LUCKA 2: PYROTEKNISKA TERRORISTER

Om man öppnar den andra luckan i Tokmoderatens självutlämnande och närmast pinsamma Adventskalender kommer händelser rörande pyroteknisk terrorism att belysas. Ambitionen är att publicera ett långt, självupplevt trauma varje dag tills julaftonen och gärna med förankring i någon nyhet.

Efter att ha tillbringat de första åren av skolgång i Gnesta så flyttade familjen närmare storstaden och civilisationen, vi landade i den vackra villaidyllen Rönninge i den dåvarande storkommunen Botkyrka, men numera i den välmående och tilltalande egna kommunen Salem.

Salem av i dag är väl närmast mest känt för den årliga "cirkusen" som utspelas när "patrioter" paraderar för att hylla en ung kille som misshandlades till döds vid busshållplatsen Storskogsvägen den 9 december år 2000. Den unge killen hade extrema politiska åsikter men i Sverige skall man inte behöva riskera att dö oavsett vilken ideologi man har sökt sig till. "Patrioterna" paraderar genom Rönninge och Salems tätorter, oftast lugnt och städat, medans motdemonstranterna från extremvänstern förstör Salems infrastuktur och enskilda människors lugna tillvaro. Det händer att man kastar smällare och skjuter fyrverkeriraketer på de paraderande "patrioterna" och den ordningsmakt som just denna dag och endast denna dag syns i Salems kommun.

När jag flyttade till Rönninge var det en lugn och fridfull plats, det enda störande elementet på byn var en kroniskt berusad herre med smeknamnet "Rödskägg" som antastade vanligt hederligt folk med sitt gapande och burdusa sätt. Jag minns min första träff med detta exemplar på Konsum i Rönninge centrum som 11-åring. Vi var där och handlade, jag och mina bröder med min överdrivet empatiska sosse-mamma. Han kom fram och började gapa på oss barn, att vi skulle flytta på oss annars skulle vi minsann få stryk. I en affär hade inte ohyra som barn rätt att vara... I normala fall skulle väl mamman stå upp för sina barn men så icke här, ty empatin fanns hos den dyngrake alkisen som hotade hennes vettskrämda söner. Det var ju så synd om fyllot, vilken uppväxt och vilka livserfarenheter som låg bakom hans aggressiva och utåtagerande beteende frågade sig min vänstervridna mor. Själv ville jag gjuta in fyllegubbens fötter i betong och släppa honom mitt i den lilla sjön Flaten som var Rönninges egen plaskdamm...

När man flyttade till Rönninge från Gnesta blev man sedd som en lantis, måhända med rätta. Att påstå att jag blev mobbad är väl kanske att ta i, men redan första dagen i den nya klass 5A på Rönninge skola fick jag med våld försvara min heder när en av klassens töntar gav sig på mig för att markera min plats i hierarkin, längst ner... Jag spöade upp den smale och gänglige Micke, och sedan var vi extremt goda vänner och kollegor i klass 5A:s "Nördgäng". Det var undertecknad, smala Micke, hysteriska Tobias, hummande Thomas och Jens med Musse Pigg-jackan som av naturliga skäl hittade varandra, utanför de tuffa grabbarnas gäng. I högstadiet kompletterades vi med Tobias nye granne Jonas, som även han var hysterisk och spattig av sin natur.

Vi hade kul tillsammans, Rönninges töntar. Vi spelade strategispel, vi gjorde spännade utflykter till spelbutiken Tradition och vi kunde sitta som i trans framför antingen min Spectrum eller Tobias VIC-64:a med något fantastiskt spel. Tjejer fanns inte annat än i fantasierna, och jag brukade sitta och drömma om den undersköna Susanne Törnberg på lektionerna. men jag var en nörd, och sannolikheten att jag skulle få ens en blick av söta Sussie var ungefär lika stor som att Tobias inte skulle skämma ut sig närhelst han såg en komedi på bio. Tobias brukade nämligen högt och ljudligt, gärna stående sufflera för alla biobesökare vad som egentligen hände på filmerna och ofta hysteriskt skrattande samtidigt.

