MÅNDAGSMÖTE NUMMER ÅTTIO...

Riktigt medveten om att det i mitt blodomlopp flöt blod som till hälften bestod av estniskt blod blev jag år 1980, under exil-esternas världsfestival Esto 80 i Stockholm. Visst, jag hade tidigare träffat på enstaka släktingar som släppts ut ur Sovjetunionen för att hälsa på någon sjuklig eller döende anhörig som hade lyckats fly innan järnridån gick ner även över Östersjön men jag kunde inte språket, jag kände inte någon större samhörighet med den främmande människan som såg ut att ha rest från en svunnen tid. Men på Älvsjömässan, sommaren 1980 så fick jag en aha-upplevelse, en känsla i ryggmärgen om att jag faktiskt var lika mycket estländare som jag var svensk - även om min uppväxt i frihet istället för i ofrihet hade format mig till en Svensson-unge...

Sveriges politik i förhållande till de ockuperade baltiska grannländerna är och förblir en skamfläck i vår svenska historia. Vi tillhörde de första länderna som erkände den sovjetiska ockupationen, vi skickade över de fria baltiska ländernas guldreserver som deponerats i Sverige till de sovjetiska ockupanterna och hela vår retorik gick mer eller mindre ut på att inte störa den mäktiga grannen på andra sidan havet. Den dåvarande socialdemokratiska utrikesministern Sten Andersson stod själv för ett antal citat om Baltikum versus Sovjetunionen som i all sin vidrighet visade på Sverige som en ryggradslös nation av historierevisionister.

"Estland är inte ockuperat", "Ett krav idag, riktat mot Sovjetunionen, på att de baltiska folken skall få en omedelbar självbestämmanderätt skulle verka i den rakt motsatta riktningen", "Det finns krafter i Baltikum som vill ha en snabb frigörelse från Sovjetunionen, men dessa är i kraftig minoritet" - allt formulerat av Sveriges utrikesminister Andersson bara något år innan hans formuleringar skulle visa sig vara dumheter och trams. Men som samma skarpsynta man så insiktsfullt konstaterade - hur välmodulerad en hjärna än är, så hjälper det inte om den är felprogrammerad...

När det blev allt tydligare att Sovjetunionen höll på att falla sönder så blev vi i Sverige mer öppna med att det faktiskt var våra grannar som längtade efter frihet i tre små länder som vi brydde oss om. Måndagsmöten på Norrmalmstorg som stöd för esternas, letternas och litauernas frihetslängtan, en alltmer öppen agenda om vad vi önskade och vad vi ville.

Det som år 1980 under Esto 80 hade framstått som en avlägsen önskedröm kom under mitt första besök 1990 i det andra hemlandet att synas som en trolig möjlighet. Då var Estland inte Estland utan Estniska SSR. Då var passkontrollen i färjeterminalen bemannad av soldater med röda stjärnor på båtmössan. Då var KGB:s högkvarter i hörnet av gatorna Pikk och Pagari i Gamla Staden i full drift i terrorns tjänst. Då var köerna utanför brödbutikerna vid järnvägsstationen Balti Jaam lika långa som våra svenska kassaköer på alkoholmonopolet dagen innan midsommar. Men det kändes som om det var något tungt och jobbigt som var på väg att släppa taget över ett land som i över 50 år trånat efter friheten. Ett år senare kom friheten...

I dag firade de tre baltiska statsministrarna tillsammans med en icke-semestrande statsminister Reinfeldt de baltiska staternas 20 år av återvunnen frihet på Norrmalmstorg under ett åttionde måndagsmöte. Det är ett stort ögonblick, minnet av det som för 21 år sedan inte kändes självklart kan ännu i dessa dagar inte tas för givet. Sovjetunionen är ett vidrigt minne, men dess arvtagare i Kreml och i den ryska federationen har inte gjort mycket för att ge balterna trygghet och en känsla av att man kan ta sin frihet för given. Från Ryssland och från Moskva förs en hätsk politik mot tre små länder som Jeltsins, Putins och Medvedevs föregångare gjorde allt man kunde för att slå sönder.

Så länge inte Ryssland är en välfungerande demokrati med pressfrihet, yttrandefrihet så kommer balterna behöva känna omvärldens stöd i ryggen. Så länge Ryssland inte avbryter sina ambitioner att ta över Sovjetunions stormaktsambitioner så kommer balterna behöva alla sina vänner. Idag, på Norrmalmstorg, står de baltiska statsministrarna med vänner - vänner som bryr sig, vänner som inte var lika ryggradslösa som Sten Andersson var när han bossade på Arvfurstens palats...

Länkar: SvD, SvD, DN
Bloggar: Böhlmark,