SOUNDS OF A SUNDAY

Den knastertorre bloggaren Westerholm från Furusund plågar sin läsekrets med undermålig musik till och från. I dag plågar han oss med en labil Idol-lolla som brölar fram något som i bästa fall kan tas för ett försök till musik...

Med följande truddelutt så vill jag balansera upp Westerholms tråkig musiksmak med något mycket bättre, något som borde tilltala min egen läsekrets och alla som likt undertecknad spelar fickpingis eller drar en korv till riktiga synthdängor och välfriserade gossar i hängslen och snedlugg.


Detta är också startpunkten för något nytt, något revolutionerande där jag avser sticka in mitt runda plyte i bikupan för att börja recensera mina politiska bloggkollegor och deras skapande. Jag kommer börja från plats 10 på Knuff-listan och jobba mig till plats 1 på tio veckor. Alla bloggar kommer betygsättas i tre kategorier:

- Politisk korrekthet, där ett mer öppet, självständigt och kritiskt granskande ger ett högre betyg.
- Humor, där även försök till humor som inte alls liknar min egen belönas.
- Språkbruk, där jag på helt eget bevåg kommer klassa kollegorna från snille till analfabeter.

Den som i morgon bitti finns på plats 10 på Knufflistan kommer alltså få se sig själv recenserad elakt och rakt redan på onsdag. Se detta som ett litet surrogat för mina krönikor som nu flyttat till söndagen. Mutor som kan hjälpa mig att sanera min privatekonomi tas tacksamt emot och kan självfallet påverka min välvilja...

HELGKRÖNIKA: KRIG OCH FRED

Dags att styra över till söndagskrönika, nu när tiden finns.

Alldeles nyss slutade filmen "We were soldiers" med Mel Gibson i huvudrollen på kabel-TV:n. Jag och en av sönerna låg i soffan och tittade på blodbadets makabra skådespel. Kanske inte alls så pedagogiskt och korrekt när det kommer till att fostra barn, men just denna son förstår nu med all tänkbar tydlighet hur vidrigt kriget är. Och en film visar ju bara en liten del av lidandet, man känner inte doften av död eller bränt människokött genom TV-rutan och de hjärtskärande skriken på en krigsfilm är ingenting mot det man möter i ett verkligt krig...

Man präglas som ung, och den som följer min blogg fattar att något måste ha gått riktigt fel när jag formades till den "man" jag är. Men tidigt i livet, genom att prata med min morfar som var med i det andra världskriget och genom att med stort intresse lyssna igenom några veteraner från Falklandskriget 1982 på en språkresa i England knappt två månader efter att Argentina kapitulerat i Stanley och mitt framtida yrkesval var självklart. Man blir berörd, i annat fall vore jag ju ännu sjukare än vad jag redan är - och min ambition att se till att Sverige och landets folk skulle skonas från att uppleva något liknande fick mig att bestämma mig för att bli officer i det försvar Sverige en gång hade.

Problemet med dagens Sverige och synen på hur vi borde försäkra oss mot att slippa vara med om att vi angrips, hotas eller undermineras är just den att vi fått uppleva freden i 200 år. Den som inte har varit med om eländet förstår inte att freden och friheten kostar - och där är vi nu. Hotbilden just nu mot Sverige eller någon av de grannar vi förbundit oss att försvara är liten, men är det så för tid och evighet? Hotbilden idag är låg, men går det åt rätt håll i Ryssland? Nej, hotbilden har varit definitivt varit vackrare än den är nu och efter Rysslands ogenerade våld mot Georgien så börjar hotbilden mer och mer likna Picassos "Guernica".

Det vi gör idag och de beslut som fattas märks i bästa fall om 5 år, och vem kan med utan att framstå som en självgod lögnhals säga att man vet om hur vår del av världen ser ut då? Om man hade gått runt på gatorna i Kuwait City och frågat folk om de kände sig hotade 1988 så hade svaret varit ett rungande nej. Och på samma sätt som Kuwait blundade så hårt att man fick kramp i ansiktsmusklerna inför Saddams uppladdning norr om gränsen under sommaren 1990. Hur tydligt tecknena i himlen än må ha varit så såg man ingenting förrän blixten slog ner mitt i den tidigare så trygga huvudstaden Kuwait City. Man såg inget för man kände till sin egen svaghet, man såg ingenting för det var liksom skönast så...

