DE GALNA OCH DE HYCKLANDE - HELGKRÖNIKA

Vem är jag att döma? Vem är jag att ifrågasätta andra medmänniskor som aspirerar på makt? Kan jag med högburet huvud ta hedern av de så kallade politiker av olika kaliber som de senaste dagarna har gjort allt i sin makt för att skicka ner det lilla förtroendekapital väljarna har kvar i avloppet...? Vem är jag att sabla ner andra när mitt samvete är långt ifrån rent?

Politikern behöver inte vara så ren att man kan käka på en folkvalds kropp såsom man kan använda en geishas dito i Japan, alls icke. Men politikern bör iallafall försöka leva upp till sitt partis värderingar, inte säga en sak för att sedan göra en annan. Det kan vara nog så svårt och att jag numera är en enmans-tankesmedja i bloggosfären där mina divergerande personligheter slåss om att nå ut med sina budskap har ju sin förklaring i att just det passar bäst för både partiet och mig själv att inte vara förtroendevald.

Det finns andra som inte sett sig själv i spegeln för att se att man kanske inte skall vara den där kandidaten, den där som folket väljer som sin representant i de politiska församlingarna. Förtroendevald, bara titeln säger ju egentligen allt - den dagen förtroendet är som bortblåst så slås ju benen undan för att vara vald. De senaste dagarna har två fall bubblat upp, två personer som man av mediauppgifterna att döma borde lyfta bort från valsedlar och fullmäktigesalar.

Lördagens snackis i det politiska samtalet är en uppenbart insnöad, antisemitisk "centerpartist" som skyller all världens katastrofer på judarna, en haverist av sällan skådat slag. När nu mina alliansvänner och allianssystrar gör allt i sin makt för att skademinimera de minst sagt bisarra uttalandena så kan ju "hjonet" ändå känna sig trygg i att det finns några små extremistgrupper med ordet "National" som prefix som lär välkomna honom med öppna armar.

Min bloggkollega och alliansbroder Per Ankersjö gör vad han skall, han markerar sin avsky och lovar att ta tag i problemet. Personen i fråga skall bort från den fyrklöverprydda valsedeln och det fort - andemeningen går inte att ta miste på. Frågan är om inte en plats på sluten psykiatrisk vårdinrättning skulle vara en mer passande plats för just den här personen istället för en valsedel...?

Den andra personen, den rikskända politiska kidnappar-wanna-be:n Abdo Goriya är inte centerpartist - han är "socialdemokrat". Om den antisemitiska "centerpartisten" bara tassar i utkanten av de politiska samtalen så är "sossen" Abdo Goriya en stjärna i SAP i huvudstaden. Brottet som Goriya har häktats för, på sannolika skäl, är ju ett allvarligare brott än att låta munnen fara omkring om judarnas skuld till allt ont i världen. Goriya har häktats för stämpling till människorov, inte något som Brasse plockade fram ur Lattjo-Lajban-lådan direkt.

Det finns uppenbarligen rätt så mycket kött på benen när det gäller Abdo Goriyas delaktighet i det brottet som redan lett till att UD sparkat ut en syrisk diplomat utan några som helst reaktioner från Syrien. Telefonavlyssning har visat att Abdo Goriyas plats som ledamot i jämställdhetsutskottet var en plats där han var malplacerad som få. När diplomaten skrävlar om att han misshandlat sin bångstyriga dotter konstaterar ledamoten i jämställdhetsutskottet att det är "för jävligt att man inte kan uppfostra sina barn som man vill". När till och med försvarsadvokaten erkänner att det finns besvärande bevis så vet man ju att det borde ligga till just så...

Alldeles oavsett vilket parti de här två idioterna må representera så är det väl inte något som får väljarna att inbilla sig att centerpartister klandrar alla katastrofer inklusive Öresundsbron på judarnas osynliga maktstrukturer eller att alla sossar är inbegripna i att planera kidnappningar. Det är två galningar som för en stund tvingar två partier att krishantera media man inte vill ha. Men det finns en skillnad, en skillnad jag stör mig på - en flathet som äcklar mig.

Medan Centerns Per Ankersjö tog sin hand ifrån antisemiten innan ens någon nyhetsläsare hade hunnit till sista punkten i nyhetsartikeln så leker socialdemokraterna struts-leken. Den lokala partipolitrucken Tomas Rudin har gjort allt i sin makt för att skönmåla Abdo Goriya. Vad sägs om följande citat, vad säger de egentligen?

"- Abdo Goriya är väldigt klok och omdömesgill. Han har samtidigt väldigt stora nätverk, inte minst till människor med utländsk bakgrund. Just nu är det väldigt frustrerande att inte se hela bilden."

"- Jag kan inte bedöma hur allvarligt det här är. Men vi ville vara på plats för att höra vad han anklagas för."

"- Jag känner honom som en mycket trovärdig och duktig person. Han åtnjuter mycket stort förtroende från vår sida."

Och som en härlig slutkläm konstaterar Rudin att det finns en förklaring till varför Goriya misstänks, häktats och där till och en försvarsadvokat som ser besvärande bevis:

"- Den förklaringen är helt rimlig och samtidigt rakt motsatt till vad som nu påstås. Det är en trovärdig berättelse."

Ur ett medmänskligt perspektiv är Rudin hedervärd om man i medmänsklighet suddar bort den där tjejen som skulle kidnappas. Rudin vill så gärna tro på sin partikamrat men resulatet blir istället förödande för partiet om alla de sannolika skälen visar sig ha substans. Rent professionellt skulle ju Rudin ha gått ut och sagt något som ger möjligheten att ta avstånd.

"- Jag vill inte tro att det här är sant. Vi har sett Abdo som en klok, omdömesgill person som dessutom har varit trovärdig och duktig. Det han anklagas för är allvarligt, och stämmer det som nu framkommit i media så visar ju det att den bild vi hade var helt åt fanders. Men ännu så länge har ingen dom fallit, och jag vill så gärna tro att det här inte är sant..." kunde ju Rudin ha formulerat sig. Som det låtit hitills så har sosseriet i huvudstaden redan förklarat att Abdo Goriya är oskyldig, felfri, klok och omdömesgill. Jag tror inte det var avsikten, men det är så jag läser hyllningskören från Rudin.

Men vem är jag att lära en partisekreterare hur man tar sig an media? Vem är jag bortsett en lite obetydlig enmanstankesmedja...?

Nyhetslänkar: Expr1, Expr2, Expr3, Expr4, Expr2, SvD, SvD, DN, DN

Bloggar: Röda Berget, Ankersjö, Martin Moberg, Soilander, Krassman, Kent

ÖVERREAKTIONENS RÖRELSE - VALBORGSKRÖNIKA

Hans Majestät Konungens födelsedag, Valborgsmässoafton och brasorna kommer snart att brinna land och rike runt, för att ge lite värme till det folk som bor i det kalla Sverige. Krönika på valborgsmässoafton, en dag innan helgen börjar på allvar med både röda dagar på lördagen och söndagen. Av respekt för mina politiska motståndare i det röda laget så låter jag krönikan brisera innan deras helgdag i morgon, 1:a maj, då plakatsocialismen och slagordsvrålandet når sin peak...

Den här veckan har det varit lätt att välja ämne att fundera omkring, funderingar som knappas ner och görs offentliga. Det här var ju veckan då svensk politik fick ett nytt odödligt ord i Tobleronepolitiken. Rödgrön röra i all sin prakt, men lite uttjatat var Carl Bildts gamla klassiker och Mats Odell plockade upp stafettpinnen och släppte det som kallades ett politiskt lågvattenmärke till TT. Mats Odell med kompanjoner tyckte sig ha hittat på något fyndigt, ett uttryck som vävde ihop oppositionsledarens tidigare livserfarenheter med de dagliga utspelen från de grönröda som faktiskt lovade både guld och gröna skogar. När TT publicerade Mats Odells "lågvattenmärke" så öppnade sig Pandoras politiska ask, och en snedtändning av sällan skådat slag blev uppenbar.

Överreaktionernas överstepräst, Thomas Östros, var igång innan någon hunnit läsa klart Odells pressmeddelande. Det skulle bes om ursäkt och helt plötsligt lärde vi oss att den kristna högern också använde choklad i sina kampanjer mot politiska motståndare. Kossackvalet drogs upp, där ett chokladmärke från Schweiz helt plötsligt var lika laddat som att skrämmas med kommunisterna - och efter Östros följde hela rörelsen i en reaktion som jag vill kalla för en överreaktion.

Partihögkvarteret på Sveavägen 68 gick från DEFCON 4 till DEFCON 1 på bara några sekunder, alla tillgängliga resurser skulle sättas in för att slå tillbaka på det vämjeliga anfallet från Mats Odell. Mobiliseringen var total, och medan Östros iklädde sig rollen som en lika balanserad kopia av pansargeneralen Patton så tog Ibrahim Baylan hand om det mer taktiska svaret. Varenda röd bloggare av rang ställde upp och gjorde sitt bästa för att skjuta in sig på att det var en diabolisk plan, där mosandet av Mona hade högsta prioritet.

Jämförelser mellan morden på Olof Palme och Anna Lindh seglade upp som en förklaring till varför reaktionen blev som den blev. Rörelsen var kränkt, rörelsen var utsatt för ett frontalangrepp och att stå upp i det läget är en naturlig reflex för sossen. Jag tyckte att rörelsen överreagerade, jag tycker att man borde ha bemött Odells påhopp med humor eller tystnad - inte med ursinne. Reaktionen har dock fått mig att fundera på varför det lät som det lät, varför krigsdeklarationen kom så omedelbart.

Jag minns morgonen den första mars 1986, morgonen då Sverige vaknade upp till nyheten att landets statsminister hade skjutits ihjäl på samma Sveaväg som kokade över i tisdags. Mina föräldrar var sossar, och det blev av naturliga skäl sorg även hemma hos oss. Jag respekterade Palme som politiker, men det betydde inte att jag gillade det han stod för. Jag sörjde ett angrepp på en pappa, på landets statsminister och ett illdåd som var riktat mot vår demokrati. Men jag grät inte, och det fick jag skit för av två föräldrar som grät mer än när någon i familjen tog sin tillflykt till de sälla jaktmarkerna. Om Olof Palme hatades i vissa kretsar så hade han också enormt mycket kärlek i andra kretsar - Palme var en politiker som berörde.

Jag minns morgonen den elfte september 2003, morgonen då jag satt framför TV:n och grät som ett litet barn. Tårarna rann medan jag led med Göran Persson som mitt i sin egna sorg var tvungen att möta journalisterna för att berätta att Anna Lindh var död, mördad. Jag grät, allt var hemskt och känslan av förtvivlan förstärktes av att jag faktiskt hade fått nästan en timme bredvid Anna Lindh under en tågresa. Om Palme var sosseriets kung när han föll på Sveavägen så var Anna Lindh samma partis kronprinsessa när hon föll på NK. Att Anna Lindh var en representant för ett parti som jag hade svårt för betydde ingenting medan jag satt och grät som ett litet barn - hon var en människa, en mamma och en utrikesminister som var älskad av de flesta. Anna Lindh berörde människor, men på ett annat sätt än Palme. Hatkampanjer existerade inte mot Anna Lindh, inga jag märkte av iallafall...

Dessa två mord har traumatiserat ett parti så till den milda grad att man reagerar på det sätt man gör när Odell rätt oskyldigt lyfter fram Monas förlutna i dagens politiska debatt. Man blir rädd att en schweizisk chokladbit skall trigga någon galning att kasta sig över Mona. Men precis som Anna Lindh var Anna Lindh, Olof Palme var Olof Palme så är Mona Sahlin just Mona Sahlin med allt vad det innebär.

Mona Sahlin väcker känslor på ett sätt som Palme gjorde, men där den trofasta kärleken som Palme hade från de egna mer liknar en distanserad acceptans från stora delar av rörelsen. Däremot så finns det tokar som på många sätt jagar Mona som Palme jagades. Då var det EAP, nu är det Sverigedemokraterna. Hotbilden mot Mona Sahlin är stor, men jag tror inte att ett begrepp som "Tobleronepolitik" gör varken till eller från för att försämra säkerhetsläget kring Sahlin.

Mona Sahlin är oppositionsledare, än så länge kanske är bäst att tillägga med Synovates morgonmätning i bakhuvudet, medan Palme var statsminister när någon galning ändade hans liv. Jag vill därför lyfta frågan hur socialdemokratisk retorik med stupstockar och ett evigt tjatande om en kallhamrad och cynisk Fredrik Reinfeldt påverkar hotbilden mot den moderata statsministern. Kan inte Östros reflektera ens en sekund över vad ordet stupstock kan innebära för en tokskalle med vänsterextrema åsikter som vill göra sig historisk? Veronica Palm släppte fram stupstocken, men den spreds snabbt som ett modeord i rörelsen - ett ord som väcker mer känslor hos utsatta grupper än Tobleronepolitik. Varför är stupstock acceptabelt, men inte Tobleronepolitik?

Mats Odells Tobleronepolitik och Veronica Palms Stupstock speglar en utveckling i politiken där man effektivt får pressen att nappa på slående "one-liners". Är det den politiken vi vill se, där man glorifierar sig själv och skriker högt när något hotar den skönmålade bilden? Är det den politiken vi vill se där motståndaren demoniseras och utmålas som satans förlängda arm på jorden? Och vem är jag att sitta och prata om politisk korrekthet när jag bloggar som jag gör -med lågvattenmärken som signum? Om det uppfattas som hyckleri så förstår jag det faktiskt...

Men när jag ger mig på Mona, eller mina egna, så försöker jag göra det med satir och ironi som vapen. Ibland balanseras det på slak lina, det ser jag själv och för de tillfällena vill jag be om ursäkt. Det kommer snart ett nytt sånt inlägg, i morgon får Mona ett förslag till ett alternativt Första Maj-tal av just mig som kommer balansera på den där linan. Jag hoppas att det bara blir kul, men det kan bli plumpt -förmodligen ligger åsikten i betraktarens syn på tillvaron.

Skall vi lämna Mona Sahlin som partiledare och politiker för att bara fokusera på partipolitiken då? Absolut inte, det vore ett tjänstefel när Monas ställning ser ut som den gör. Att Mona Sahlin är en slarver är ju känt såväl inne i rörelsen som utanför. Men för mig är det ju egentligen en befrielse att även personer som inte är felfria eller perfekta tillåts nå framgångar, men hur det att ha en svag ledare på en plats där det med största sannolikhet krävs en stark ledare? Är man lämpad att sitta som statsminister när man lämnar jobbiga konflikter därhän och trollar fram en folkomröstning om Förbifarten ur hatten? Är man rätt kvinna på rätt plats när man först säger att ett parti inte alls får vara med medan man en vecka senare ändrar sig för att några skriker tillräckligt högt? Är Mona ett statsministerämne?

" - Mitt intryck av henne – jag har jobbat nära henne under hennes tid som partisekreterare – är att hon agerar mer efter vart hon känner att vinden blåser än efter djupt grundad övertygelse och framför allt kunskap. De gånger hon bad mig om underlag för något, ville hon aldrig läsa några vidlyftiga papper, som hon själv måste tolka. Nej, korta sammanfattningar skulle det vara. Hon var ganska lat." berättar socialdemokraten Enn Kokk. Målande eller svartmålande - det är frågan...

" - Partiledaren Mona Sahlin är inte förmögen att med auktoritet tala om ekonomiska frågor, än mindre tänka konstruktivt om ekonomiska system, därtill är hon för okunnig. Kompetenser i hennes omgivning har stötts ut." låter oss förre vice riksbankschefen Villy Bergström få kännedom om. Villy Bergström är socialdemokrat och LO-ekonom.

Det är just de frågorna vi bör lyfta när det gäller Mona Sahlin om någon frågar mig, frågor som mer handlar om det politiska ledaren än personen Mona Sahlin. Sedan kan man fråga sig om hennes värsta fiender finns i eller utanför rörelsen? Hur hade Östros skrikit om det var en moderat som hade påstått det som Enn Kokk eller Villy Bergström lyfter fram? Det hade låtit, tro mig...

ETT ASKMOLN ÖVER ETT LAND I ASKA? - HELGKRÖNIKAN...

Det är min fasta övertygelse om att de två ovanstående beståndsdelarna av de många som utgör jorden faktiskt är lika förödande för Sveriges välmående - en i lite längre perspektiv, en i detta nu.

Lika som bär är de två, men den ena - den översta - kommer genom förödande politik skicka Sverige tillbaka till en tid då skattehöjningen var patentlösningen på alla världens problem och bidragsberoendet var det heliga målet. Den andra, den nedersta, ger oss en försmak om vad som komma skall ifall Miljöpartiet tillåts regera med den översta och därigenom tvinga all flygtrafik till marken. Men till och med språkröret Maria Wetterstrand tjoade till igår på Facebook - nästan lika bitter som undertecknad men av helt andra orsaker.

På den undersköna Marias statusrad kunde man igår läsa "Om vulkanen fortsätter ett år hoppas jag någon startar snabbfärja mellan Sverige och Finland". Först flyger hon tvärs över Östersjön, något som jag definitivt unnar henne men något hon inte vill unna sina väljare. Nej, i Marias värld skall flygande straffskattas så till den milda grad att även flygresande blir en klassfråga. Det är bara samhällets toppskikt som kommer att ha råd med bilresor, flygresor och lysande lampor och varma element om eller när Miljöpartiet börjar driva igenom sin politik.

Likväl unnar jag faktiskt Maria Wetterstrand att flyga fram och tillbaka över Ålands Hav för att möta kärleken. Passa bara på att njuta av att du har medpassagerare på planet när det väl går att flyga igen Maria, man vet inte hur framtiden ser ut. Men något jag förundras över är det föga miljömässiga tänket att starta en snabbfärja mellan Sverige och Fonland. Hallå? Är det något som kan klassas som en ännu lite värre miljöbov enligt Miljöpartiets bakåtsträvande retorik så är det väl just snabbfärjan.

Askmolnet har parkerat över bland annat vårt land och just i dessa dagar sitter nog boende runt Arlanda, Landvetter, Skavsta och andra svenska flygplatser och funderar på vart livet tog världen. Det är plågsamt tyst, luften är fri från doften av fotogen och flygbuller - tomheten breder ut sig. Att resa långt i dessa dagar är inget man ser fram emot, flygfåtoljen byts ut i bästa fall ut mot ett nedsuttet säte på Sveriges mest impopulära företag, SJ. Andra hänvisas till överfulla bussar, den sista hyrbilen på parkeringen eller att ta den där båten som inte alls går så fort som språkröret önskar. Livet går från expressfart till snigelfart, något som kanske skulle vara behagligt och skönt om inte så mycket annat blir lidande.

Thomas Östros, vulkanen Eyjafjallajökulls politiska motsvarighet, talar ofta högt och galet agiterat om hur Alliansen förvandlat Sverige från den bästa världar till ett land täckt med ett tjockt lager aska och där de asktunga molnslöjorna förvandlat landet till det kalla samhälle Alliansen står för. Som genom ett ödets ironi kan han ju få rätt, rent metrologisk, i sina profetior och sin nidbild av samhället. Askmolnen ligger över Sverige, och en svalare, kallare sommar ligger inom räckhåll.

För varje dag Eyjafjallajökulls aska avser ligga kvar över Sverige så för det förödande konskevenser för olika delar av näringslivet. Visst, hotellen kan höja priserna eftersom vi lever i en marknadsekonomi där tillgång och efterfrågan avgör hur djupt i börsen kunden får gräva sig ner för att få en säng att sova i. Hotellen är det absolut inte synd om, precis som det är lika lite synd om de transportidkare som inte använder flyg för att transportera folk eller produkter. Men tänk på ett redan respiratorberoende flygbolag vid namn SAS, där marginalerna inte finns och där varje förlorad intäkt är ett steg närmare den aktiva dödshjälpen. Kan någon se framför sig hur detta sorgebarn kommer krypande in på Näringsdepartementet för att be om mer stöd av staten? Jag kan, men jag kan inte se hur Maud skall kunna vara korkad nog att släppa till en gång till.

Näringslivet och exportindustrin i synnerhet är beroende av väl fungerande transporter. Nu kan man inte flyga eller skicka produkter på snabb leverans. Flygpost existerar inte i dessa dagar, allt går längs backen och i snigelfart. Vi närmar oss det miljöpartistiska svaret på vad Nirvana är. Vi kan komma att få se ett miljöparti som med vinden i seglen kommer att ha mycket mer att säga till om än vad Mona funderade över när hon bjöd in sin första partner. När Miljöpartiet var litet, intetsägande och stod utanför maktens korridorer så fick man ju Göran Persson att köra en politik där just MP satte agendan. Hur kan det bli om dagens siffror står sig och när miljömupparna kan komma att befinna sig i varenda vrå av den svenska statsapparaten? Bäva månde Sverige och svenskarna...

Det var helgkrönikan för den här helgen, en helg då bitterhet och uppgivenhet haft mig i ett järngrepp. Man har sådana perioder i livet, dagar då man känner att hela världen är emot just dig och ingen annan. Jag är i ett sånt skov, och det speglar sig säkert i sättet som mina bloggalster bubblar upp till ytan. Ledsen för det i sådana fall, men ni får en liten bild av en människa som ingen någonsin kommer förstå sig på till 100%...

Länkar/krönikörer: Högberg och framöver säkert också Röda Berget, Kent, Mary, Westerholm

Länkar/media: SvD1, SvD2, DN1, DN2, DN3, Expr1, Expr2, AB1, AB2

HELGKRÖNIKA: DET POLITISKA BLOGGANDETS EGET SCHACKPARTI...

Knappt två månader har gått sedan katastrofen slog till i den södermanländska residensstaden Nyköping. I dag när snön har börjat lämna oss så är det nästan svårt att tänka sig tillbaka till den där kalla februarinatten då mängder av snö knäckte taket på Nyköpings tennishall - en hall som då inrymde 1600 kaniner.

Det talades om den värsta tänkbara katastrofen, kaninuppfödarna grät floder och tårarna frös till is medan Sörmlandskustens räddningstjänst jobbade sig in i rasmassorna. Några kaniner strök med, men inte alls så många som man befarade men det var faktiskt de som överlevde som kom till paradiset. Rasmassorna knäckte kaninburar och hägn, och kaninerna tog sig snabbt ut ur fångenskapen för att bekanta sig med grannarna. När väl brandmän och annan räddningspersonal nådde fram så var det inte utan att även stenhårda män blev rejält generade - det där med "att knulla som kaniner" stämde ju exakt.

Hundratals små lurviga djur gjorde inget annat än att jaga efter varandra för partnerbyten och penetrationsmöjligheter, utan hänsyn till raser eller färg. Nu skördar kaninuppfödarna frukterna efter en natts orgie som skulle få en mänsklig swingers-klubb att framstå som rena rama söndagsskolan. Det föds nya kaninungar, där nya raser och spännande färgsättningar är en del av den nya verkligheten. Är det inte härligt när olyckor och tragedier utmynnar i njutning och nytt liv...?

Just nu är det mycket tankar om de sociala medierna i mina funderingar. De röda nätrötterna har genom ett gediget arbete jobbat sig till ett groteskt stort övertag på bloggosfären och det är först nu vi i Alliansen börjar formera våra trupper. Det krävs nya infallsvinklar, det krävs mod och skarpsinne för att börja jobba ikapp och just i detta nu så har jag kommit på en genialisk plan på hur vi från Alliansen skall möta våra motståndare på ett sätt som de ej kan hantera. Det är en djävulusisk plan, som fått sin inspiration från kaninorgien i Nyköping.

Planen går ut på att penetrera motståndaren riktigt djupt, se in i deras själ genom de där döda sosse-ögonen. Tanken är att sno deras bloggidéer och skapa alternativa bloggar som folk av misstag snubblar in på när man söker efter sosseriets åsikter på bloggosfären. Korsbefruktning mellan röd och blå bloggar, som mynnar ut i en rätt smaklös färgkombination men ett väldigt spännande innehåll. Det kommer att bli en hjärnornas kamp, bloggare mot bloggare, i en strid som starkt påminner om ett parti schack partier emellan.

Från sosse-håll framhålls den ännu rätt så okända bloggen "Storstad" som det skarpaste vapnet i framtiden - en blogg skapad av Marika Lindgren Åsbrink. Vem passar bättre att ta sig an denna bloggare än allas vår Kent Persson. Uppdragsbeskrivningen till Kent blir att snabbt sätta upp bloggen "Byhåla" - en drift med storstaden. Om Marika svävar omkring ovanför sin storstad på jakt efter en liten orange allianskanin så skall Kent beskriva verkligheten i en byhåla som är "mötesplats för folk med banjo och trätänder". Byhåla, en plats där sevärdheterna är två passerande europavägar, ett svampliknande vattentorn och där den enda metropolitiska känslan framkallas av det faktiskt finns två järnvägsstationer.

En annan batalj som man utan att överdriva kan betrakta som Titanernas kamp är den som jag avser Peter Anderssons "Med rätt att tycka" och Mary X Jensens "Mina Moderata Karameller" ta sig an. Mary skapar snabbt en trovärdig kopia till Peters framgångsrika blogg med undernamnet "Med rätt att hålla käft". Här skapas en snarlik, okritisk blogg där temat är medlöperi och partimegafonerande.

Ibland kan man vara generös och låta en stark centerpartist ta sig an tre stycken förskrämda sosse-bloggare. Fredrick Federley kan nog klara av Krassmans "In Your Face" samt makarna Einerstams "HBT-sossen" utan några större problem. Här kapar man två sossebloggar på en gång och skapar "In Your Butt" - en site där propaganda och sanningar från Alliansen trycks upp där man minst anar det.

Eftersom jag är stor, stark och lika rundlagd som sossarnas gamla husgud så faller det sig nästan lika naturligt att jag med min råstyrka tar mig an alla "Alliansfritt Sverige"-killarna. Svaret blir "Sossefritt Norden" - en blogg om hur sossar i alla hörn av Norden har misskött denna del av Europa och världen under decennier. Dessutom har sossar förenade uti alla nordiska länder det gemensamma att man alltid skyller allt elände på "de andra". Med mitt plagiat lyfter jag sanningen, och berättar om verkligheten som den ser ut.

Johan Westerholms "Mitt i steget" behöver självklart också klippas till, och det hårt. Eftersom Daniel Snällman redan idag har en blogg som heter "Mitt i livet" så är det ju inte mer än rätt att han tar sig an den anskrämliga spegelbilden av Johans blogg - "Mitt i tömningen". Daniel får till uppdrag att vara pompös och svävande, ordbajsande och intetsägande - och allt i samma mening. Inte mer, men inte heller mindre...

Skånes starkaste sosseblogg är den ofta läsvärda "Röda Berget", och i en del av landet där folk skriver begripligt men talar på ett motsatt sätt måste vi möta upp. Tur då att det handlar om ett skriftligt motangrepp när Mark Klamberg sätter tänderna i skapelsen "Blå hålet". Från denna liberala håla kan man gräva sig in i motståndarnas ledningscentral på ett sätt som bara folkpartister kan.

I Järfälla sitter en gravallvarlig byggare och betraktar världen från "Utsikt från ett tak". Calle Fridén må inte tillhöra de mest framträdande sosse-bloggarna men likväl så skall han ha en bloggande stalker. Med "Mummel från Operabaren" så förstärker vi bilden av oss alliansvurmare som verklighetsfrånvända så till den milda grad att det klart framgår att det måste vara ironi och satir. Vem kan ta texter om överklassens diskreta charm på allvar när KD:s mästerbloggare Peter Soilander tar sig an att leda bort trafik från taket.

Ett snabbt schack matt, eller en kamp till dess att kungen eller drottningen faller? Precis som i det politiska rävspelet är schack oförutsägbart och resultatet beror på hur motståndaren agerar och handlar. Endast genom att sätta sig i motståndarens tankebanor kan man hitta vägen till seger - en seger som är viktigare än någonsin.

...och förresten. Har ni tips på andra sossebloggar som måste bemötas och vet med vilket plagiat, skicka då en kommentar är ni snälla. Jag skulle vara tacksam ifall någon gav Per Ankersjö ett uppdrag, eller kom på hur man plockar bort Peter Högberg från brädet.

EN PÅSKKRÖNIKA OM LIDANDE

Påsken är ju utan tvekan lidandets högtid, en helg då man skall försöka minnas Jesus Golgata-vandring, uppspikning och återuppståndelse genom att trycka i sig sötsaker. Jag har aldrig sett det där naturliga sambandet mellan påskens lidande och godisfrossa. Det faller sig liksom inte lika naturligt som att se alla klappar på julen som en förlängning av de tre vise männens gåvor till mannen som senare i livet skulle bli uppspikad på ett kors. Men häromkvällen, på Belindas eget forum i statstelevisionen Debatt, så pratades det straffskatter på sötsaker - och helt plötsligt såg jag sambandet.

En godishandlare berättade att hans försäljning gått upp från 200 kg i veckan för några år sedan till 2000 kg i dessa dagar. En skrämmande utveckling, som handlaren förklarade med att folket tröstäter. Folket tröstäter när sommaren ser ut som 2009, folket tröstäter när vintern är lika hård, snöig och kall som säsongen 2009/2010. Kanske, kanske kan man även ge det evigt gnällande sosseriet rätt. Rätt i sitt gnällande om hur fruktansvärt eländigt allt är i det land som Alliansen styr med sina kalla händer och med den enda ambition att sätta samhällets svagaste i den där mytomspunna stupstocken. Folket lider och tröstäter, och allt måste ju vara Alliansens fel...