Vi behövde ju också skoja lite med varandra ibland och av någon outgrundlig anledning så blev det pyroteknisk terrorism som blev ämnet för skojandet. Jag, Jonas och Tobias satt en kväll efter nyårsaftonen i början på 80-talet och hade tråkigt. De nya spelen vi fått i julklapp var genomkörda och Jens hade ingen lust att vara med oss, vilket framkallde en bitterhet som övergick i våldsaktioner. Jonas och Tobias hade mängder med så kallade "Kinapuffar" kvar efter nyåret och dessa skulle vi använda för att djävlas med Jens och hans familj som bodde i en fin villa vid sjön Flaten, den där sjön där jag ville dränka fyllot Rödskägg. Genom att tvinna i hop 5-6 smällares stubintråd och tejpa ihop bunten för att sedan se till att stubintråden möttes i slutet på ett tomtebloss skapade vi oss en liten bomb med cirka 45 sekunders fördröjning innan explosion. Vi gjorde några stycken, tog med oss ett par små raketer och ett avsågat rör som fungerade som ett granatgevär för dessa raketer och tog oss dolt fram till Jens residens. Jens bodde på nedervåningen medan resten av familjen fanns högre upp i huset. Utanför Jens fönster skruvade vi fast tre små metallkrokar, tyst och dolt. I dessa krokar applicerades sedan varsin buntladdning med kinapuffar, och på given signal så tände vi på och tog oss snabbt i skydd vid sjöboden på Jens tomt. När smällen kom blev den enorm, fönsterrutorna dallrade, ljudvågen slog fram och tillbaka över sjön ett antal gånger. I fönstren på Jens hus så uppenbarade sig Jens, hans föräldrar och småsyskon, de verkade vara lätt chockade. Tobias tog röret och Jonas stoppade in en liten raket som antändes och for i väg med ett tjut. Några meter framför den chockade familjen exploderade raketen med en smäll, och följdes snabbt av ett antal till. Jonas och Tobias hoppade jämfota av exaltering, och fnittrade infantilt. Själv var jag orolig att familjen skulle ringa polisen, och fick Tobias och Jonas med på en reträtt. Jens var en klok individ och förstod direkt vilka sjuka hjärnor som låg bakom Rönninges första terrorattack...

Likt George W Bush så började Jens planera motåtgärder, och han vände sig till mig - den store taktikern i nördgänget. Eftersom jag tyckte det var roligt med bus så ställde jag upp när Jens började planera för en attack mot Tobias och Jonas hem, och att jag därmed blev en överlöpare utan skam i kroppen bekymrade mig icke det minsta. Jonas och Tobias bostäder låg mycket bra till, i kanten av en stor skog med oanade reträttmöjligheter men samtidigt svåra att nå för att kunna hänga smällare på. När hämnden från Jens med småbröder och vänner väl kom som en blixt från en klar himmel så var det raketbeskjutning som gällde. Med flera rör, och ännu fler små raketer så var det en primitiv varaiant av en Stalinorgel som Jonas och Tobias mötte. Det smällde hysteriskt och vi drog oss hastigt tillbaka, med Jonas och Tobias tätt efter oss.

Attacker och motattacker följde under vintern och när våren kom så var det dags för en slutlig uppgörelse. Som den vindföljel och manipulativa individ jag är så hjälpte jag Jens att planera ett anfall samtidigt som jag tipsade Jonas och Tobias om den förestående attacken. Resultatet blev en holmgång mitt i skogen vid Salems skjutbana, med så mycket smällar att intresserade personer från närområdet sökte upp den pyrotekniska orgasmen i Lilldalsskogen för att gapande se på hur ett 10-tal nördar sköt raketer på varandra, och kastade smällare mot motståndarna... Som genom ett under blev ingen skadad, och i dag kan man fråga sig om man verkligen var så galen, och svaret är ja.

Därför kan man tycka att Rönninge- och Salemsborna borde vara vana vid den cirkus de kommer få utstå på lördag. Vad är väl 100-tals AFA-dårar och lika många missledda nassar mot ett 10-tal nördar med mord i blicken...?

Observera att jag väntat in preskriptionstiden för de brott som dessa handlingar kan klassificeras som, för att slippa ett rättsligt efterspel till dessa galenskaper.

Länk: DN