Dags att styra över till söndagskrönika, nu när tiden finns.
Alldeles nyss slutade filmen "We were soldiers" med Mel Gibson i huvudrollen på kabel-TV:n. Jag och en av sönerna låg i soffan och tittade på blodbadets makabra skådespel. Kanske inte alls så pedagogiskt och korrekt när det kommer till att fostra barn, men just denna son förstår nu med all tänkbar tydlighet hur vidrigt kriget är. Och en film visar ju bara en liten del av lidandet, man känner inte doften av död eller bränt människokött genom TV-rutan och de hjärtskärande skriken på en krigsfilm är ingenting mot det man möter i ett verkligt krig...
Man präglas som ung, och den som följer min blogg fattar att något måste ha gått riktigt fel när jag formades till den "man" jag är. Men tidigt i livet, genom att prata med min morfar som var med i det andra världskriget och genom att med stort intresse lyssna igenom några veteraner från Falklandskriget 1982 på en språkresa i England knappt två månader efter att Argentina kapitulerat i Stanley och mitt framtida yrkesval var självklart. Man blir berörd, i annat fall vore jag ju ännu sjukare än vad jag redan är - och min ambition att se till att Sverige och landets folk skulle skonas från att uppleva något liknande fick mig att bestämma mig för att bli officer i det försvar Sverige en gång hade.
Problemet med dagens Sverige och synen på hur vi borde försäkra oss mot att slippa vara med om att vi angrips, hotas eller undermineras är just den att vi fått uppleva freden i 200 år. Den som inte har varit med om eländet förstår inte att freden och friheten kostar - och där är vi nu. Hotbilden just nu mot Sverige eller någon av de grannar vi förbundit oss att försvara är liten, men är det så för tid och evighet? Hotbilden idag är låg, men går det åt rätt håll i Ryssland? Nej, hotbilden har varit definitivt varit vackrare än den är nu och efter Rysslands ogenerade våld mot Georgien så börjar hotbilden mer och mer likna Picassos "Guernica".
Det vi gör idag och de beslut som fattas märks i bästa fall om 5 år, och vem kan med utan att framstå som en självgod lögnhals säga att man vet om hur vår del av världen ser ut då? Om man hade gått runt på gatorna i Kuwait City och frågat folk om de kände sig hotade 1988 så hade svaret varit ett rungande nej. Och på samma sätt som Kuwait blundade så hårt att man fick kramp i ansiktsmusklerna inför Saddams uppladdning norr om gränsen under sommaren 1990. Hur tydligt tecknena i himlen än må ha varit så såg man ingenting förrän blixten slog ner mitt i den tidigare så trygga huvudstaden Kuwait City. Man såg inget för man kände till sin egen svaghet, man såg ingenting för det var liksom skönast så...
Om det var något som Kuwait blev varse i gryningen den 2 augusti 1990 så var det att man som ett litet land måste förlita sig på att ha goda vänner när det blåser upp till sandstorm. Just där hittar vi den enda lilla, minimala ljuspunkten i vår nuvarande säkerhets- och försvarspolitik - nämligen det faktum att vi inte kan stå själva och utanför den dagen det börjar blåsa upp över Östersjön. Men Kuwait har fattat något Sverige vägrar att se, att man för att få hjälp även måste ha ambitionen att göra så gott man kan för sitt egen trygghets skull. Sverige förlitar sig i dag på Finlands gedigna försvarsförmåga, på baltstaternas NATO-medlemskap och sålunda kan vi skita i allt vad försvar av det egna territoriet innebär.
I Sälen såg jag under en skidtur i början på 80-talet två stycken JA-37 Viggen jaga iväg ett norskt skolflygplan som uppenbarligen kränkte vårt luftrum över Tandådalen. Det var gårdagens invasionsförsvar som kunde ingripa både här och nu, då och efter. I samma skidort Sälen vankas nu själva orgasmen för den som likt undertecknad betraktar sig som en försvarsnörd - Folk och Försvar.
Det skall ältas, det skall gnabbas och vi kommer säkert att få höra att allt är frid och fröjd från alla möjliga håll. Men är det inte så att man sitter där i Sälen och blundar så att man får kramp i ansiktsmuskulaturen? Är det inte så att man vägrar att se varthän omvärldsutvecklingen är på väg? Är det inte så att man skapar en parallell värld till den verkliga där det räcker med 8 små, löjeväckande manöverbataljoner i armén uppbackade av ett alltmer tynande hemvärn med sina hobbysoldater? Där det räcker med en flotta av halvfärdiga fartyg utan luftförsvarsförmåga och några få u-båtar som aldrig får öva? Där det räcker med ett flygvapen vars styrka försvarsministern skrävlar om men där man för varje inventering ser färre och färre flygtimmar för färre och färre flygplan på ett alltmer sårbart centrerat flygbasssystem? Makten ägnar sig åt självbedrägerier och önskedrömmande på ett sådant generande sätt att Neville Chamberlain vid hemkomsten från München framstod som en pessimist...
Jag blev lycklig när jag såg Folkpartiets uppvaknande, men när jag får en déjà-vu-känsla känner jag mig lika nedstämd som innan. Lät det inte precis likadant ifjol, var det inte då Björklund lyfte nästan samma frågor som nu? Och vad har hänt? Jo, försvarsminister Tolgfors jublar över att försvaret sparar så mycket pengar att man gör ett positivt ekonomiskt resultat... Man jublar över att det finns pengar över, medan våra killar i Långt-bort-i-stan (ser att Claes Arvidsson på SvD anammat mitt geografiska påfund här...) fortfarande saknar svenska helikoptrar för sjuktransporter och där USA fick träda in som en räddande ängel. Det jublas över att försvaret går med plus när det inte finns en tillstymmelse till återtagningsförmåga kvar i det framtida försvaret och där Gotland mer och mer känns lämnat åt sitt öde.
Att följa den svenska försvarspolitiska debatten blir mer och mer som en freak-show för varje gång man försöker frisera verkligheten efter den svenska doktrinen att snylta på våra grannars försvarsansträngningar. Sverige som land är värda bättre försvarspolitiker, sådana som ser nyktert på den omvärld vi lever i och som inte blundar för gasledningar, spänningar i Barents Hav, rysk upprustning och återtagen förmåga att flytta trupp över hav och i luften. De försvarsanställda är värda politiker som tar deras jobb på allvar, och som ger dem de medel de behöver för att kunna utföra sitt arbete.
Alliansen har svikit försvaret trots att man med en dåres envishet låter påskina något helt annat, den rödgröna röran kommer om det är möjligt svika mycket mer och rasera den mikroskopiska trovärdighet som finns kvar för oss som vän att hålla i handen när det blåser upp. En samling där två pacifistiska partier får veto-rätt i försvars- och säkerhetspolitiken är inte heller det vad landet Sverige behöver, eller en regeringschef som utesluter NATO-alternativet så länge hon lever. Sverige måste bli närande i stället för tärande, vi måste ta ansvar för vår egen säkerhet och detta genom att samverka med andra och fylla ut det vacuum vi är idag.
Sveriges folk är värda ett försvar - det är väl det minsta man kan kräva för 40 miljarder om året?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar