila och Uno syntes inte just då, och jag hade hittat på en lösning som skulle kunna få ut mig ur matsalen med livet i behåll. Dagen till ära hade jag nämligen på mig mina nya s.k. pilotbyxor med varsin benficka på varje ben. Snabbt och smidigt smugglade jag ner varsin blodpuddingsskiva i fickorna. Lite kladdigt blev det med de lingonsyltsrester som fanns kvar på tallriken. Efter mitt tilltag tog jag snabbt kurs på diskkön, med ett fånigt flin på mina läppar. Laila och Uno, som dykt upp från ingenstans, tittade misstänksamt på mig. Så nöjd brukade jag inte se ut när det var blodpudding som serverats till lunch. Det illamående jag känt hade övergått i en lättnadskänsla över att ha sluppit trycka i mig två skivor blodpudding till.

Väl ute i friheten, utanför Lailas och Unos fästning, så sökte lilla jag upp närmaste papperskorg för att tömma fickorna. Medan jag drog upp de kladdiga skivorna och placerade dessa i papperskorgen så kände jag mig fruktansvärt iaktagen... Dum som jag var hade jag inte gått tillräckligt långt för att slippa Lailas och Unos hökögon, när jag vände mig om så stod de där och studerade mig genom ett fönster tillsammans med några mattanter. Uno markerade tydligt att han hade sett mitt illdåd, och Laila såg ut som om jag hade cyklat över hennes katt.

Dagen efter var det godare mat i matsalen, men det bar mig emot att gå dit. Väl inne fick jag skäll av Uno, och därefter vidtog en övervakning av mitt ätande som fick STASI att framstå som liberala i sitt övervakningsarbete. Den dagen jag bytte skola och började i den nybyggda Dansutskolan kunde den kräsmagade Fredrik andas ut, ty Uno och Laila blev kvar i den gamla slitna skolmatsalen på Frejaskolan. På den nya skolan dukades det även vid borden och alla fick ta så mycket de ville av födan.

Tänker man efter så var det kanske här jag började formas politiskt. Den personliga friheten, att själv få vara med och avgöra hur mycket mat som skulle ligga på min tallrik mot kollektivets kravspecifikation där alla är stöpta i samma form och där alla tycker likadant om den mat som serveras kan måhända ligga bakom min antipati mot socialismen som ideologi...

Länk: DN1, DN2