Eftersom påsken är lidandets högtid så borde det ju vara så att vi tröstäter massor med godis för att Jesus för snart 2000 år sedan användes som ett substitut för ett renoveringsbehövande sommartorp av Ernst Kirchsteigers föregångare Pontus Pilatus. Jag har iallfall tröstätit skumharar, drageägg och sega råttor så till den milda grad att jag verkligen lider fullt ut.

En som lider ännu lite mer lär väl vara min äldsta son, som denna dag - annandag påsk 2010, fyllde 14 år. Han hade fått ett presentkort på 500 kronor på Team Sportia av sin morfar och mormor, ett kort han hade tänkt köpa en snygg och moderiktig tröja för - men även den äldsta sonen skulle få känna av påsken som lidandets högtid. Stolt visade han upp presentkortet för föräldrarna under ett gemensamt födelsedagsfirande i sommarstugan, och därefter lades det på en bänk och försvann...

Det hade städats, det hade slängts och den naturliga förklaringen var att presentkortet hade följt med soporna och slängts i en stor soptunna för avfall vid Grangärdes södra infart. Hela familjen dit, jag svor och min föredetting var helt rabiat när hon baxade in en lång kratta i bakluckan på bilen. Här skulle det fiskas soppåsar ur den stängda soptunnan med den där krattan.

Den äldsta sonen fällde sina tårar, ty han anade nog att det där presentkortet var borta och att ingen återuppståndelse skulle ske vid den där P-fickan nästan exakt 14 år efter det att han kom till jorden. Soppåse efter soppåse fiskades upp, ingen matchade de sopor som vi hade slängt. Soptunnan var djup, trång - lite som en bunker när man tänker efter och presentkortet kommer aldrig någonsin att ge den äldsta sonen något annat än lite ångor när de eldar soporna. Ingen tröja, ingenting alls på Team Sportia - och vi har inte råd att täcka upp hans förlust förrän lönen ramlar in om lite drygt tre veckor.

En bild av Sverige 2010, under Alliansens styre och under högtiden då lidandet står i fokus - en familj som står och plockar upp soppåse efter soppåse vid vägkanten medan påsktrafiken svischar förbi... Kan den kalla handens politik bli mer tydlig?

Men nu har ju jag mitt hjärta till höger alldeles oavsett, och förstår att sonen lider för att han var korkad nog att lägga ett presentkort och att det även kan tyckas vara mitt fel som slängde de där soporna på bänken utan att närmare kontrollera vad det var som följde med. Eget ansvar, eget lidande liksom. Det är ju vårt eget fel att vi fick stå där som en svensk motsvarighet till "White thrash" längs med vägen Björbo-Ludvika och vara ett spännande inslag bland sevärdheterna i Grangärdes socken under 75 minuter. Men man kan ju lida trots att man själv har orsakat eländet, och som vi led när påse efter påse var fel påse och när vi inte längre nådde fler påsar.

En annan som förmodligen lider denna påsk är ju allas vår Mona Sahlin, politikens egen lilla påskkärring. Ytterligare en undersökning publiceras, på Aftonbladets löp och förstasida så för de stora svarta bokstäverna ut budskapet - nästan ingen har förtroende för Mona Sahlin. Jag har blivit anklagad för att hata Mona Sahlin, jag har fått höra att jag är för elak mot Mona Sahlin och det sistnämnda stämmer säkert men hat är ett lite för starkt ord när det gäller mina känslor. Det handlar nog mer om förakt...

Men nu börjar även mitt stenhjärta krackelera, det börjar nästan att bli så att jag tycker synd om Mona Sahlin som gång på gång får läsa hur lite förtroende folket har för henne. Hon är som hon är, satt på en plats som hon inte kan lämna 5 månader innan valdagen om hon nu skulle vilja det många andra vill. Det är synd om Mona, motvinden så total och ensamheten i den utsatta positionen rejält plågsam även för oss som inget hellre önskar än att hon skall misslyckas i valet.

Sanningen är ju den att det inte enbart är Mona som saknar förtroende, även om det blir tydligast just där. Jämför herrar Borg och Östros med varandra, och resultatet blir nog snarlikt förhållandet Reinfeldt versus Sahlin. På plats efter plats kommer man se det sosse-bloggarna inte vill se eller låtsas om - att förtroendet är större för Alliansregeringens företrädare.

Som ett brev på posten skyndar ju Nätrötterna till sin ledares hjälp närhelst någon ur de egna leden vågar sig på att ifrågasätta Mona. Den här gången var det Lena Melin som var borgerlighetens lakej, satanismens överstepräst och tidigare var det Lotta Gröning som blev så öppenhjärtlig med vad hon såg hos Mona att hon förpassades från LO:s Aftonbladet till den lite friare Expressen. Så fort någon ur de egna leden sätter fingret på Monas situation, så är man en quisling enligt sosse-normen - och detta alldeles oavsett om man är en journalist satt att granska vad folk tycker, tänker och förväntar sig av sina partiledare.

"Borgarbloggar och andra borgerliga mediemegafoner kommer att kasta sig över detta som en gädda slukar en mört. jag förstår dem, de har ingen sakpolitik att komma med" skriver Röda Berget. Hur hade Nätrötterna agerat ifall situationen hade varit den omvända? Om det var Mona som folket hade förtroemde för, och Reinfeldt som var den där opålitliga trashanken som katten släpat in? Kom inte och påstå att det hade varit något annorlunda ljud i skällan då, alls icke. Inte mer, men heller inte mindre...

Nätrötterna börjar när dessa förtroendemätningar dras upp svammla om att det minsann inte handlar om person utan om den stora politiken, och de har väl rätt så länge opinionssiffrorna ser ut som de gör mellan partierna. Men de vägrar se sambandet mellan personen och politiken som faktiskt måste finnas. Det spelar liksom ingen roll hur tilltalande politiken må vara för folk när man samtidigt anser att den personen som skall uträtta det politiska hantverket är inkompetent. Man blir ju inte en bra målare bara för att man har med sig en schysst blandning av färgburkar när man dyker upp för att renovera folkhemmet, det krävs ju att man vet hur man hanterar sin pensel...

Fyra dagar utan dator, fyra dagar av bloggabstinens - men nu är jag tillbaka. I morgon in i de vanliga bloggandet igen, skönt värre. Kvällens postning må vara udda, spretande och utan den där röda tråden jag vill ha. Lätt är det då att skylla på att jag faktiskt hade skallen i en trång, djup soptunna i mer än en timme. Påsken är lidandets högtid, jag och Mona led lite på varsitt håll på varsitt sätt. Avslutar med en låt som går varm på CD-spelaren just nu, lite Depeche Mode när de är som bäst - avgrundsdjupt negativa...


Länkar: SvD, DN1, DN2

Krönikörer: Kent, Mary, Johan, Peter S, Peter H, Röda Berget

HELGKRÖNIKA: OM STATLIGA SPÅR OCH SNÖKAOS

Jag hade ju tänkt att hålla mina helgkrönikor hyfsat opolitiska men just denna lördag gör jag ett undantag. Orsaken står att finna i ett inlägg på SvD:s debattsida från socialdemokraternas svar på Victoria Silvstedt, den blonda och uppenbart underbegåvade Lena Hallonben. Just Lena Hallonben är trafikutskottets ordförande och borde ju veta litegrann om järnvägar, spår och problem som kan uppkomma med dessa om väderleken är ogynnsam. Just Lena Hallonben borde veta att decennier av eftersatt underhåll på järnvägsnätet någon gång kommer som ett brev på posten...

Under gårdagen läste jag Lena Hallonbens inlägg och helt plötsligt förstod jag varför alla dessa blondinhistorier som finns faktiskt har kommit till. Det finns vänner som tycker att just Lena Hallonben är snygg och tilltalande, dessa vänner är sossar men just nu så tror jag även att dessa vänner nedvärderar Lena Hallonben till en blåst blondin med ett marginellt högre IQ än en tvättsvamp. För när man läser den sörja som Lena Hallonben vill prångla ut genom SvD:s försorg så undrar man hur denna kvinna en gång kunde vara minister? Hur kunde man placera någon med en analytisk förmåga i klass med en kokosnöt som minister, även om det handlade om en socialdemokratisk regering under pösmunken Persson?

Enligt Lena Hallonben så beror allt elände som rikets tågtrafikanter fått lida pin av under denna helvetesvinter på Alliansens vanstyre och den avreglering på tågsidan som kan komma framöver. Att monopolet SJ och det statliga verket Banverket misskött sina åtaganden grovt kan inte Lena Hallonben se överhuvudtaget, ty hon vill se exakt samma situation som inte klarat av kaoset fortsätta att leverera mer kaos och förvirring när det blir solkurvor, lövhalka eller igensnöade växlar i framtiden. När något statligt verk eller bolag missköter sitt uppdrag så vill Lena Hallonben och sossarna att detta skall få fortsätta, medan jag tycker att straffet skall vara förändring och ett monopol man skickar ut med avloppsvattnet.

Sedan länge har sosseriet för mig stått för bilden av det kravlösa Sverige, där inga krav kan ställas vare sig det handlar om våra skolelever, vårt rättsväsende eller som nu - järnvägsnätets förvaltare och nyttjare. När vintern slår till med full kraft och det statliga monopolet SJ misslyckas med att få sina tåg att rulla och när det statliga verket Banverket inte mäktar med att hålla sina banor öppna så är det enligt den kravlösa sosse-logiken marknadskrafternas och Alliansregeringens fel. Att sedan marknadskrafterna inte har kunnat utmana SJ fullt ut ännu och med tanke på att Banverket saknar en blåslampa i aktern i form av en utmanare kan inte få Hallonben och sosseriet att tänka på att ställa krav på de som missköter sina uppdrag...

