JORDBÄVNING DÄR, GOLVRAS HÄR...

Helt plötsligt så blir det så fruktansvärt uppenbart, hur den skyddade verkstaden Sverige ibland blir en närmast absurd plats på jorden. Medan en jordbävning i Haiti slår sönder samhällen, dödar massor av människor och skapar ett trauma av vedervärdiga dimensioner så händer det något i Sverige, i Växjö som är det närmaste en jordbävning vi kan komma - ja, nästan iallafall.

För samtidigt som undernärda människor kämpar för sina liv i raserade ruckel, letar efter sina nära och kära och väntar på omvärldens hjälp - som i Sveriges fall handlar om 2 stycken IT-tekniker och löften om några miljoner i humanitärt stöd - så demolerar Växjös viktväktande fetknoppar golvet i den lokal där domen faller en gång i veckan. När problemet i Sverige är att man inte lyckats få den där guldstjärnan som man belönas med när bantat ner sig till ett mål, så är problemet den kommande natten att värja sig från kölden, från hungern och från råttor.

Jag är själv fet, och jag skyller varken på mina gener eller någon sjukdom - min rätt så dominerande ölmage är osmaklig. Men jag har inget annat att skylla på än min kärlek till hamburgare, kebabpizzor och sötsaker i alla varianter. Min syn på kostcirkeln är också den osmaklig, ungefär lika osmaklig som att som en av viktväktarna just denna dag göra jämförelsen mellan det kollapsande golvet i deras viktkammare med en jordbävning.

Enligt DN så var det en skräckinjagande upplevelse som de adipösa självplågarna råkade ut för: "– Vi hörde plötsligt en väldig duns, vi trodde nästan det var jordbävning och alla flög upp. Golvet rasade i ena hörnan på rummet och längs väggen."

Det kan ju vara tidsödande att utreda tillbud, olycksfall, katastrofer men frågan är om man inte i detta fall kan hitta lösningen på varför just Växjö drabbades av denna tragedi just där och just då.

Själv har jag viktväktat i två omgångar, och varje gång har jag lyckats gå ner så mycket som jag ville men alltid trillat dit i mitt livsnjutande igen. Ett besök på Burger King, Queensway, London och 4 månaders kämpande för att gå ner 16 kilogram var med ens meningslöst. När en Angus eller Whopper sätter klorna i dig så är man där igen, i frosseriet. Mitt problem har nog varit att jag gått ner för mycket för snabbt, och att själva livsstilsomläggningen har fått stå tillbaka för att få så många guldstjärnor så fort det bara går. Nu är jag där jag är, en isterbuk som äter Toscasnäckor till frukost och tar en semla till lunch...

Jag minns min vägningsorgier med skräckblandad förtjusning. Det var där man jublade högt inombords för att man lyckats späka ner sig med 1.6 kg på 7 dagar. Jag minns hur det andra väktarna såg ut - några normala men de allra flesta lite amerikanska till utseendet - och slutraden i DN:s artikel ter sig lätt löjlig: "Den exakta orsaken till raset är okänd" . Pyttsan!

Nu kommer jag under resterande del av januari månad ställa upp för offrena, inte de i Växjö utan de i Port-au-Prince och andra raserade städer och byar i Haiti. Detta genom att varje gång jag känner magneten i fastfood-haket eller godisdisken ta tag i mig låta donera det belopp jag med största sannolikhet hade gjort av med på sånt som får mig att må bra psykiskt men som gör mig alltmer grotesk till formen för varje dag som går. När januari månad är slut kommer jag sätta in beloppet på något av de 90-konton som gör något för Haitis lidande folk. Häng på, du med!

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, AB