TVÅ TOKIGA TROLLKARLARS TOMMA TRAMS

Det tog bara någon dag innan de politiska falskspelarna i sosseriet försökte utnyttja de meningsskiljaktigheter som finns om Försvarets framtid i regeringen. När Folkpartiet utåt sätt anammar en politik som känns härligt gammel-moderat och när mitt parti Moderaterna har gått vilse i frågan så stövlar de två politiska trollkarlarna Anders Karlsson och Björn von Sydow in som två elefanter i en porslinsbutik. Utan någon som helst skam i kroppen öppnas en dammlucka av stolligheter där själva kärnan i tomtarnas retorik är att Folkpartiet och sossarna egentligen tycker samma sak om försvaret av Sverige.

Det krävs två politiska falskspelare av rang för att lyckas kläcka ur sig sådant när Folkpartiets gedigna funderingar skulle innebära att Försvaret skulle behöva 50 miljarder kronor mer på en period av 10 år. Sosse-trollkarlarna själva kan ju inte vara omedvetna om att det faktum att deras partiledning har låtit de försvarsfientliga samarbetspartierna diktera vad SAP skall tycka i just den här frågan faktiskt innebär att man på 5 år avser sno 10 miljarder kronor av försvarsbudgeten. Med hänsyn tagen till logiskt tänkande kan man då se att skillnaden mellan det försvar folkpartiet vill se om 5 år och det sossarna kommer att göra, inte prata om, med samma grundsten i vår säkerhetspolitik är den lilla nätta summan av 35 miljarder kronor.

Det kan ju knappast bli mer absurt, men kanske är det inte förvånande att det är just den internt ifrågasatte ordföranden i Försvarsutskottet Anders Karlsson och mannen som gav potatisnäsan ett ansikte, Björn von Sydow som skickas fram för att försöka sig på ett trolleritrick i den högre skolan. Björn von Sydow var en av de minst dåliga socialdemokratiska försvarsministrarna under Persson-eran, och som dessutom har formulerat ett antal hyfsade inlägg om hur ett nationellt försvar kan återskapas även i vårt demilitariserade konungarike. Men inte ens von Sydow kan trolla med sin darriga knän, och hur han överhuvudtaget har mage att skriva under ett debattinlägg som låter påskina att det finns någon relevans för vad sosseriet tycker i försvarsfrågan längre är ju bara hyckleri.

Vad sedan Anders Karlsson har satt för avtryck i den säkerhets- och försvarspolitiska debatten kan ju gärna någon välunderrättad sosse meddela mig, varför inte deras enda försvarsbloggare av rang - Johan Westerholm - till exempel? Morgonens partsinlaga från det före detta statsbärande partiet är inget annat än kvalificerat trams, löjeväckande och om nu frågan inte hade varit så allvarlig, faktiskt skrattretande. Det är ett parti som skickar fram en föredetting och en som inte lyckats sätta något avtryck i debatten för att framstå som seriösa spelar falskspel och försöker sig på trollkonster. De intresserade i frågan vet att SAP egentligen har abdikerat i försvarsfrågor till förmån för Lars Ångström-doktrinen, en doktrin där försvaret helst skall vara lika ihåligt som en badboll...

Eftersom Björklund har varit med om att utforma det försvar vi nu är på väg mot så är det samtidigt svårt att ta hans ord på allvar - annat som ett underlag för vad Folkpartiets faktiskt vill se i nästa försvarsbelut. Gott så i sådana fall även om jag tycker att timingen är usel och att vi faktiskt kunde ha kört det här racet från 2006. Men det är faktiskt Folkpartiet som har haft mage att lyfta fram den enda vettiga försvarspolitik som något av de sju riksdagspartierna har presterat det senaste decenniet. Det är en önskedröm för mig som gärna ser ett starkt nationellt försvar hand i hand med en förmåga att verka överallt där FN eller våra vänner behöver stöd, en önskedröm jag inte vågar tro på tyvärr.