Om det var något som Kuwait blev varse i gryningen den 2 augusti 1990 så var det att man som ett litet land måste förlita sig på att ha goda vänner när det blåser upp till sandstorm. Just där hittar vi den enda lilla, minimala ljuspunkten i vår nuvarande säkerhets- och försvarspolitik - nämligen det faktum att vi inte kan stå själva och utanför den dagen det börjar blåsa upp över Östersjön. Men Kuwait har fattat något Sverige vägrar att se, att man för att få hjälp även måste ha ambitionen att göra så gott man kan för sitt egen trygghets skull. Sverige förlitar sig i dag på Finlands gedigna försvarsförmåga, på baltstaternas NATO-medlemskap och sålunda kan vi skita i allt vad försvar av det egna territoriet innebär.

I Sälen såg jag under en skidtur i början på 80-talet två stycken JA-37 Viggen jaga iväg ett norskt skolflygplan som uppenbarligen kränkte vårt luftrum över Tandådalen. Det var gårdagens invasionsförsvar som kunde ingripa både här och nu, då och efter. I samma skidort Sälen vankas nu själva orgasmen för den som likt undertecknad betraktar sig som en försvarsnörd - Folk och Försvar.

Det skall ältas, det skall gnabbas och vi kommer säkert att få höra att allt är frid och fröjd från alla möjliga håll. Men är det inte så att man sitter där i Sälen och blundar så att man får kramp i ansiktsmuskulaturen? Är det inte så att man vägrar att se varthän omvärldsutvecklingen är på väg? Är det inte så att man skapar en parallell värld till den verkliga där det räcker med 8 små, löjeväckande manöverbataljoner i armén uppbackade av ett alltmer tynande hemvärn med sina hobbysoldater? Där det räcker med en flotta av halvfärdiga fartyg utan luftförsvarsförmåga och några få u-båtar som aldrig får öva? Där det räcker med ett flygvapen vars styrka försvarsministern skrävlar om men där man för varje inventering ser färre och färre flygtimmar för färre och färre flygplan på ett alltmer sårbart centrerat flygbasssystem? Makten ägnar sig åt självbedrägerier och önskedrömmande på ett sådant generande sätt att Neville Chamberlain vid hemkomsten från München framstod som en pessimist...

Jag blev lycklig när jag såg Folkpartiets uppvaknande, men när jag får en déjà-vu-känsla känner jag mig lika nedstämd som innan. Lät det inte precis likadant ifjol, var det inte då Björklund lyfte nästan samma frågor som nu? Och vad har hänt? Jo, försvarsminister Tolgfors jublar över att försvaret sparar så mycket pengar att man gör ett positivt ekonomiskt resultat... Man jublar över att det finns pengar över, medan våra killar i Långt-bort-i-stan (ser att Claes Arvidsson på SvD anammat mitt geografiska påfund här...) fortfarande saknar svenska helikoptrar för sjuktransporter och där USA fick träda in som en räddande ängel. Det jublas över att försvaret går med plus när det inte finns en tillstymmelse till återtagningsförmåga kvar i det framtida försvaret och där Gotland mer och mer känns lämnat åt sitt öde.

Att följa den svenska försvarspolitiska debatten blir mer och mer som en freak-show för varje gång man försöker frisera verkligheten efter den svenska doktrinen att snylta på våra grannars försvarsansträngningar. Sverige som land är värda bättre försvarspolitiker, sådana som ser nyktert på den omvärld vi lever i och som inte blundar för gasledningar, spänningar i Barents Hav, rysk upprustning och återtagen förmåga att flytta trupp över hav och i luften. De försvarsanställda är värda politiker som tar deras jobb på allvar, och som ger dem de medel de behöver för att kunna utföra sitt arbete.

Alliansen har svikit försvaret trots att man med en dåres envishet låter påskina något helt annat, den rödgröna röran kommer om det är möjligt svika mycket mer och rasera den mikroskopiska trovärdighet som finns kvar för oss som vän att hålla i handen när det blåser upp. En samling där två pacifistiska partier får veto-rätt i försvars- och säkerhetspolitiken är inte heller det vad landet Sverige behöver, eller en regeringschef som utesluter NATO-alternativet så länge hon lever. Sverige måste bli närande i stället för tärande, vi måste ta ansvar för vår egen säkerhet och detta genom att samverka med andra och fylla ut det vacuum vi är idag.

