SKÖNA GRÖNA MINNEN AV MARIA & MIKAELA?

Sista kapitlet i Mikaela Valterssons saga som toppnamn hos de gröna i Miljöpartiet började nog skrivas i den kongresshallen vid Klarälvens strand, i Karlstad. Medan Peter Eriksson tillbringade alla dagar i Karlstad med att vädra ur både hörnrum, foajé och det stora auditoriet från de moderata dofterna som satt sig i inredningen, i väggarna - överallt - från det blåa Sverigemötet någon vecka innan, så kämpade Mikaela Valtersson för att bli Gustaf Fridolins högra hand. Mikaela Valtersson lyckades inte, och alla vi som på ett eller annat sätt fick se Åsa Romsons framträdande på Almedalens scen funderar nog fortfarande på hur man kunde side-steppa Valtersson...?

Där Åsa Romson är en halv-rabiat gröning, och Gustaf Fridolin en hel-rabiat gröning, så hade Mikaela Valtersson varit en välbehövlig balansspelare i ett lag som med sin Wetterstrandska/Erikssonska balans hela tiden utvecklats och vunnit fler och fler väljares förtroende. Mikalea Valtersson fattade i Karlstad att hennes parti inte såg mer än hennes fysiska storhet och högaktningsfullt struntade i hennes storhet som grön pragmatiker, utan den inskränkthet som den nya ledarduon ännu inte har lyckats motbevisa.

Visst, jag är moderat. Visst, jag ser hellre att Miljöpartiet styrs av en person som inte ser på oss som satans avkommor. Visst, jag hade hellre sett att Mikaela Valtersson av just de skälen hade kunnat ge Miljöpartiet större förutsättningar för att påverka politiken och oss Moderater lite mer arbetsro i den plågsamma perioden av minoritetsstyrande.

Som om det inte räckte med att en vettig miljöpartist tar sitt pick och pack för att leta nya utmaningar i livet, nu försvinner den skarpast lysande gröna stjärnan - den abdikade drottningen - Maria Wetterstrand också från Riksdagen, från Milöpartiet och sällan har väl ett politiskt parti så snabbt och så skoningslöst åderlåtits på högkvalitativa företrädare. Maria Wetterstrand må ha stigit ner från tronen, men i allas ögon är hon fortfarande den regenten som fick ordning på ett splittrat grönt kungadöme i kaos.

Det finns ett djungelordspråk om att allt gott, alla goda och alla politiska godingar kommer från de utmarker i konungadömet som har 016 som riktnummer. Maria Wetterstrand är från Eskilstuna, precis som Sveriges mest optimistiska pop-/rock-/dansbandsorkester Kent, precis som den enda svenska spelaren som platsar i Premier League - Sebastian Larsson och precis som den mest lästa moderata bloggaren är. Alla är vi uppfödda och uppväxta till det porlande ljudet av Eskilstunaån, trafiken i Årbyrondellen och skränande fulla finnar på Fristadstorget.

Den tillsynes hårda miljön i Sveriges sanna svar på Karl Marx-Stadt fostrar människor som sticker ut, och det har Maria Wetterstrand gjort. När väljarna inför 2006 saknade allt av förtroende för Marias nya bästis Mona så var det Maria Wetterstrand som fick hålla oppositionen under armarna. När sossarna sjönk som en skräddare som fått se ytspänningen försvinna medan en skrattande unge sprutade lite diskmedel i vattendraget så var det Maria Wetterstrand som såg till att oppositionen faktiskt höll sig kvar i matchen - Maria Wetterstrands insatser för sitt parti kan aldrig överskattas.

Till och med jag som politisk motståndare kommer att sakna den finska miljöministerns hustru. Politiker som brinner - som har engagemang och hjärta - är alltid värda all respekt. Maria Wetterstrands vägval att gå från en fulländad förtroendevald till en grön lobbyist och föreläsare kommer att lämna ett stort tomrum i Miljöpartiet och i svensk politik. Det första har jag inga problem med, det senare sörjer jag uppriktigt. Svensk politik behöver fler som Maria Wetterstrand, men absolut inte nödvändigtvis i just Miljöpartiet...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, AB1, AB2, Expr1, Expr2,
Bloggar: Westerholm, Böhlmark, Kent, Nyheter24/Edgelius