Just solidaritetstanken har ju försvunnit helt när SAP fått anpassa sig till de påstått solidariska försvarshatarna i Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Ut ur Afghanistan utan förnuft tycks vara temat på hur de grönröda vill hantera vår militära närvaro i norra Afghanistan. Medan våra underbetalda soldater faktiskt kämpar för att under ett FN-mandat göra vardagen bättre för Afghanistans folk så maler firma Ohly och Eriksson på om en snabb reträtt.

En avvecklad svensk insats där ett vacuum lämnas över för Talibaner och andra extremister att fylla ut så ligger von Sydow och Karlsson helt platt och väntar på vad Mona med bihang skall komma fram till. Det värsta i det här fallet är den retorik som används och där våra svenska soldater till och från inte bara skall behöva lida av en usel lön, utan också av att jämföras med mördare och galningar av herr Ohly.

I dag skrev två socialdemokratiska trollerikarlar en liten insändare på Svenskan, men ingen kan längre ta något som handlar om säkerhets- eller försvarspolitik och som har SAP som avsändare på allvar. Man hoppas folket går på trolleritricken, men i all sin uselhet lurar man inte ens en som vill tro på det som sägs eller skrivs. Det ni gör och det ni säger går inte hand i hand - inte ens på samma gata eller i samma kvarter. Ni sålde er trovärdighet till två små partier där pacifismen är en av grundstenarna - det är bara att gilla läget och vara tyst. Allt annat blir bara löjligt nämligen, precis som dagens debattartikel...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Tolgfors

NÄR POLITIKEN FLYTTAR TILL NÖJES-TV...

Den tittare och politiskt intresserade minns väl med skräckblandad förtjusning hur dåvarande statsministern Göran Persson diskvalificerade sig från Let's Dance för all framtid. Det var Bollibompa-dags och Sveriges allas stackars barn fick se politikens egen tjur visa att det inte bara var den politiska taktkänslan som var underutvecklad hos Ordförande Persson utan även det musikaliska ditot. Persson dansade med kossan Doris på ett sätt som inte var alltför långt ifrån åtalspunkten sexuellt ofredande. Nu är det så dags igen, en ny topp-sosse som skall vara sådär äckligt folklig på bästa sändningstid - och vem är det då som skall smila upp väljarna om inte partiets mångsysslare Thomas Bodström.

Som om inte Thomas Bodström hade tillräckligt att göra ändå, karl'n måste ju ha en sysselsättningsgrad på närmare 375% för att hinna med åttaganden - med allt från författande, styrelseproffsande, snobb-jurist, reklamsfilms-skådis, fotbollsamatör och numera även Fånge på Fortet. Vid sidan av allt detta är Thomas Bodström dessutom vald av folket på som förtroendevald, riksdagsman och som om inte allt detta räckte också ordförande i justitieutskottet. På sossarnas lista i Stockholms län är denna politikens egen bläckfisk namnet högst upp, mannen som vill synas överallt, höras överallt och tals om överallt...

Att jag tycker att Thomas Bodström borde lägga lite mer fokus på de uppdrag han har fått av väljarna kan väl ingen frekvent gäst på den här bloggen ha undgått att se. Thomas Bodström gör ju vad han vill med sitt liv, och om jag lider av att träffa mina barn alldeles för lite så hur känner sig då Bodström inombords när han återigen tar på sig en uppgift för att rikta in strålkastarljuset på sin egen person...? Det kan inte vara lätt att leva med en man som aldrig kan eller vill säga nej. Helt plötsligt förstår jag varför den där USA-resan är så himla viktig för Bodström, så viktig att justitieministerposten för Bodström rimligtvis borde följa med avloppet från Sveavägen 68.

Exhibitionist? Javisst! Ingen kan ju undgå att herr Bodström faktiskt njuter av att omtalas, känna sig bekräftad och synas överallt där livets hjul snurrar lite snabbare. Jag kan inte se Bodströms storhet överhuvudtaget. Böckerna han skriver publiceras enkom för att det är en gammal justitieminister som skriver och inte för att kvaliteteten är godkänd.