Sveriges folk är värda ett försvar - det är väl det minsta man kan kräva för 40 miljarder om året?

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN

Krönikörer: Peter, Mary och Kent som verkar sena, Soilander, Puckot

ATT GÅ I IDE...

"Reinfeldt sover, Reinfeldt sover i sitt lugna bo,

Han är inte farlig, bara man är varlig.

Men man kan dock, men man kan dock honom aldrig tro..."

Man har ju känslan av att regeringens högsta höns har gått och lagt sig i ide för att slippa den kalla, obehagliga vintern - eller finns det någon genomtänkt taktik att gömma sig när valåret inleds och frågan om Alliansen verkligen vill vinna valet om 8 månader lyfts fram gång på gång.

Jag vill tro på Reinfeldt, jag vill tro att folket runtomkring ledaren har fyra ess att plocka fram ur kortärmen för att ta hem spelet. Jag vill tro det, men frågan är om jag innerst inne gör det? I bästa fall skiljer det enligt hyfsat samstämmiga opinonsundersökningar 10% mellan det alternativ jag föredrar och det som så många andra tydligen väljer istället, och då borde det finnas ett genuint intresse av att ge sig in i spelet och visa vad man vill och hur man vill. Men är det någon mer än partisekreterarna som vet hur vi vill fortsätta ta ansvar för Sverige?

I dagens SvD så skriver om regeringsalternativens svaga kort, och lyfter fram Vänsterpartiet och Kristdemokraterna - och jag delar inte alls synen på att just de partierna är de svaga korten. Vänsterpartiet begick ett historiskt idiotiskt misstag när man grät sig till en plats i den grönröda röran. Man kommer klara sig kvar i riksdagen trots att man sålt alla sina möjligheter att få vara med och påverka och trots att man har en kommunist vid rodret i herr Ohly. Man kommer klara sig på stödröster från ett sosseri som trots att man är störst i de fyras gäng är det svaga kortet i den leken från min synvinkel. Vänsterpartiet hade haft ett mycket bättre utgångsläge om man hade stått vid sidan och genom stenhårda förhandlingar och utpressning hade kunnat påverka Monas regering betydligt mer än inifrån som en marginaliserad medspelare...

Sosseriet är i mina ögon det svaga kortet, och det beror på att man kommer till ett eventuellt regeringsinnehav och skall samarbeta med ett uppstudsigt gäng från Miljöpartiet - några som om dagens siffror stämmer kommer vara redlöst berusade av framgången. Man är det svaga kortet för man kommer med en statsministerkandidat som har ungefär lika mycket förtroende bland folket som Benito Mussolini hade bland italienarna 1944. Bara för att man är störst så innebär inte det att man är den där trygga vännen att hålla i handen när det börjar blåsa. Det är nog snarare så att det är Maria Wetterstrand som leder Mona rätt, hållandes den lallande rörelseledaren i handen hela vägen till Rosenbad.

Inte heller KD är i mina ögon det svaga kortet, i detta fall på Allianssidan. Nej, det finns två svaga kort just nu - ett statsbärande parti som tror att taktiken med att inte synas eller höras när det blåser upp är en bra sådan. Men bara för att sossarna går framåt när Mona semestrar, gömmer sig eller bara håller sig undan media så är inte det en lösning för Moderaterna. Vi måste ut i rampljuset, vi måste berätta vad vi vill och vi borde redan ha varit på gång! Men icke då, jullov och sömngångaraktigt beteende tycks vara ledorden just nu, när närvaron behövs mer än någonsin. Centern är naturligtvis det andra svaga kortet, dels beroende på att man haft den stora oturen att få ansvar för de områden inom regeringsarbetet där motvinden har varit som hårdast. Men ett parti som Centern borde ha en bra grund att stå på med sin förankring i myllan, men det är just den man övergett för att försöka attrahera spolingarna kring Stureplan. Fotfolket har flytt, och den lilla "elit" man fått är lika pålitlig som SJ:s pålitlighet när det gäller att hålla tidtabellen. Gör om, gör rätt!

