Det var en gång, för inte alltför länge sedan. I de östra delarna av den libyska nationen började folket resa sig mot en despot och diktator vid namn Muammar och med nästan lika många stavningar på efternamnet som det finns läskunniga i Libyen. Landets näst största stad befriades, precis som många andra städer i den landsända som kallas Cyrenaika. Folket jublade redan då, aningen för tidigt. Den folkresning som i grannländerna Tunisien och Egypten gick hyfsat snabbt och smidigt utvecklades i Libyen till ett fullskaligt inbördeskrig.
Muammars starka militärmakt, förstärkta med både afrikanska lego-soldater och enligt uppgifter från Sveavägen 68 också av drogade barnsoldater tryckte tillbaka rebellerna och omvärlden reagerade med sedvanlig tröghet inför den slakt som Muammars soldater, stridsvagnar och stridsflygplan åstadkom på en rebellarmé som mest var militärt bräck utan organisation, utan vapen, utan ledarskap - men med motivation. Men då kom vändpunkten, när NATO återigen klev in på arenan och såg till att varje stridsvagn som rullade, varje artilleripjäs som sköt och varje stridsflygplan som flög i Muammars namn blev måltavlor får militäralliansens precisionsvapen. Muammar kunde inte längre dominera på slagfälten...
Vändpunkten i en alldeles för lång och alldeles för plågsam befrielsekamp kom när Muammars trupper var på väg in i landets näst största stad Benghazi för att bryta ryggraden av folkresningen. Franska stridsflygplan ingrep bara några minuter innan tyranniets trupper skulle köra sin murbräcka genom Benghazis stadsport. Murbräckan i form av stridsvagnar och stridsflygplan fick se sig angripna av en överlägsen motståndare och dominansen på slagfälten förändrades som genom ett trollslag. Där och då, kring Benghazi, vände inbördeskriget...
Idag verkar slutet vara nära. Muammar är enligt flera uppgifter inringad i sitt högkvarter och bara de mest lojala soldaterna står kvar vid hans sida. Slutstriden pågår, friheten finns inom räckhåll. När slaget är över börjar det svåra, att bygga ett nytt Libyen - en nation som är vad libyerna uppenbarligen vill ha. Det världssamfund som faktiskt bidragit starkt till att slutstriden står idag i Tripolis och inte i Benghazi för ett halvår sedan måste nu fullfölja sitt engagemang.
Vi svenskar ingår i världssamfundet, frågan är om vi har något att vara stolta över när det gäller vårt bidrag? Naturligtvis skall vi vara stolta över att våra piloter har skött sina tilldelade uppdrag till NATO-befälets belåtenhet. Om vi sedan skall sträcka på oss och vara malliga när allt vi har gjort är att se till att ett redan sönderbombat flygvapen inte flyger från sina sönderbombade baser med sina sönderbombade flygplan är en annan fråga. Om vi sedan skall slå oss för bröstet när allt vi har gjort är att flygfotografera halva Libyen bara för att vi har en oppositionsledare som vurmar mer för de drogade barnsoldaterna än för de oskyldiga männen, kvinnorna och barnen som dessa terroriserar kan man ju diskutera i det oändliga...
Slutstriden står i Tripolis. Ännu en gång har de som lever i frihet hjälpt de som lever i ofrihet på traven i kampen för att sprida det som vi tar för givet. Må framtiden vara på libyernas sida. إن شاء الله
Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, Expr
Bloggar: Munkhammar, Böhlmark, Röda Berget, Högberg, CIng
Inlägg
8 kommentarer:
Att Kadaffi förlorar makten är det väl inte så många som sörjer. Men, den insats som Sverige deltagit i har inte varit enligt det FN-uppdrag som var den officiella anledningen. FN:s beslut handlade inte om att aktivt stötta en part och störta en annan, den handlade om att förhindra övergrepp. Är detta nu en ny inriktning på svenska FN-insatser. Ska vi fortsätta och störta regimen i Syrien. Fortsätta till Bahrain. När det är klart ta oss an Iran och Saudiarabien? Två av de blodigaste diktaturerna. Eller är det svenska deltagandet i att störta Kadaffi bara ett undantag? Eller började det med Afghanistan? Ett uppdrag som pågått längre än hela 2:a världskriget. Ett uppdrag som gjort att vi tvingats tacka nej av ekonomiska skäl flera gånger när FN bett om hjälp med humanitära insatser. Utropstecknen är många, men frågetecknen är ännu fler.
Vad har du rökt??!
Naturligtvis så ska terrorledaren
Gaddafi bort så fort som möjligt.
Men du visar upp en skrämmande
naivitet, när många oskyldiga barn/vuxna också blev offer för
NATOS "precisionsvapen". Du vet att krig är fruktansvärt grymt, titta bara på Irak, det är många hundratusen civila som fått sätta livet till av sk precisionsvapen från USA och motståndarsidan.
Det verkar som om att du ser allt i
svart och vitt, men var lite realist som omväxling.
Anonym: Lakritspipa.
Kommer det islamistiska emiratet Libyen att bli en demokrati enligt tokmoderata mått?
Hur kommer det sig att en folklig resning i ett land med allmän värnplikt består av militärt outbildade och personer utan tillgång till vapen? När resningen dessutom startar i den del av landet som är världens (!) jihadisttätaste område så undrar man ju hur de lyckades vaska fram folk utan militär utbildning och vapen alls.
Konstigt också att de här araberna som gör uppror mot en afrikaorienterad regim och som massavrättar svarta de stöter på (svarta studenter och gästarbetare finns det ju gott om, inga svarta lämnar Libyen för Europa, till skillnad från alla andra länder i Nordafrika) och använder rasistiska slagord bland sina religiösa utrop (t.ex. kallade man Khaddafi för "krullskalle" (alltså motsvarande engelskans nigger på Libyska) efter att ens allierade reagerat mot att man kallat honom för bög och judehund innan) inte lyckats prestera en enda bild, video eller ens teckning av alla dessa svarta legoknektar som är de de slåss mot. Unga Libyska värnpliktiga män återkommer däremot i videor och filmer av arméns soldater.
Jaja, men snart kommer vi ju få höra att revolutionen kapats av islamisterna, att det aldrig var ett islamistiskt emirat som var anledningen till att man bombade det Libyska folket osv osv osv. Vi har hört den förr.
En sanning som sällan utrycks i väst är att dessa diktaturer ofta får stöd från väst, precis som med Saddam, Mubarak, Ben Ali m.fl. Ibland så störtas t.o.m. demokratiska länders styre för att de inte dansar efter vår pipa.
Så jag är försiktigt optimistisk, lite inte på någon.
Yes!
Och när de andra arabländerna står i tur att få demokratiseringshjälp från NATO så har vi en utvilad och fräsch bordningsstyrka att erbjuda.
vilken dubbelmoral!
Samma folk som under 3-4 decenier tjänat miljarder på vapen o div.affärer med GAD-familen nu vänder ryggen som kappan och detta i god traditionell etik skall betraktas som merit för fortsatt korrupta affärer och om möjlig tillsättning av en ny gubbe som ska följa de nya riktlinjern annars blir utfysning o bojkott. Problemet är inte nationella härskare utan I-länder som vill fortsätta sin koloniala rov och tillåter inga folkvalda regimer. Saudi klanen, Jordan-dömet, sionistpacken och div. banditer understöds med vapen o underrättelse tjänst för att förlänga tyranin,fy vilket folk!
Skicka en kommentar