LUCKA 4: UNDERÅRIGA PYROMANER

I min följetång om brott begångna under min uppväxt har jag nu kommit ännu lite längre tillbaka i tiden, till tiden runt 1976-78 någon gång. Familjen bodde vid denna tid i Gnesta, i en trevlig villa på Sigtunavägen. En av våra grannar hette Janne, och han var alla unga pojkars stora idol - för Janne var brandman.

Janne var brandman på heltid i Södertälje, och alltså någon att se upp till. Det fanns några andra pappor i närheten som också var brandmän, men de var deltidare i Gnestas egen brandkår och ingenting värda i våra ögon. För att vara en riktig brandman så kunde man ju inte jobba som televerkare eller butiksbiträde vid sidan om, så var det bara. Janne var också extremt snäll, han tog med sig begagnade brandhjälmar till oss killar så vi kunde leka brandkår på gatan. Här rådde grabbighetens mest extrema jargong, inga tjejer fick vara med för de kunde ju inte bli brandmän... Annat är det nu i det könslösa Sverige där man sänker ribban och kraven på de som skall rädda oss bara för att låta kvinnor komma in i organisationen. Hos de 8 unga pojkarna mellan 4 och 8 år på Sigtunavägen fanns inga som helst ambitioner att driva jämställdhetskampen framåt, nej då. Tjejerna kunde möjligtvis få vara med och leka om de kunde tänka sig vara skadade, instängda i brinnande lekstugor eller klättra upp i ett träd och mjaua som en katt, men inte som brandmän.

Vi hade våran egen brandstation på Jannes garageuppfart, där vi likt en vagnhall hade parkerat våra cyklar och trampbilar för att kunna rycka ut på våra simulerade larm. Dessa larm inleddes med att någon unge började tjoa och pipa som ett larm för att sedan med förställd och vanställd röst ropa "Brand på lekparken" eller "Trafikolycka på Cykelvägen", och så drog vi på oss hjälmarna och cyklade i väg. Så mycket bättre man lekte när inte datorer och TV-spel fanns, så mycket mer motion och frisk luft man fick.

En varm försommardag så råkade vi hitta en ask tändstickor i en soptunna på lekparken och helt plötsligt blev vi alla ense om att lägga in en ny nivå av realism i lekandet. Vi cyklade upp från Sigtunavägen, upp i skogen på grusvägen som ledde oss mot Lötbodal. Cirka 300 meter in i skogen fanns en liten dunge som skulle passa för en skogsbrand i våra ögon. Några gamla tidningar, lite ris samlades och några tändstickor kastades in och började brinna lite lätt. Sedan cyklade vi ner till vår fiktiva brandstation och fyllde på blomsprutor, vattenpistoler och annat som man kunde spruta vatten med, och sedan började vi dricka saft...

Efter kanske 10 minuter började Jonas bröla sitt larmtjut och det handlade om en skogsbrand. När vi hoppat upp på våra cyklar, och börjat röra oss mot skogen så blev vi nog alla lite lätt kallsvettiga, det syntes rök! Ojdå, bäst och trampa på och vi sjöng TUT-TUT som aldrig för i vår ambition att ta oss fram. Och visst var det en skogsbrand där, det hade tagit sig rejält i den torra vegetationen. Det var kanske en yta på 25 kvadratmeter som antingen glödde eller brann med öppen låga. Blomsprutor och vattenpistoler tömdes snabbt, och hälften av killarna cyklade snabbt hem för att fylla på medan vi andra försökte kväva elden med stampande och en kvast. Mer vatten kom upp, och vi började efterhand hoppas att vi skulle kunna besegra fågel Fenix utan att deltids-töntarna från brandkåren på byn skulle komma oss till undsättning. Efter kanske 20 rundor med påfyllning och ett gediget arbete så var elden under kontroll. Jannes son Pigge var duktig och såg till att vi riktigt dränkte marken med vatten för att se till att det inte blossade upp igen... I tre timmar hade vi kämpat, och visst fanns det föräldrar som undrade vad vi höll på med men svaren de fick blev de inte klokare av...

Om det stämmer att man kissar på sig när man leker med elden borde det lilla stationssamhället ha drabbats av en Tsunami av urin den påföljande natten, men jag kissade inte på mig så icke heller mina bröder. Således är detta ordspråk bara en skröna.

Preskriptionstiden för denna kriminalitet har också passerats, men man kan ju skylla på ungdomligt oförstånd. Det finns ju folk som långt upp i vuxen ålder tycker om att tända eld, och i Ystad lider man av rättssamhällets ofullkomlighet när en konstaterad pyroman gång på gång släpps ut för att fjutta på nya byggnader. Vi lärde vår läxa, och efter brasan i Lötbodalsskogen var det mest trafikolyckor i vårt lekande.

Länkar: SvD, Ystads Allehanda1, Ystads Allehanda2, Ystads Allehanda 3