Moderaterna måste upp på banan, och med en avancerad form av balansgång även bära med sig de andra tre partierna ut i ljuset. Det är bara genom att regeringen syns som vi kan vända den negativa spiral som vi nu cirklar nedåt i. KD kan nog trots allt känna sig hyfsat trygga om man bara fortsätter att profilera sig som det värdekonservativa alternativet - det finns en del folk som saknar det alternativet nu faktiskt...

Man vinner inga val på det man har gjort utan på det man vill göra, så låt då för faen folket veta vad vi vill och det nu - vill ni att vi skall slåss för Er och för oss, ge oss välslipade vapen!

VAKNA! VISA ER! VRÅLA UT VÅRA BUDSKAP!

Länkar: SvD1, SvD2, Krassman

DEN GRÖNA DVÄRGEN

När jag vaknade imorse så var det som en kallsvettig, plågad och flåsande isterbuk - och orsaken var en mardröm som fortfarande gnager på mitt välbefinnande. Drömmen utspelade sig om lite drygt 8 månader, på någon diffus valvaka någonstans i huvudstadsregionen. Jag och några andra människor ur olika läger satt i ett gäng vidriga plyschsoffor modell bordell och stirrade in i TV:n där siffrorna över rösträkningen uppdaterades allteftersom. Det var undertecknad, det var en skrockande Krassman, det var riksdagsman Pettersson från Lohärad, det var den Ankarströms arvtagare Mattias Lönnqvist med fötterna i den folkpartistiska myllan samt två individer till som jag på utseendet placerar som Peter Andersson, partimegafon samt Johan Westerholm, rikspucko. Ju längre kvällen led, desto mer plågade blev vi med hjärtat till höger och ju mer dryga blev Krassman, megafonen och rikspuckot som höll de fyras gäng...

Det var så verkligt, men ändå så overkligt och när valvakan var över så hade Alliansen fått 15 procent av rösterna, och de grönröda 85% av desamma. Jag låg i fosterställning på golvet och grät hysteriskt samtidigt som jag förbannade de tomtar som lett oss till detta historiska nederlag, riksdagsman Pettersson mumlade något om att emigrera till England när han drog från lokalen och Mattias Lönnqvist, ja han hade bara försvunnit. Jag låg på golvet och de tre rödingarna dansade en segerdans runt min späda och krampande kropp.

När jag vaknade så reflekterade jag över att det ingenstans i drömmen funnits en tillstymmelse till ett centerparti, kristdemokrater eller semi-marxisterna under Ohly - de fanns inte med i drömmen och verkade som borttrollade ur verkligheten. I två fall upplevde jag detta som lite obehagligt, i ett fall så var det faktiskt tillsammans med avsaknande av Sverigedemokrater i drömmen det enda positiva som jag drog mig till minnes.

Och när jag vid genomögnandet av morgonens nyheter på en allt segare dator såg att alla de tre partierna som inte fanns i min dröm låg under 4%-spärren så kändes det som om Nostradamus ande hade tagit min inbjudande kropp i besittning. Har jag 8 månader innan valet sett verkligheten i vitögat? Knappast, om nu inte Mona Sahlin avgår och Maria Wetterstrand lyfts fram som statsministerkandidat... Men det kändes så verkligt, och när jag vaknade så var jag så glad att det bara var en dröm.

Men likförbannat så är det tre partier som idag med varierande framgång sitter i riksdegen som om Demoskops siffror skulle slå in kunde glömma en fortsättning. I mina ögon så bekymrar det mig att Centerpartiet och KD ligger så fruktansvärt illa till. Vad händer och varför? Handlar det bara om mediautrymme eller på att vi statsbärande moderater tar stora tuggor av våra småsyskon i den politiska kannibaliseringens anda?

När jag var ung var det Centern som var det starka borgerliga partiet, man hade en man som framstod som bortkommen, som inte kunde prata ordentligt och som i jämförelse med stjärnan Palme syntes vara ett hopplöst fall. Just därför lyckades borgarna vinna valet, just för att den mästrande Olof Plame förnedrade den i folkets ögon löjeväckande Fälldin. Folket tyckte synd om Fälldin när Palme började mästra och håna, folket tog till sig den stackars mannen i talarstolen som man gör när man ser någon som far illa - Centern vann på empatin. Är det lösningen på dagens problem, att byta ut Maud mot någon som folk kan tycka synd om - någon som Eskil Erlandsson eller Federley? Knappast...

Problemet ligger i mina ögon att Centern tappat sina rötter, att man på landsbygden där partiet fortfarande är en maktfaktor tycker att påhitt som "Stureplanscentern" bara är trams och löjligt. Om Centern skall resa sig som Fågel Fenix så måste man återigen lyfta på landet, det är där man har sina trognaste supportrar - ungefär som vi Moderater har vår grund i storstadsregionerna, KD sin styrkeposition i Bibelbältet och Folkpartiet lite här och där. Centern slåss ju om i princip samma väljare som det ständigt växande Miljöpartiet i storstäderna, och när nu Miljöpartiet är på väg förbi sosseriet i storstaden Stockholm så finns det inte mycket över för Maud och gänget att suga upp. Det kan samtidigt var en ljuspunkt, att den dagen så Miljöpartiets direkt storstadsfientliga politik faktiskt lyfts i mediabruset så finns det ett utrymme för Centern att lyfta litegrann. Men mitt råd är: Ut i dyngdoften och mobilisera, hitta hem igen och se var potentialen finns.

Kristdemokraterna har ett bättre utgångsläge än Centern. Man har alltid varit rätt små, och har inga sentimentala storhetstider att sitta och drömma om bortsett en period när Alf lyfte partiet rejält - men det var nyhetens behag, en engångsföretelse som jag gärna ser bli en tvågångsföretelse. KD kommer lyfta över 4%-spärren om man bara når ut med man gör och det man vill - det behövs nämligen ett mer konservativt alternativ i Sverige när nu de Nya Moderaterna abdikerat som konservatismens tillskyndare i landet. Det finns ett gäng gammelmoderater som nog kommer se sig om efter en annan hemvist när kvoteringssnack, vurmande om LAS och en fortsatt inskränkt syn på hur man hanterar det nationella försvaret bäst slår igenom fullt ut.

Vänstern då? I min värld så sålde man sin själ när man slog sig ihop med Mona, Skönheten och Grottmannen. Ohly med anhang hade nog tjänat på att stå utanför och vara opposition mot både opposition och den regering man avskyr. Den dagen då Ohly gjorde att Vänsterpartiet inte är en något lite skrikigare variant av sitt röda storsyskon så dog man lite - för alla vet ju att man med det klena stöd man har i ryggen knappast kommer få igenom något av sin politik. Hade man däremot stått utanför, så hade man på miljöpartiskt manér kunnat förhandla sig till mer makt än man egentligen är värda. Men Ohly vill bli minister istället för att driva igenom några hjärtefrågor - det är tydligt.

I drömmen vann de grönröda med 85% mot 15%, men riktigt så illa skall det väl inte behöva bli ens med vallokomotiven Flanking och Schlingmann som pådrivare? Nej, debatterna kommer och det blir snart mer och mer tydligt vad de olika alternativen i den svenska politiken innebär. Sedan är det faktiskt upp till oss som brinner för att påverka folket med våra politiska floskler att lita på att folket faktiskt väljer det parti som man gillar bäst, eller kanske ogillar minst...

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, Expr, Krassman

FOLKPARTIET, FÖRSVARETS FRÄLSARE?

Den här morgonen så började jag se ljuset i det säkerhetspolitiska mörker som lagt sig över Sverige. De som tänt strålkastaren och börjat hitta det mål som borde vara naturligt är alliansbröderna Björklund och Widman samt allianssystern Birgitta Ohlsson - Birgitta som för en gångs skull är med och uttalar sig om något vettigt. Vad borde egentligen vara mer naturligt än att Sveriges försvar har förmågan och ambitionen att som huvuduppgift försvara Sverige, och då hela landet?

Folkpartisterna har denna morgon satt ord på mina tankar, de har förstått det jag sedan länge varit inne på - att återtagningen av den nationella försvarsförmågan måste börja nu. Det är ju egentligen så att vi redan är sent ute med att återskapa något som i bästa fall kan bli den där snubbeltråden som vårt försvar måste vara.

Skulle mina moderata försvarspolitiker uttrycka något annat än full samsyn med liberalernas förslag och funderingar så får man väl dra i gång klockverket innanför skallbenet och fundera på om inte en era av 27 år av moderata åsikter kanske har nått vägs ände? För mig är försvaret en viktig fråga, en av de allra viktigaste eftersom det handlar om att ge landets folk det skydd och den trygghet de faktiskt förtjänar när de delar med sig av sina inkomster till staten. Fina skolor, en bra infrastruktur och en välfungerande sjukvård - alla vällovliga satsningar som faktiskt behöver försäkras mot den yttersta formen av elände, kriget.

I dag så är hotbilden ännu hanterbar, men man måste vara gravt synsvag för att inte se att vår del av världen är på väg in i fokus igen och att Stormakt Röd rustar för glatta livet för att kunna lägga tyngd bakom sina retoriska plumpheter när det gäller sina maktambitioner. Vi skulle aldrig ha gett oss in på den väg som medfört att Sverige i dag är ett säkerhetspolitiskt vacuum, en driftkucku bland de som lever av att analysera försvarsförmågor. Nu är vi där, sjukligt verklighetsfrånvända i vår naivitet som är ett resultat av en oändligt lång tid utan krig i vårt land. Jag är glad över att Folkpartiet har fått sjukdomsinsikt och visar upp en vilja att hitta de botemedel som behövs, men jag är nervös över hur mitt eget parti hanterar samma fråga...

Apropå sjukdomsinsikt, så verkar man i det som en gång var ett parti som faktiskt tog ansvar för landets säkerhet genom att vägra samarbeta med gröna pacifister och vinröda diton i försvars- och säkerhetsfrågor ha glömt vem man nu rumlar runt i sänghalmen med? Peter Andersson, sosse-bloggare och galjonsfigur i den kamp som förs på de sociala medierna från den grönröda sidan oroar sig mer över att allianspartierna i denna fråga spretar. Visst kan man kanske se det som att man spretar, men jag är lycklig över att Folkpartiet lyfter frågan igen - och tar över när mina moderata kollegor abdikerat som försvarets bästa vän sedan vi kom till makten.

Själv tycker jag det är betydligt mer oroande om det faktiskt är så att sossar, miljöpartister och vänsterpartister lyckas enas om en gemensam försvars- och säkerhetspolitik. Om man tycker att det varit kaos och katastrof under alliansens styre så är det en västanfläkt mot det som komma skall om två försvarsfientliga partier skall vara med och styra över en fråga som sedan länge är den svenska politikens sorgebarn.

Länkar: SvD, DN, Peter, FP Nacka, Puckot

JORDBÄVNING DÄR, GOLVRAS HÄR...

Helt plötsligt så blir det så fruktansvärt uppenbart, hur den skyddade verkstaden Sverige ibland blir en närmast absurd plats på jorden. Medan en jordbävning i Haiti slår sönder samhällen, dödar massor av människor och skapar ett trauma av vedervärdiga dimensioner så händer det något i Sverige, i Växjö som är det närmaste en jordbävning vi kan komma - ja, nästan iallafall.

För samtidigt som undernärda människor kämpar för sina liv i raserade ruckel, letar efter sina nära och kära och väntar på omvärldens hjälp - som i Sveriges fall handlar om 2 stycken IT-tekniker och löften om några miljoner i humanitärt stöd - så demolerar Växjös viktväktande fetknoppar golvet i den lokal där domen faller en gång i veckan. När problemet i Sverige är att man inte lyckats få den där guldstjärnan som man belönas med när bantat ner sig till ett mål, så är problemet den kommande natten att värja sig från kölden, från hungern och från råttor.

Jag är själv fet, och jag skyller varken på mina gener eller någon sjukdom - min rätt så dominerande ölmage är osmaklig. Men jag har inget annat att skylla på än min kärlek till hamburgare, kebabpizzor och sötsaker i alla varianter. Min syn på kostcirkeln är också den osmaklig, ungefär lika osmaklig som att som en av viktväktarna just denna dag göra jämförelsen mellan det kollapsande golvet i deras viktkammare med en jordbävning.

Enligt DN så var det en skräckinjagande upplevelse som de adipösa självplågarna råkade ut för: "– Vi hörde plötsligt en väldig duns, vi trodde nästan det var jordbävning och alla flög upp. Golvet rasade i ena hörnan på rummet och längs väggen."

Det kan ju vara tidsödande att utreda tillbud, olycksfall, katastrofer men frågan är om man inte i detta fall kan hitta lösningen på varför just Växjö drabbades av denna tragedi just där och just då.

Själv har jag viktväktat i två omgångar, och varje gång har jag lyckats gå ner så mycket som jag ville men alltid trillat dit i mitt livsnjutande igen. Ett besök på Burger King, Queensway, London och 4 månaders kämpande för att gå ner 16 kilogram var med ens meningslöst. När en Angus eller Whopper sätter klorna i dig så är man där igen, i frosseriet. Mitt problem har nog varit att jag gått ner för mycket för snabbt, och att själva livsstilsomläggningen har fått stå tillbaka för att få så många guldstjärnor så fort det bara går. Nu är jag där jag är, en isterbuk som äter Toscasnäckor till frukost och tar en semla till lunch...

Jag minns min vägningsorgier med skräckblandad förtjusning. Det var där man jublade högt inombords för att man lyckats späka ner sig med 1.6 kg på 7 dagar. Jag minns hur det andra väktarna såg ut - några normala men de allra flesta lite amerikanska till utseendet - och slutraden i DN:s artikel ter sig lätt löjlig: "Den exakta orsaken till raset är okänd" . Pyttsan!

Nu kommer jag under resterande del av januari månad ställa upp för offrena, inte de i Växjö utan de i Port-au-Prince och andra raserade städer och byar i Haiti. Detta genom att varje gång jag känner magneten i fastfood-haket eller godisdisken ta tag i mig låta donera det belopp jag med största sannolikhet hade gjort av med på sånt som får mig att må bra psykiskt men som gör mig alltmer grotesk till formen för varje dag som går. När januari månad är slut kommer jag sätta in beloppet på något av de 90-konton som gör något för Haitis lidande folk. Häng på, du med!

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, AB

ONSDAGSKRÖNIKA: SYND...

Dags att sätta sig framför skärmen igen och försöka lyfta fram några funderingar om ett ämne som varit i ropet de senaste dagarna - de sociala mediernas sprängkraft i det samhälle vi försöker interagera i.

Jag tycker faktiskt synd om Edvard Unsgaard, som lät sina fingrar vandra lite väl snabbt och kanske utan reflektion när han skrev den där statusuppdateringen på Facebook häromdagen. För trots att Unsgaard är statsministerns föräldralediga pressekreterare så måste väl även Unsgaard någon gång få skriva något ogenomtänkt någonstans? Jag stördes ju inte speciellt mycket av Unsgaards text om ryska kvinnors välvilja att konfrontera bajs, kanske beroende på att jag är ryssofob och själv jobbar med bajs till och från utan att för den skull få något erkännande när jag snabbt svabbar av en brun bak. Det är ju synd om mig som aldrig fått läsa på Facebook att "den där Fredrik, han torkar bajs på ett synnerligen professionellt sätt och dessutom direkt när så behövs!". Uppskattning är alltid viktig, sedan är det väl frågan om hur man formulerar sig.

Ofta får jag höra att jag är oseriös, ytlig och spritt språngande galen - men när jag idag lider med folket på Haiti så gör jag det med djup medkänsla och med en tår i ögonvrån medan jag tittar på Rapport. Varför straffas alltid de som redan har lidit tillräckligt i livet? Räcker det inte med att födas i ett land som Haiti, att dra nitlotten i livets lotteri och trilla ur skötet på sin framtida moder i ett barnbördshus i Port-au-Prince? Räcker det inte med att ha växt upp och åldrats i en vidrig regim under Papa Doc? Varför drabbas alltid de som redan är i helvetet? Jag tycker synd om Haiti, jag tycker synd om Haitis folk - och hoppas att löftena om hjälp inte stannar vid tomma ord...

Några andra de är synd om, men på ett helt annat plan är ju Sveriges pensionärer. Nu kan man ju inte med bästa vilja i världen jämföra en svensk pensionärs tillvaro med en haitiers även om vi snart är där när gnället från oppositionen tar fart igen. Det pensionssystem vi har idag, och som när det togs fram stöttades av samtliga partier i riksdagen, är ju beroende på att det går hyfsat bra i konjunkturen - och riktigt så bra har väl inte de senaste åren varit. PRO skriker högt och skuldbelägger dagens regering men vägrar att minnas att även miljöpartister, vänsterpartister och inte minst sossar är precis lika medskyldiga till dagens situation. Det handlar om några hundralappar i sänkt pension, och jag förstår att det svider - tro mig. Hemma i ICA på Landsvägen så är det två grupper av kunder som regerar: pensionärer som rabiat jagar röda prislappar med händerna fulla av rabattkuponger och ungdomar i de nedre tonåren som tycker att två wienderbröd, en mjölkchoklad samt en Red Bull-kopia är den optimala skollunchen. Att pensionären av idag, iallafall de som har det mest knapert, skulle kunna leva mer sparsmakat än man redan gör är ju lika omöjligt som att få dagens ungdomar att fatta kostcirkeln...