Det finns faktiskt en beröringspunkt där jag vill röra vid den blonda politikernymfen från Kalmar och det gäller det statliga ansvaret för landets järnvägsnät. Jag vill inte se Banverket drivas av någon privat entreprenör, inte ännu iallafall. Det ligger i samhällets intresse att hålla detta livsviktiga system i funktion. Men kan inte Banverket leverera så måste nya lösningar hittas, och om farsen från den nuvarande vintern upprepas så måste något ske. Men för att att järnvägsnätet skall kunna fungera så krävs det pengar till underhåll, pengar till nybyggnationer - pengar som Lena Hallonbens partivänner snålade rejält med under alla sina år vid makten. Alliansen kunde också ha gjort mer, som att satt ner spaden för Ostlänken till exempel, men man har ändå gjort så mycket, mycket mer än alla sosse-regeringar de senaste 20 åren.

Denna vinter har varit vidrig för alla oss som till och från använder oss av spårburen kollektivtrafik, och felet har varit en normal svensk vinter och två statliga instutioner i SJ och Banverket som inte klarar av sina uppdrag. Men då skall naturligtvis den skäggiga mannen från Kalix och Lena Hallonben hoppa upp som gubben och gumman i lådan och uttala sina genomskinnliga politiska floskler som inte ens kan lura den mest naiva och vilsne väljaren. Den skäggiga mannen lovade häromveckan att alla tåg kommer att gå i tid oavsett väderlek bara hans miljöparti får satsa våra skattepengar på prestigeprojekt med spår i obygden. Och om Lena Hallonben får vara med och bestämma så kommer vintrarna aldrig mer bli ett problem bara samma gamla statliga verk och järnvägsbolag får fortsätta att jobba slentrianmässigt och utan konkurrens...

Det blev en synnerligen politisk krönika, men jag kunde inte hålla tand för tunga när populismens förkämpar tar sig ton och mediautrymme. Det rann över, det blev översvämning och jag var tvungen att lätta på flödet med denna blogg när jag väl hade läst rappakaljan om järnvägskaoset. Nästa vecka är målet att återigen plita ner något hyfsat opolitiskt och rumsrent, om det sedan blir så låter jag vara osagt.

Förresten kan man i texten ovan läsa Hallengren istället för Hallonben om man så önskar... Tack å Bock, trevlig helg tillönskas från min alldeles egen stupstock!

Länkar/krönikörer: Johan, Kent, Högberg, Soilander, Röda Berget, Mary

Länk/nyhetsbakgrund: SvD

HELGKRÖNIKA: NÄR KATASTROFEN BERÖR ÄNNU LITE MER

Lördag eftermiddag, ett regn som nyss slog mot fönsterrutorna har övergått i ett nytt snöoväder. Skall det aldrig ta slut är ju frågan som många svenskar ställer sig nu när vi om bara två dagar byter vinter mot vår i almanackorna. Skall det aldrig ta slut gäller ju denna dag även jordbävningar. För några månader sedan ödelades ett av världens mest plågade länder, Haiti, av en jordbävning och nu är det så dags för Chile.

Tragedin i Haiti är ju svår att överträffa men människan är ju sådan att man har lättare att relatera till en händelse, ett skeende eller som i detta fall en katastrof om man har varit där. Jag led alla helvetets kval nät Tsunamin svepte in över länderna kring Indiska Oceanen den där dagen som var Annandag Jul för 6 år sedan, men jag kunde inte leva mig in i traumat fullt ut eftersom jag inte hade haft min feta kropp på grillning vid Khao Laks strand. Och visst blev jag tårögd och frustrerad när de stackars haitierna fick en jordbävning i present av moder jord. De hade ju en tillvaro som redan var för djävlig, men lite värre skulle det ändå kunna bli...

Nu är det Chile som drabbats, och det är ett land som besökt två gånger. Två gånger och sammanlagt lite drygt 14 dagar och min kärlek till det avlånga och det mest välutvecklade landet i Sydamerika var ett faktum från den sekunden jag satte lyckades hitta ett gömställe på Santiagos internationella flygplats där jag i lugn och ro kunde släppa ur de gaser som under 14 timmars flygning bildats i min mage. Jag stod i en skrubb och pruttade hysteriskt, och började älska Chile, Santiago och de människor som har sin hemvist där. Och inte blev kärleken mindre när jag fick bekanta mig med ett land med många kontraster, med outsäglig skönhet och ett folk som både vara vackra och sympatiska. Det finns en plats i mitt åderförkalkade hjärta för Chile och dess folk, och just denna lördag har jag svårt att fokusera på något annat än det som hänt och händer på andra sidan jordklotet...

Santiago kändes som hemma, och visst var det så att det var lätt att känna så när jag bodde på ett fint hotel i en av den finaste stadsdelarna. Att gå ut på gatorna där skilde sig inte alls från Barcelona, Milano, Nice - det var som en metropol i Sydeuropa, det kändes tryggt och som hemma i "Unionen". Men det fanns ju delar av staden som var synonymer till kåkstäder och slum, det fanns en baksida av den vackra fasaden men även i de fattiga områdena hade folket hopp.

Dum i huvudet eller bara nyfiken i en strut så tog jag mig till gråzonen mellan välfärd och fattigdom, gick in på en lokal kvarterskrog där menyn fanns på engelska och satte mig ner för att se inte bara det glättiga Santiago. Nu är det väl så att de som har det som sämst i Santiago inte ens kommer till en kvarterskrog men jag träffade många fantastiska människor som gav ett bestående intryck på mig. Jag pratar inte spanska, de flesta av de jag satt och skålade med pratade inte engelska men några gjorde det och agerade tolkar. Det var en kväll på andra sidan San Cristobal Hill som jag aldrig kommer att glömma, och denna dag finns mina tankar hos de som bodde i det som vi betraktar som ruckel - små plåtskjul utan jordbävningsskydd. Hur mår de denna dag? Har de tak över huvudet? Har de livet i behåll, och är de oskadade...? Tankarna snurrar.

Jag blir berörd, jag ser gator jag promenerat på vara fyllda av skrämda och hjälplösa människor, jag ser förstörda vägbroar jag åkt på - och det är just detta igenkännande som gör det så mycket jobbigare. Och insikten om att pengar som hade behövts för att lysa upp lite mer nu kommer behöva gå till återuppbyggnad plågar mig faktiskt.

De hade en tillvaro som på många sätt var mörk till svarthetens gräns, men de var glada och de såg ljuset längre fram i och med Chiles ständigt ökande välstånd. De såg ljuset i tunneln och gnällde inte trots att deras liv var ett liv som vi i Sverige skulle klassa som misär. I dag släckte jordbävningen utanför Concepcion ljuset i stora delar av Chile, och frågan är om inte även ljuset i mina ytligt bekanta vänners tunnlar blockerades av rasmassor och mörker?

Ett besök på "Bolaget" denna dag, och det fick bli chilenskt vin och estnisk öl. Ännu så länge hittar man ju inte den chilenska pilsnern "Cristal" på Monopolet, annars hade dagens fylla haft ett 100%-igt behjärtansvärt syfte. Jag kommer bänka mig framför TV:n, med värmeljusen fladdrande i det drag som kommer från undermåliga fönster, för att följa nyhetssändningarna från det land, den stad och det folk jag kärat ner mig i.

Knappt 9 månader återstår innan den tredje resan till Chile, santiago och de Falklandsöar som är slutmålet blir av. Även om jag var orolig när jag lade mig i min breda King Size-säng på Hotell Atton el Bosques elfte våning förra gången jag var där så kommer oron denna gång gnaga ännu lite mer på mitt instabila psyke. Jag är där några dagar och kommer att vara nervös, hur har då de som bor där för jämnan formats av det som hände natten till i dag?

Ostrukturerat och formlöst blev det denna dag, förlåt! Denna dag mäktar jag inte med något annat tyvärr, men i morgon är en annan dag. Tack för att just Du läste, tack för att Du orkade. Tack och Bock, Stupstock!

Länkar/krönikörer: Johan, Högberg, Kent, Soilander, Mary, Monte Rosso

Länkar/nyheter: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2

HELGKRÖNIKA: ALLT VAR BÄTTRE FÖRR

I den vackra och charmerande södermanländska residensstaden Nyköping kommer dagen bli tung, lika tung som den snö som knäckte taket på utställningshallen ute vid Rosvalla Sportcenter. Hade det varit lite varmare hade doften av döda kaniner spritt sig över nejden, men allt som nu sprids i luften är snö. snö och ännu mera snö. Däremot kommer staden Nyköping översköljas av kaninälskare i alla åldrar som kommer sörja den massdöd som slagit till mot deras små oskyldiga husdjur.

Jag är inte så fruktansvärt gammal men jag minns de vintrar då jag växte upp. Det var oftast mycket snö, det var oftast rätt så kallt om vintern. Men innebar det att taken rasade in på idrottshall efter idrottshall? Innebar det att Sverige stod stilla när snöstormarna drog in? Nej, man hanterade vintern och klarade av vardagsbestyren som kollektivtrafik, idrottande och kaninutsällningar utan problem - det är mina minnesbilder av 70- och 80-talens vintrar. Under min uppväxt plogades vägarna snabbt och effektivt, medan man idag verkar ha lagt ut snöröjningen på alldeles för få, alldeles för ineffektiva eller bara inkompetenta plogbilsförare. Sverige tycks nuförtiden vara mer sårbart än någonsin.

Jag känner en man som till sin skepnad kan misstas för att vara förebilden för Family Guy's Peter Griffin. Griffin-kopian pendlar dagligen mellan Västerås och Sundbyberg, och nästan varje dag ringer han och ber mig att ta hedern av SJ och Banverket medan han står och huttrar på någon gudsförgäten perrong och väntar på ett tåg som aldrig verkar vilja komma. Han förbannar den före detta moderata partiledaren Ulf Adelsohn som håller sin hand över ett vanskött monopol som inte klarar av att bedriva trafik när det snöar. Han förbannar ett banverk som inte heller klarar av sin uppgift att hålla spåren öppna när det snöar.

