Jag avskyr blodpudding! Jag får kväljningar bara jag känner doften av grisblodet... och så har det varit hela livet.
Det är med blandade känslor jag minns mina första år i skolan. De första skolåren tillbringade jag i Frejaskolan i det lilla stationssamhället Gnesta. Den var en trevlig tid, med en bra fröken och trevliga klasskamrater. Det enda som var något som oroade den kräsmagade Tokmoderaten var det tyranni som skapats i skolmatsalen. I matsalen hade vi två personer vid namn Laila och Uno som hade till uppgift att se till att det var ordning och reda samt att vi elever åt upp vår mat.
Det var en höstdag 1976, det var mulet, kallt och jag hade bara gått några månader in i den andra årskursen. Just den här tråkiga dagen var det blodpudding till lunch, och jag hade ångest redan på morgonen när min mor läst Sörmlands Nyheter och konstaterat vad som skulle bjudas oss elever denna dag. De första skoltimmarna passerade, och ångesten tilltog. När jag tog plats i kön in i matsalen så ville jag inte gå in, men där fanns vår fröken som proppsade på att vi behövde näring, vilket förvisso var rätt. Men grisblod är inte bra näring för mig, och jag har nog aldrig varit så nära att konvertera till Islam som i den där kön. Jag mådde illa, och för varje gång dörren öppnades så slank odören från blodpudding ut till mig i kön.
Väl framme hos den barska mattanten väste jag mitt i mitt illamående fram "Bara en tack!" Men nej då, här skulle min kräsmage behandlas och det med råge. Tre stora, groteska svarta skivor placerades på min tallrik och jag hamnade i ett chockliknade tillstånd. Som i ett töcken ragglade jag omkring i matsalen...
Jag tog plats i en undanskymd del av matsalen och gömde mig för Uno och Laila som likt hökar patrullerade av matsalen. Med nöd och näppe, och utan att vomera fick jag i mig en skiva blodpudding. Nästan all lingonsylt och de rårivna morätter som kompletterade blodpuddingen gick åt för att dölja den avskyvärda maten som gömdes någonstans i syltlassen och de rivna morötterna. Men när sylten väl tog slut fanns det två svarta skivor som låg där på tallriken och hånflinade åt mig. Laila och Uno syntes inte just då, och jag hade hittat på en lösning som skulle kunna få ut mig ur matsalen med livet i behåll. Dagen till ära hade jag nämligen på mig mina nya s.k. pilotbyxor med varsin benficka på varje ben. Snabbt och smidigt smugglade jag ner varsin blodpuddingsskiva i fickorna. Lite kladdigt blev det med de lingonsyltsrester som fanns kvar på tallriken. Efter mitt tilltag tog jag snabbt kurs på diskkön, med ett fånigt flin på mina läppar. Laila och Uno, som dykt upp från ingenstans, tittade misstänksamt på mig. Så nöjd brukade jag inte se ut när det var blodpudding som serverats till lunch. Det illamående jag känt hade övergått i en lättnadskänsla över att ha sluppit trycka i mig två skivor blodpudding till.
Väl ute i friheten, utanför Lailas och Unos fästning, så sökte lilla jag upp närmaste papperskorg för att tömma fickorna. Medan jag drog upp de kladdiga skivorna och placerade dessa i papperskorgen så kände jag mig fruktansvärt iaktagen... Dum som jag var hade jag inte gått tillräckligt långt för att slippa Lailas och Unos hökögon, när jag vände mig om så stod de där och studerade mig genom ett fönster tillsammans med några mattanter. Uno markerade tydligt att han hade sett mitt illdåd, och Laila såg ut som om jag hade cyklat över hennes katt.
Dagen efter var det godare mat i matsalen, men det bar mig emot att gå dit. Väl inne fick jag skäll av Uno, och därefter vidtog en övervakning av mitt ätande som fick STASI att framstå som liberala i sitt övervakningsarbete. Den dagen jag bytte skola och började i den nybyggda Dansutskolan kunde den kräsmagade Fredrik andas ut, ty Uno och Laila blev kvar i den gamla slitna skolmatsalen på Frejaskolan. På den nya skolan dukades det även vid borden och alla fick ta så mycket de ville av födan.
Tänker man efter så var det kanske här jag började formas politiskt. Den personliga friheten, att själv få vara med och avgöra hur mycket mat som skulle ligga på min tallrik mot kollektivets kravspecifikation där alla är stöpta i samma form och där alla tycker likadant om den mat som serveras kan måhända ligga bakom min antipati mot socialismen som ideologi...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar