ONSDAGSKRÖNIKA: SYND...

Dags att sätta sig framför skärmen igen och försöka lyfta fram några funderingar om ett ämne som varit i ropet de senaste dagarna - de sociala mediernas sprängkraft i det samhälle vi försöker interagera i.

Jag tycker faktiskt synd om Edvard Unsgaard, som lät sina fingrar vandra lite väl snabbt och kanske utan reflektion när han skrev den där statusuppdateringen på Facebook häromdagen. För trots att Unsgaard är statsministerns föräldralediga pressekreterare så måste väl även Unsgaard någon gång få skriva något ogenomtänkt någonstans? Jag stördes ju inte speciellt mycket av Unsgaards text om ryska kvinnors välvilja att konfrontera bajs, kanske beroende på att jag är ryssofob och själv jobbar med bajs till och från utan att för den skull få något erkännande när jag snabbt svabbar av en brun bak. Det är ju synd om mig som aldrig fått läsa på Facebook att "den där Fredrik, han torkar bajs på ett synnerligen professionellt sätt och dessutom direkt när så behövs!". Uppskattning är alltid viktig, sedan är det väl frågan om hur man formulerar sig.

Ofta får jag höra att jag är oseriös, ytlig och spritt språngande galen - men när jag idag lider med folket på Haiti så gör jag det med djup medkänsla och med en tår i ögonvrån medan jag tittar på Rapport. Varför straffas alltid de som redan har lidit tillräckligt i livet? Räcker det inte med att födas i ett land som Haiti, att dra nitlotten i livets lotteri och trilla ur skötet på sin framtida moder i ett barnbördshus i Port-au-Prince? Räcker det inte med att ha växt upp och åldrats i en vidrig regim under Papa Doc? Varför drabbas alltid de som redan är i helvetet? Jag tycker synd om Haiti, jag tycker synd om Haitis folk - och hoppas att löftena om hjälp inte stannar vid tomma ord...

Några andra de är synd om, men på ett helt annat plan är ju Sveriges pensionärer. Nu kan man ju inte med bästa vilja i världen jämföra en svensk pensionärs tillvaro med en haitiers även om vi snart är där när gnället från oppositionen tar fart igen. Det pensionssystem vi har idag, och som när det togs fram stöttades av samtliga partier i riksdagen, är ju beroende på att det går hyfsat bra i konjunkturen - och riktigt så bra har väl inte de senaste åren varit. PRO skriker högt och skuldbelägger dagens regering men vägrar att minnas att även miljöpartister, vänsterpartister och inte minst sossar är precis lika medskyldiga till dagens situation. Det handlar om några hundralappar i sänkt pension, och jag förstår att det svider - tro mig. Hemma i ICA på Landsvägen så är det två grupper av kunder som regerar: pensionärer som rabiat jagar röda prislappar med händerna fulla av rabattkuponger och ungdomar i de nedre tonåren som tycker att två wienderbröd, en mjölkchoklad samt en Red Bull-kopia är den optimala skollunchen. Att pensionären av idag, iallafall de som har det mest knapert, skulle kunna leva mer sparsmakat än man redan gör är ju lika omöjligt som att få dagens ungdomar att fatta kostcirkeln...

Det är alltså redan synd om landets pensionärer, och faktiskt nästan lika synd om de ungdomar som med berått mod springer med huvudet före rakt in i sockerberoendet. Och skulle nu de grönröda vinna valet i höst så tror de att de skall få massor med pengar i plånboken - och eftersom man är till åren kommen så har man nog hunnit glömma alla slantar som Göran Persson tog för att aldrig någonsin lämna åter under sosseriets senaste era vid makten. Nu kommer skillnaden mellan pensionär och de som jobbar när det gäller statlig stöld förvisso att minska med Östros som finansminister, men det handlar mer om att den som jobbar får lämna ifrån sig mycket mer av sina pengar medan pensionären får behålla en liten, liten slant.

Slutligen, en annan det är synd om men som i allra högsta grad förtjänar sina olyckor - ja, det är ju jag. Under hela gårdagen kände jag mig som en av Clownen Mannes största fans då jag var helt döv på mitt vänsteröra. Jag plågades, jag oroade mig och allt berodde på en vaxpropp som inget Revaxör i världen lyckades lösa upp. Tur att man jobbar i vården då, tur att det fanns en ung, söt kvinnlig läkare som sög ut den gigantiska vaxproppen ur mitt öra i morse för att sedan köra upp den rostbruna klumpen i ansiktet på mig. Andemeningen gick inte att missförstå, jag var äcklig som inte höll efter mina öron bättre, och det var synd om mig som var så korkad att jag inte hade något bättre för mig än att ta hennes viktiga tid i anspråk. Att det faktiskt var synd om mig som ingenting hört på 24 timmar ville hon inte veta av.

Det är synd om mig av andra skäl också, jag mobbas intensivt på bloggosfären just nu. Kanske är det en rekyl av mitt eget, icke alltför korrekta bloggande - men det känns som om jag är paria i alla läger just nu. Och detta bara för att jag berättar "sanningen" från min synvinkel, som jag ser den med min skruvade blick. Jag skrev ett mästerverk om Edvard Unsgaard och bajset, de enda som länkade var sossar - och detta trots att den blåa bloggkollegan Mary X Jensen skrev spaltmil i ämnet. Och en viss Johan Westerholm tycker att jag har bajs i huvudet, med största sannolikhet sanktionerat av partiet och rörelsen med tanke på hans numera upphöjda position på Knufflistor och andra jämförelselistor. Det är synd om mig, när de egna skiter i mitt skapande och när motståndarna sjunker till min egen nivå.

Det är i detta sammanhang också synd om oss alliansbloggare som i alla jämförelser ligger ljusår efter sosseriets framgångar i de sociala medierna. De har sina Netroots, de ligger i en ormgrop och idkar "gruppsex" i en ambition att länka varandra till toppen av Knufflistan medan jag mobbas runt plats 80 på samma lista. Att man i det röda laget har förstått sig på de sociala mediernas betydelse är tydligt, man anställer en person som har gedigen erfarenhet av att bygga revolutionära nätverk åt Zapatisterna i Mexico och man jobbar intensivt med att knyta samman sina bloggare i ett strategiskt nätverk som om dagens situation tillåts fortsätta kommer nedkämpa alliansens nätkrigare till sista man. Skall man se det positiva i det som sker är det väl att min blogg i Aftonbladets bloggportal under några dygn klassades som den mest framgångsrika i kategorin humor. Detta borde väl innebära att jag är landets roligaste moderat, eller kan man läsa in något annat i detta? Om det är så att jag är landets roligaste moderat, då borde vi väl rimligtvis ligga jävligt illa till om 8 månader...

Återigen en ostrukturerad krönika, jag letar trevande efter formerna för att utmana mina meningsmotståndare och mina vapenbröder. Vem vet, kanske lyckas jag nästa onsdag...

Krönikörer: Kent, Mary, Soliander, Peter, Puckot