Och jag förstår honom verkligen, Ulf Adelsohn har tagit sin roll som styrelseordförande i SJ på ett sätt som undrar ifall han någonsin hört mantrat "Kunden har alltid rätt!"? Adelsohn försvarar sitt imperium med näbbar och klor, trots att man under dagtid ersätter trasiga sittvagnar med liggvagnar i någon form av bisarr humor. Adelsohn och Banverket anser att vädret igår var extremt och att det gav dem rätten att låta tusentals kollektivresenärer stå och frysa häcken av sig på perronger lite här och där. Och om det var extremt igår, vad är det då idag - Dagen då Sverige kommer att stå still...?

Jag känner en kvinna som till sin skepnad är rätt så lik Lois Griffin från mästerverket Family Guy. Lois Griffin-kopian vandrar ofta på stadens Sundbybergs gator och så även denna vinter. Nästan varje dag dag ringer den tilltalande kvinnan till mig och frågar ifall det är samhällets mest inkompetenta och svagsinta som fått ansvaret för att hålla vägar, trottoarer och gångvägar öppna för fordon och andra trafikanter. Jag kan ju bara hålla med, snödrivor blockerar sikten här och där, folk halkar omkring som Bambi på hal is och gipsförråden på akutsjukhusen börjar ta slut. Och allt beror på den extrema väderleken...

Under åren som har passerat sedan de vintrar då jag växte upp har något hänt när det gäller byggande av idrottshallar och andra lokaler. En riktig vargavinter 2009-2010 och det är takras lite här och mycket där, och jag funderar på hur man bygger nuförtiden egentligen. Har man redan anpassat normerna för hur mycket ett tak skall orka stå emot till den globala uppvärmningen? Något är fel för den här vintern är ännu inte extrem - det är bara vinter när det är en riktig vinter. Och vi i Sverige borde ha hus som klarar vinter efterson den årstiden ännu så länge och tack och lov finns i våra kalendrar. Och snön är fortfarande mjuk och lätt - hur blir det när den bli tung och blöt? Kommer hela samhället rasa samman då?

Högtalarna nere vid järnvägsstationerna maler på om förseningar och inställda tåg på grund av det extrema vädret när det bara är vinter. Vid flera tillfällen har sönernas idrottsevenemang fått ställa in eftersom ishallar och sporthallar belagts med nyttjandeförbud på grund av rasrisk. Något har gått fel, varför klarar Sverige inte längre av att ha vintern som en naturlig del av vår tillvaro?

Jag tittar ut genom fönstret, snön yr och jag kan erkänna att jag är trött på vintern samtidigt som jag faktiskt har njutit av en riktig vinter igen. Men nu längtar jag efter våren och sommaren, jag längtar efter ett Sverige som fungerar och där jag slipper att använda min helgkrönika att gnälla på effekterna av ett väder som bara borde naturligt i slutet av februari.

Som den stock-konservative stofil jag är är det lätt att utbrista att allt var bättre förr, att Sverige klarade av vintrar på den gamla goda tiden. Det är lätt att se på dåtiden med beundran i blicken. På 60-, 70- och till och med på 80-talet så levde Sverige även på vintern. På 40-talets första två år så drog Röda armén igång sina motoffensiver mot nazisterna i ett väder som hade dagens extrema väder att framstå som gemytligt... Tågen gick, snöröjningen fungerade och samhället var inte alls lika sårbart för en snöstorm - det var tider det!

Den här dagen då Sverige kommer att stå still så är det bara att konstatera att väldigt mycket faktiskt var bättre förrut.

Länkar/krönikörer: Kent, Westerholm, Mary, Soilander, Högberg

Länkar/extremt väder: SvD1, SvD2, DN1, DN2, AB1, AB2

HELGKRÖNIKA: OM ATT FUSKA...

Jag brukar älska vintern, riktiga vintrar med mycket snö och så pass mycket köld att vägsaltet inte biter och slasket som uteblir. Men nu känns det lite inombords som om vintern 2009/2010 borde kunna lämna oss och övergå i en skön vår, en solig vår och i ett senare skede en sommar som kompenserar upp nationen för den vargavinter som varit. När jag tittade ut genom fönstret på jobbet häromkvällen och såg att ytterligare tillskott till det där vita på marken föll ner från himlen så suckade jag för första gången denna vinter - ett tecken på att en vinterälskare har fått nog.

Och apropå att få nog... En snackis i den politiska sfären de senaste dagarna har ju varit hur en enskild medlem vid namn Mats Rudin försökt manipulera en moderat valsedel genom att fuska sig uppåt. Fusket har bestått i att den enskilde medlemmen Rudin har betalat sina vänner och bekanta för att bli medlemmar och därmed ha fått rösträtt i de processer som är vårt nomineringsarbete och en del av interndemokratin. Jaha, men var han säker på att få deras röster när han lättade på plånboken för att se till att några fler får föstes in i den moderata hagen? Kunde han vara så säker på att inte dessa nya moderater hittade någon annan och bättre lämpad att företräda dem? Han kunde inte vara säker, men såg det som en hyfsat säker investering - och domen är nu hård...

Drevet går, fuskaren Rudin var inte själv heter det och flera andra namn cirkulerar nu på vägen fram till det altare där alla fuskare skall offras i partiets namn. Men är det så fruktansvärt det som hänt egentligen? Själv blir jag mer illa berörd av att sossar under valdagen åker runt på demensboenden och ålderdomshem och får de som inte längre kan skilja äpplen från päron att välja "rätt" än att en enskild maktgirig typ tar av sina egna medel för att få kompisarna med sig i en valprocess. Det är min åsikt, den är säkert inte helt ok att ha men så är jag en fuskare ut i fingerspetsarna. Att det sedan är fulspel, falskspel och olika former av rackartyg i alla partiers nomineringsprocesser är nog lika självklart som att det är nomineringsprocesser som pågår. Vi moderater är inte alls unika i detta avseende - av vänner med hjärtat i såväl SAP, FP som C har jag fått höra talas om olika händelser som är precis lika osmickrande som fuskande.

Likväl, jag försöker stå för min fuskande personlighet även om jag inte alls är stolt över detta karaktärsdrag. Att ta genvägarna där man hittar dom, att manipulera med verkligheten så att den blir overklig och med alla tänkbara medel försöka komma lättare undan än vad jag borde ha gjort - det är ju jag i ett nötskal. Och eftersom jag redan kört min högst eventuella politiska karriär i en flismaskin så återstår ju inget annat än att erkänna att jag förmodligen hade gjort likadant som Rudin. Om bara plånboken hade varit tillräckligt tjock, vännerna moderater och möjligheten hade funnits att nå toppen utan större kampanjinsatser eller arbete, ja då hade det nog varit sannolikt att jag hade fuskat även där.

Några av de vänner som jag har fuskat bort minns säkert hur vi i verkligt unga dagar satt i en bohemisk villa i Rönninge med utsikt över sjön Flaten och spelade ett krigsspel. Det var såpass länge sedan att det inte handlade om datorspel, utan om ett så kallat "boardgame". Namnet var "Guns of August", och spelet handlade om det Första Världskriget. Man flyttade sina kårer över Europa på en karta med ett hexagonsystem över sig. Vi var några stycken som kämpade, och jag hade fått till uppgift att spela rollen som Österrike-Ungern. Den som kan sin historia vet att det var en stor nation med fiender i alla väderstreck och en alldeles för liten armé som jag fick ta hand om. Sålunda behövde det fuskas...

Det fanns fler kårer i spelkartongen än de som jag hade rätt att spela med, och likt en trollkarl så lyckades jag under spelets gång fuska in massor med kårer utan att någon märkte något. Spelet gick bra, och jag lyckades utmärkt - till den dagen på moralens väktare och den überpräktiga Jens började inventera de olika ländernas styrkor. Snabbt kom han fram till att jag hade cirka 33% mer kårer på spelplanen än vad jag skulle ha haft. Blåneka, spela oförstående och verka mindre vetande var de försvarsmekanismer som jag lyfte fram när detta uppdagades. Mina infuskade kårer togs bort, och jag förvandlades från en offensiv stormakt till en defensiv nonsens-nation över en natt.

Och som inte detta fuskande var illa nog, så har jag nog fuskat i allt vad jag tagit för mig på ett eller annat sätt. Medan jag skriver detta så sitter jag ju faktiskt och skäms, men samtidigt så ver jag ju att jag är den jag är och inte ens dussintals terapitimmar har fått mig att börja spela livets spel lite hederligare. Jag skäms, jag försöker bättre mig - men varje gång jag vandrar i väg mot rätt riktning så trampar jag på en trampmina placerad där genom mitt sätt att vara.

Nu har jag ju min lilla blogg att arbeta med, och med den fuskas det inte. Den här bloggen skall bli framgångsrik för att jag gör något vettigt av en av dom få starka sidorna jag har - att skriva. Valåret är här, de personliga inläggen kommer efter denna krönika att bli färre och det politiska kommenterandet och pajkastandet kommer få betydligt mer utrymme. Grottar jag ner mig i hur annorlunda mitt liv skulle kunna ha varit om jag inte fuskat mig igenom det så ligger jag snart och sover skavfötter fastbältad tillsammans med Anna Odell under hennes konstskapande på Sankt Görans psykakut. Jag måste gå vidare, jag måste röja mitt minfält och sluta fuska.

Och eftersom jag tror på att man efter döden återföds till något som relaterar till det tidigare livet så måste det till bot och bättring - annars är det där kackerlacksskalet som vikt för mig...

Tack och Bock, Stupstock!

Länkar/Fusk: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6,DN1, DN2, DN3, Hagwall, Mary

Länkar/Krönikörer: Kent, Soilander, Westerholm, Röda Berget och Smålands stolthet är de som hunnit med vid den här tidpunkten.

HELGKRÖNIKA: ATT BAJSA I DET BLÅ SKÅPET

Så var det helg igen och som det inte räckte med snö och kyla i det gudsförgätna landet Sverige som styrs av stupstocksvurmare med kalla händer. Så hade jag kunnat inleda helgkrönikan om jag hade haft hjärtat till vänster och på fullt allvar ansett att Alliansregeringen gör allt i sin makt för att sparka på, trycka ner och förödmjuka samhällets svagaste. Nu ser ju jag på händelser, skeenden och politiska beslut från höger, helt förvissad om att de flesta av de beslut som regeringen faktiskt driver igenom drivs igenom för att vi vill ha ett bättre Sverige, från vår synvinkel och med våra perspektiv. Och jag är ju trots min undermåliga utbildningsnivå hyfsat säker på att motståndarsidan tror att deras politik är den bästa för Svensson - även om jag vet bättre...

Den här veckan satte jag dock mina sötsaker i vrångstrupen när jag fick läsa vad ordföranden i Socialförsäkringsutskottet Gunnar Axén ivrigt påhejad av en riksdagskvinna vid namn Helena Rivière skrev om en enskild medborgare utan någon som helst anknytning till maktstrukturer eller politiskt rävspel - den numera välkända Alexandra. Man kan tycka vad man vill om Alexandras gråtmilda utspel i en röd kvällstidning. Jag tyckte inte heller om tonen i Alexandras klagosång, och tyckte att man som vanligt målade upp en nidbild av den nya verklighet vi vill se. Alexandra Johansson, 30 år, väljare och mamma, beskrev hur hon upplevde verkligheten och då började det uppenbarligen att brinna i firma Axén/Rivières skallar.

För alldeles oavsett vad man som representant för regeringen och den politiska makten tycker om vissa formuleringar och om något som man utan brist på empati ändå kan klassa som avancerad självömkan från en medborgare så är det Gunnar Axén och Helena Rivière gjort helt förkastligt och på gränsen till tjänstefel i rollerna som ordförande för Socialförsäkringsutskottet och folkvald. Man kan inte, man skall inte gå i polemik mot en enskild person, en liten människa utan makt och som dessutom bara beskriver hur hon upplever sin tillvaro. Sedan kan man tycka att hennes upplevelse av verkligheten är fel, snurrig eller bara en effekt av politisk indoktrinering från motståndarsidan. Som företrädare för Moderaterna som regeringsparti kan man ta debatten med den politik som sosseriet försvarar och vill återupprätta, en politik där alla skall med in i bidragsberoende och utanförskap - men att smutskasta en enskild individ som inte alls är vår politiska motståndare är så urbota korkat att det faktiskt tog några dagar innan jag tog kränkningen på allvar.

Man måste se bilden som den ser ut i för de människor som lever i den, inte som vi vill att den skall se ut. Det är när ett politiskt parti sätter på sig skygglapparna och vägrar acceptera att livet och politiken är en gråskala där inget är helt svart eller helt vitt, och där folk faktiskt upplever något helt annat än det man som beslutsfattare vill att de skall uppleva som en konsekvens av fattade beslut. Samma problem har vi nu i hemstaden, men där är det SAP som genom sin förste vice ordförande i Individ- och Omsorgsnämnden, Inger Lundberg, fått för sig att Sundbybergs stad inte har några hemlösa.

Nu kan man ju tycka att jag är lika taskig mot Inger Lundberg som Gunnar Axén och Helena Rivière var mot Alexandra - men i detta fall handlar det om att angripa maktstrukturer som faktiskt blundar för den verklighet som alla andra ser. Inger Lundberg ikläder sig rollen som de tre aporna som inget ser, som inget hör och som inget säger - Inger pratar, men pratet skulle vi kunna vara utan. Det spelar liksom ingen roll vad Frälsningsarméns fotfolk berättar, vad folk ser i Centrala Sundbyberg om natten ty i Inger Lundbergs värld passar inte hemlösheten in, och passar den inte in så finns den ju inte. Strutsmentalitet när den är som sämst - när verkligheten anpassas till politiken och inte tvärtom. Ett litet upplysande TV-reportage om hur verklighetfrånvänd man kan bli när man sätter sig bakom ratten för att styra en stad.

Apropå Sundbyberg så är det ju faktiskt några av oss som på olika nivåer engagerar oss politiskt som också använder bloggosfären för att nå ut. I Svea Rike som helhet domineras det politiska bloggandet av folk med rötterna i Piratpartiet och Sosseriet, men jag kan stolt låta meddela att bilden i Sundbyberg faktiskt är en helt annan. I hemstaden så är det faktiskt en galen moderat som dominerar, och med sosseriets bloggare som statister och bifigurer. Sundbybergs politiska bloggare rangordnas av Politometern enligt följande:

32. Tokmoderaten (m), det vill säga undertecknad. Stolt, men inte nöjd...

94. Nathalie Sundesten-Landin (s). Trevlig kvinna, trevlig blogg.

230. Claes Nordmark (s). Anslagstavlornas främste företrädare.

290. Mattias Lönnqvist (fp). Min inspiratör under mitt framfödande som bloggare.

335. Marielle Andreasson (v). Oftast skojig, sällan överens med mig.

372. Erica Lejonroos (m). Puss Puss!

401. Johan Lindahl (v). Västeråsare som dock jobbar i den politiska administrationen i staden.

452. Morgan Lindqvist (m). Mannen bakom mitt mästerverk, min estetiska mentor.

645. Sofie Åhgren.(s). Söt, charmig och en härlig person som bloggar för sällan.

662. Stefan Bergström (c). Stefan är en god vän, en bra samtalspartner som borde högre upp.

Siffran anger placering på ett nationellt plan, i jämförelse med 1371 andra bloggare land och rike runt. Så ser den politiska bloggosfären ut i Sumpan, och jag sitter där på tronen som en fet padda och skrockar hånfullt åt alla som vill ta över min titel - Skit på Er! Och ha en trevlig helg...

Länkar:

Krönikörer: Kent, Mary, Peter, den Vedervärdige, Soilander

HELGKRÖNIKA: KRIG OCH FRED

Dags att styra över till söndagskrönika, nu när tiden finns.

Alldeles nyss slutade filmen "We were soldiers" med Mel Gibson i huvudrollen på kabel-TV:n. Jag och en av sönerna låg i soffan och tittade på blodbadets makabra skådespel. Kanske inte alls så pedagogiskt och korrekt när det kommer till att fostra barn, men just denna son förstår nu med all tänkbar tydlighet hur vidrigt kriget är. Och en film visar ju bara en liten del av lidandet, man känner inte doften av död eller bränt människokött genom TV-rutan och de hjärtskärande skriken på en krigsfilm är ingenting mot det man möter i ett verkligt krig...

Man präglas som ung, och den som följer min blogg fattar att något måste ha gått riktigt fel när jag formades till den "man" jag är. Men tidigt i livet, genom att prata med min morfar som var med i det andra världskriget och genom att med stort intresse lyssna igenom några veteraner från Falklandskriget 1982 på en språkresa i England knappt två månader efter att Argentina kapitulerat i Stanley och mitt framtida yrkesval var självklart. Man blir berörd, i annat fall vore jag ju ännu sjukare än vad jag redan är - och min ambition att se till att Sverige och landets folk skulle skonas från att uppleva något liknande fick mig att bestämma mig för att bli officer i det försvar Sverige en gång hade.

Problemet med dagens Sverige och synen på hur vi borde försäkra oss mot att slippa vara med om att vi angrips, hotas eller undermineras är just den att vi fått uppleva freden i 200 år. Den som inte har varit med om eländet förstår inte att freden och friheten kostar - och där är vi nu. Hotbilden just nu mot Sverige eller någon av de grannar vi förbundit oss att försvara är liten, men är det så för tid och evighet? Hotbilden idag är låg, men går det åt rätt håll i Ryssland? Nej, hotbilden har varit definitivt varit vackrare än den är nu och efter Rysslands ogenerade våld mot Georgien så börjar hotbilden mer och mer likna Picassos "Guernica".

Det vi gör idag och de beslut som fattas märks i bästa fall om 5 år, och vem kan med utan att framstå som en självgod lögnhals säga att man vet om hur vår del av världen ser ut då? Om man hade gått runt på gatorna i Kuwait City och frågat folk om de kände sig hotade 1988 så hade svaret varit ett rungande nej. Och på samma sätt som Kuwait blundade så hårt att man fick kramp i ansiktsmusklerna inför Saddams uppladdning norr om gränsen under sommaren 1990. Hur tydligt tecknena i himlen än må ha varit så såg man ingenting förrän blixten slog ner mitt i den tidigare så trygga huvudstaden Kuwait City. Man såg inget för man kände till sin egen svaghet, man såg ingenting för det var liksom skönast så...

Om det var något som Kuwait blev varse i gryningen den 2 augusti 1990 så var det att man som ett litet land måste förlita sig på att ha goda vänner när det blåser upp till sandstorm. Just där hittar vi den enda lilla, minimala ljuspunkten i vår nuvarande säkerhets- och försvarspolitik - nämligen det faktum att vi inte kan stå själva och utanför den dagen det börjar blåsa upp över Östersjön. Men Kuwait har fattat något Sverige vägrar att se, att man för att få hjälp även måste ha ambitionen att göra så gott man kan för sitt egen trygghets skull. Sverige förlitar sig i dag på Finlands gedigna försvarsförmåga, på baltstaternas NATO-medlemskap och sålunda kan vi skita i allt vad försvar av det egna territoriet innebär.

I Sälen såg jag under en skidtur i början på 80-talet två stycken JA-37 Viggen jaga iväg ett norskt skolflygplan som uppenbarligen kränkte vårt luftrum över Tandådalen. Det var gårdagens invasionsförsvar som kunde ingripa både här och nu, då och efter. I samma skidort Sälen vankas nu själva orgasmen för den som likt undertecknad betraktar sig som en försvarsnörd - Folk och Försvar.

Det skall ältas, det skall gnabbas och vi kommer säkert att få höra att allt är frid och fröjd från alla möjliga håll. Men är det inte så att man sitter där i Sälen och blundar så att man får kramp i ansiktsmuskulaturen? Är det inte så att man vägrar att se varthän omvärldsutvecklingen är på väg? Är det inte så att man skapar en parallell värld till den verkliga där det räcker med 8 små, löjeväckande manöverbataljoner i armén uppbackade av ett alltmer tynande hemvärn med sina hobbysoldater? Där det räcker med en flotta av halvfärdiga fartyg utan luftförsvarsförmåga och några få u-båtar som aldrig får öva? Där det räcker med ett flygvapen vars styrka försvarsministern skrävlar om men där man för varje inventering ser färre och färre flygtimmar för färre och färre flygplan på ett alltmer sårbart centrerat flygbasssystem? Makten ägnar sig åt självbedrägerier och önskedrömmande på ett sådant generande sätt att Neville Chamberlain vid hemkomsten från München framstod som en pessimist...

Jag blev lycklig när jag såg Folkpartiets uppvaknande, men när jag får en déjà-vu-känsla känner jag mig lika nedstämd som innan. Lät det inte precis likadant ifjol, var det inte då Björklund lyfte nästan samma frågor som nu? Och vad har hänt? Jo, försvarsminister Tolgfors jublar över att försvaret sparar så mycket pengar att man gör ett positivt ekonomiskt resultat... Man jublar över att det finns pengar över, medan våra killar i Långt-bort-i-stan (ser att Claes Arvidsson på SvD anammat mitt geografiska påfund här...) fortfarande saknar svenska helikoptrar för sjuktransporter och där USA fick träda in som en räddande ängel. Det jublas över att försvaret går med plus när det inte finns en tillstymmelse till återtagningsförmåga kvar i det framtida försvaret och där Gotland mer och mer känns lämnat åt sitt öde.

Att följa den svenska försvarspolitiska debatten blir mer och mer som en freak-show för varje gång man försöker frisera verkligheten efter den svenska doktrinen att snylta på våra grannars försvarsansträngningar. Sverige som land är värda bättre försvarspolitiker, sådana som ser nyktert på den omvärld vi lever i och som inte blundar för gasledningar, spänningar i Barents Hav, rysk upprustning och återtagen förmåga att flytta trupp över hav och i luften. De försvarsanställda är värda politiker som tar deras jobb på allvar, och som ger dem de medel de behöver för att kunna utföra sitt arbete.

Alliansen har svikit försvaret trots att man med en dåres envishet låter påskina något helt annat, den rödgröna röran kommer om det är möjligt svika mycket mer och rasera den mikroskopiska trovärdighet som finns kvar för oss som vän att hålla i handen när det blåser upp. En samling där två pacifistiska partier får veto-rätt i försvars- och säkerhetspolitiken är inte heller det vad landet Sverige behöver, eller en regeringschef som utesluter NATO-alternativet så länge hon lever. Sverige måste bli närande i stället för tärande, vi måste ta ansvar för vår egen säkerhet och detta genom att samverka med andra och fylla ut det vacuum vi är idag.

Sveriges folk är värda ett försvar - det är väl det minsta man kan kräva för 40 miljarder om året?

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN

Krönikörer: Peter, Mary och Kent som verkar sena, Soilander, Puckot

ONSDAGSKRÖNIKA: SYND...

Dags att sätta sig framför skärmen igen och försöka lyfta fram några funderingar om ett ämne som varit i ropet de senaste dagarna - de sociala mediernas sprängkraft i det samhälle vi försöker interagera i.

Jag tycker faktiskt synd om Edvard Unsgaard, som lät sina fingrar vandra lite väl snabbt och kanske utan reflektion när han skrev den där statusuppdateringen på Facebook häromdagen. För trots att Unsgaard är statsministerns föräldralediga pressekreterare så måste väl även Unsgaard någon gång få skriva något ogenomtänkt någonstans? Jag stördes ju inte speciellt mycket av Unsgaards text om ryska kvinnors välvilja att konfrontera bajs, kanske beroende på att jag är ryssofob och själv jobbar med bajs till och från utan att för den skull få något erkännande när jag snabbt svabbar av en brun bak. Det är ju synd om mig som aldrig fått läsa på Facebook att "den där Fredrik, han torkar bajs på ett synnerligen professionellt sätt och dessutom direkt när så behövs!". Uppskattning är alltid viktig, sedan är det väl frågan om hur man formulerar sig.

Ofta får jag höra att jag är oseriös, ytlig och spritt språngande galen - men när jag idag lider med folket på Haiti så gör jag det med djup medkänsla och med en tår i ögonvrån medan jag tittar på Rapport. Varför straffas alltid de som redan har lidit tillräckligt i livet? Räcker det inte med att födas i ett land som Haiti, att dra nitlotten i livets lotteri och trilla ur skötet på sin framtida moder i ett barnbördshus i Port-au-Prince? Räcker det inte med att ha växt upp och åldrats i en vidrig regim under Papa Doc? Varför drabbas alltid de som redan är i helvetet? Jag tycker synd om Haiti, jag tycker synd om Haitis folk - och hoppas att löftena om hjälp inte stannar vid tomma ord...

Några andra de är synd om, men på ett helt annat plan är ju Sveriges pensionärer. Nu kan man ju inte med bästa vilja i världen jämföra en svensk pensionärs tillvaro med en haitiers även om vi snart är där när gnället från oppositionen tar fart igen. Det pensionssystem vi har idag, och som när det togs fram stöttades av samtliga partier i riksdagen, är ju beroende på att det går hyfsat bra i konjunkturen - och riktigt så bra har väl inte de senaste åren varit. PRO skriker högt och skuldbelägger dagens regering men vägrar att minnas att även miljöpartister, vänsterpartister och inte minst sossar är precis lika medskyldiga till dagens situation. Det handlar om några hundralappar i sänkt pension, och jag förstår att det svider - tro mig. Hemma i ICA på Landsvägen så är det två grupper av kunder som regerar: pensionärer som rabiat jagar röda prislappar med händerna fulla av rabattkuponger och ungdomar i de nedre tonåren som tycker att två wienderbröd, en mjölkchoklad samt en Red Bull-kopia är den optimala skollunchen. Att pensionären av idag, iallafall de som har det mest knapert, skulle kunna leva mer sparsmakat än man redan gör är ju lika omöjligt som att få dagens ungdomar att fatta kostcirkeln...

Det är alltså redan synd om landets pensionärer, och faktiskt nästan lika synd om de ungdomar som med berått mod springer med huvudet före rakt in i sockerberoendet. Och skulle nu de grönröda vinna valet i höst så tror de att de skall få massor med pengar i plånboken - och eftersom man är till åren kommen så har man nog hunnit glömma alla slantar som Göran Persson tog för att aldrig någonsin lämna åter under sosseriets senaste era vid makten. Nu kommer skillnaden mellan pensionär och de som jobbar när det gäller statlig stöld förvisso att minska med Östros som finansminister, men det handlar mer om att den som jobbar får lämna ifrån sig mycket mer av sina pengar medan pensionären får behålla en liten, liten slant.

Slutligen, en annan det är synd om men som i allra högsta grad förtjänar sina olyckor - ja, det är ju jag. Under hela gårdagen kände jag mig som en av Clownen Mannes största fans då jag var helt döv på mitt vänsteröra. Jag plågades, jag oroade mig och allt berodde på en vaxpropp som inget Revaxör i världen lyckades lösa upp. Tur att man jobbar i vården då, tur att det fanns en ung, söt kvinnlig läkare som sög ut den gigantiska vaxproppen ur mitt öra i morse för att sedan köra upp den rostbruna klumpen i ansiktet på mig. Andemeningen gick inte att missförstå, jag var äcklig som inte höll efter mina öron bättre, och det var synd om mig som var så korkad att jag inte hade något bättre för mig än att ta hennes viktiga tid i anspråk. Att det faktiskt var synd om mig som ingenting hört på 24 timmar ville hon inte veta av.

Det är synd om mig av andra skäl också, jag mobbas intensivt på bloggosfären just nu. Kanske är det en rekyl av mitt eget, icke alltför korrekta bloggande - men det känns som om jag är paria i alla läger just nu. Och detta bara för att jag berättar "sanningen" från min synvinkel, som jag ser den med min skruvade blick. Jag skrev ett mästerverk om Edvard Unsgaard och bajset, de enda som länkade var sossar - och detta trots att den blåa bloggkollegan Mary X Jensen skrev spaltmil i ämnet. Och en viss Johan Westerholm tycker att jag har bajs i huvudet, med största sannolikhet sanktionerat av partiet och rörelsen med tanke på hans numera upphöjda position på Knufflistor och andra jämförelselistor. Det är synd om mig, när de egna skiter i mitt skapande och när motståndarna sjunker till min egen nivå.

Det är i detta sammanhang också synd om oss alliansbloggare som i alla jämförelser ligger ljusår efter sosseriets framgångar i de sociala medierna. De har sina Netroots, de ligger i en ormgrop och idkar "gruppsex" i en ambition att länka varandra till toppen av Knufflistan medan jag mobbas runt plats 80 på samma lista. Att man i det röda laget har förstått sig på de sociala mediernas betydelse är tydligt, man anställer en person som har gedigen erfarenhet av att bygga revolutionära nätverk åt Zapatisterna i Mexico och man jobbar intensivt med att knyta samman sina bloggare i ett strategiskt nätverk som om dagens situation tillåts fortsätta kommer nedkämpa alliansens nätkrigare till sista man. Skall man se det positiva i det som sker är det väl att min blogg i Aftonbladets bloggportal under några dygn klassades som den mest framgångsrika i kategorin humor. Detta borde väl innebära att jag är landets roligaste moderat, eller kan man läsa in något annat i detta? Om det är så att jag är landets roligaste moderat, då borde vi väl rimligtvis ligga jävligt illa till om 8 månader...

Återigen en ostrukturerad krönika, jag letar trevande efter formerna för att utmana mina meningsmotståndare och mina vapenbröder. Vem vet, kanske lyckas jag nästa onsdag...

Krönikörer: Kent, Mary, Soliander, Peter, Puckot