FOLKPARTIET, FÖRSVARETS FRÄLSARE?

Den här morgonen så började jag se ljuset i det säkerhetspolitiska mörker som lagt sig över Sverige. De som tänt strålkastaren och börjat hitta det mål som borde vara naturligt är alliansbröderna Björklund och Widman samt allianssystern Birgitta Ohlsson - Birgitta som för en gångs skull är med och uttalar sig om något vettigt. Vad borde egentligen vara mer naturligt än att Sveriges försvar har förmågan och ambitionen att som huvuduppgift försvara Sverige, och då hela landet?

Folkpartisterna har denna morgon satt ord på mina tankar, de har förstått det jag sedan länge varit inne på - att återtagningen av den nationella försvarsförmågan måste börja nu. Det är ju egentligen så att vi redan är sent ute med att återskapa något som i bästa fall kan bli den där snubbeltråden som vårt försvar måste vara.

Skulle mina moderata försvarspolitiker uttrycka något annat än full samsyn med liberalernas förslag och funderingar så får man väl dra i gång klockverket innanför skallbenet och fundera på om inte en era av 27 år av moderata åsikter kanske har nått vägs ände? För mig är försvaret en viktig fråga, en av de allra viktigaste eftersom det handlar om att ge landets folk det skydd och den trygghet de faktiskt förtjänar när de delar med sig av sina inkomster till staten. Fina skolor, en bra infrastruktur och en välfungerande sjukvård - alla vällovliga satsningar som faktiskt behöver försäkras mot den yttersta formen av elände, kriget.

I dag så är hotbilden ännu hanterbar, men man måste vara gravt synsvag för att inte se att vår del av världen är på väg in i fokus igen och att Stormakt Röd rustar för glatta livet för att kunna lägga tyngd bakom sina retoriska plumpheter när det gäller sina maktambitioner. Vi skulle aldrig ha gett oss in på den väg som medfört att Sverige i dag är ett säkerhetspolitiskt vacuum, en driftkucku bland de som lever av att analysera försvarsförmågor. Nu är vi där, sjukligt verklighetsfrånvända i vår naivitet som är ett resultat av en oändligt lång tid utan krig i vårt land. Jag är glad över att Folkpartiet har fått sjukdomsinsikt och visar upp en vilja att hitta de botemedel som behövs, men jag är nervös över hur mitt eget parti hanterar samma fråga...

Apropå sjukdomsinsikt, så verkar man i det som en gång var ett parti som faktiskt tog ansvar för landets säkerhet genom att vägra samarbeta med gröna pacifister och vinröda diton i försvars- och säkerhetsfrågor ha glömt vem man nu rumlar runt i sänghalmen med? Peter Andersson, sosse-bloggare och galjonsfigur i den kamp som förs på de sociala medierna från den grönröda sidan oroar sig mer över att allianspartierna i denna fråga spretar. Visst kan man kanske se det som att man spretar, men jag är lycklig över att Folkpartiet lyfter frågan igen - och tar över när mina moderata kollegor abdikerat som försvarets bästa vän sedan vi kom till makten.

Själv tycker jag det är betydligt mer oroande om det faktiskt är så att sossar, miljöpartister och vänsterpartister lyckas enas om en gemensam försvars- och säkerhetspolitik. Om man tycker att det varit kaos och katastrof under alliansens styre så är det en västanfläkt mot det som komma skall om två försvarsfientliga partier skall vara med och styra över en fråga som sedan länge är den svenska politikens sorgebarn.

Länkar: SvD, DN, Peter, FP Nacka, Puckot