Det är alltså redan synd om landets pensionärer, och faktiskt nästan lika synd om de ungdomar som med berått mod springer med huvudet före rakt in i sockerberoendet. Och skulle nu de grönröda vinna valet i höst så tror de att de skall få massor med pengar i plånboken - och eftersom man är till åren kommen så har man nog hunnit glömma alla slantar som Göran Persson tog för att aldrig någonsin lämna åter under sosseriets senaste era vid makten. Nu kommer skillnaden mellan pensionär och de som jobbar när det gäller statlig stöld förvisso att minska med Östros som finansminister, men det handlar mer om att den som jobbar får lämna ifrån sig mycket mer av sina pengar medan pensionären får behålla en liten, liten slant.

Slutligen, en annan det är synd om men som i allra högsta grad förtjänar sina olyckor - ja, det är ju jag. Under hela gårdagen kände jag mig som en av Clownen Mannes största fans då jag var helt döv på mitt vänsteröra. Jag plågades, jag oroade mig och allt berodde på en vaxpropp som inget Revaxör i världen lyckades lösa upp. Tur att man jobbar i vården då, tur att det fanns en ung, söt kvinnlig läkare som sög ut den gigantiska vaxproppen ur mitt öra i morse för att sedan köra upp den rostbruna klumpen i ansiktet på mig. Andemeningen gick inte att missförstå, jag var äcklig som inte höll efter mina öron bättre, och det var synd om mig som var så korkad att jag inte hade något bättre för mig än att ta hennes viktiga tid i anspråk. Att det faktiskt var synd om mig som ingenting hört på 24 timmar ville hon inte veta av.

Det är synd om mig av andra skäl också, jag mobbas intensivt på bloggosfären just nu. Kanske är det en rekyl av mitt eget, icke alltför korrekta bloggande - men det känns som om jag är paria i alla läger just nu. Och detta bara för att jag berättar "sanningen" från min synvinkel, som jag ser den med min skruvade blick. Jag skrev ett mästerverk om Edvard Unsgaard och bajset, de enda som länkade var sossar - och detta trots att den blåa bloggkollegan Mary X Jensen skrev spaltmil i ämnet. Och en viss Johan Westerholm tycker att jag har bajs i huvudet, med största sannolikhet sanktionerat av partiet och rörelsen med tanke på hans numera upphöjda position på Knufflistor och andra jämförelselistor. Det är synd om mig, när de egna skiter i mitt skapande och när motståndarna sjunker till min egen nivå.

Det är i detta sammanhang också synd om oss alliansbloggare som i alla jämförelser ligger ljusår efter sosseriets framgångar i de sociala medierna. De har sina Netroots, de ligger i en ormgrop och idkar "gruppsex" i en ambition att länka varandra till toppen av Knufflistan medan jag mobbas runt plats 80 på samma lista. Att man i det röda laget har förstått sig på de sociala mediernas betydelse är tydligt, man anställer en person som har gedigen erfarenhet av att bygga revolutionära nätverk åt Zapatisterna i Mexico och man jobbar intensivt med att knyta samman sina bloggare i ett strategiskt nätverk som om dagens situation tillåts fortsätta kommer nedkämpa alliansens nätkrigare till sista man. Skall man se det positiva i det som sker är det väl att min blogg i Aftonbladets bloggportal under några dygn klassades som den mest framgångsrika i kategorin humor. Detta borde väl innebära att jag är landets roligaste moderat, eller kan man läsa in något annat i detta? Om det är så att jag är landets roligaste moderat, då borde vi väl rimligtvis ligga jävligt illa till om 8 månader...

Återigen en ostrukturerad krönika, jag letar trevande efter formerna för att utmana mina meningsmotståndare och mina vapenbröder. Vem vet, kanske lyckas jag nästa onsdag...

Krönikörer: Kent, Mary, Soliander, Peter, Puckot