Vid sidan av detta så har vi ju det här med att han skall framställas som en fruktansvärt snygg man som med en sängkammarblick och ett förföriskt leende skall se till att frustrerade kvinns hålls kvar i rörelsen. Men hallå? Håret står åt alla håll, blicken är mer dimmig än sensuell och leeendet i klass med de häjkon-bäjkon-polare som brukar slåss med kniv runt Klara Kyrka. Bodström är inte snygg, inte då - inte nu. Men när Bodström mötte Mats Odell i TV-soffan efter det att Odell skapat begreppet "Toblerone-politik" så visade Bodström ändå upp en annan sida, rolig sida som. Det är en sida jag ber att få anamma här och nu. Bodström sade till Odell "Jag skulle kunna kalla dig för mutkolv, men det gör jag inte" och stämpeln satt där den satt.

Jag skulle kunna kalla Thomas Bodström för en blåst bimbo, men nu vet ju alla att bimbos oftast har en snippa mellan benen, och att Bodström skulle vara tvekönad är ju ingenting som jag har några hållbara bevis för. Det finns ett ett antal samstämmiga rykten med sina rötter i Nätrötterna om just detta men det är ingenting som jag vill lyfta fram i min kritik mot Bodström. Om han nu råkar vara tvekönad så är det ju ingenting jag kan ha några synpunkter på annat än avund. Om nu ryktena visar sig ha substans så tycker jag att det är synnerligen olämpligt att socialdemokratin och dess företrädare mörkar detta faktum för alla oss andra. Bilden blir ju att SAP skäms över folk som är vanskapta i de nedre regionerna.

Jag skulle kunna påstå att Bodström är tvekönad, och kanske kan den åtsittande dräkten som Bodström kommer vara tvungen att bära medan han jagar efter en liten fransk dvärg och en skrikande dalkarl på Fort Boyard ge oss vissa klarlägganden i den frågan. Men ännu så länge så är frågan om Bodströms genitalier en helt öppen fråga för vetenskapen och väljarkåren. Dock så kan man, om ryktena stämmer, se en förklaring till Bodströms exceptionella simultanförmåga eftersom en kvinna kan göra minst sju saker samtidigt och en man högst en. Att då Bodström mäktar med alla sina uppgifter blir ju inte längre någon omöjlig ekvation att lösa.

För att återgå till det som jag kunde sagt och faktiskt säger så kan man konstatera att det brister i Bodströms kronologiska tänkande. Bodström säger sig tro att han kan vinna väljare i ett TV-program som sänds efter valet, eller syftar han på alla de där kvasi-kändisarna som han skall tävla tillsammans med? Känns ju lite överdrivet att resa ner till Frankrike och lämna familjen åt sitt öde ännu några fler dagar för att kanske, möjligtvis vinna 10-15 väljare. Men vad känns inte överdrivet med Thomas Bodström...?

Länkar: AB1, AB2, Nyhetskanalen, SvD Ledarblogg

MODERATER, FOLKPARTISTER OCH EN IDÉTJUV...

Jag vet inte riktigt när eller var det släppte, men när jag satte mig ner i skinnfåtöljen på Bygdegården Anna Whitlock i närheten av Humlegården så var huvudvärken som hade plågat mig hela den här varma, kvava dagen som bortblåst. Någonstans på Stockholms gator försvann huvudvärken i rusningstrafiken, och när Politometer-Martina i all sin prakt klev in i den folktomma foajen på den där bygdegården så var allt bara så bra som det kunde vara...

En bygdegård? En bygdegård vid Humlegården? Varför där, varför då? Varför överhuvudtaget trycka in sitt feta lekamen i en gammal tegelbyggnad en eftermiddag då försommaren tog huvudstaden med våld? Hade det inte varit för Alliansvännerna i Folkpartiet som samlat till seminarium om de sociala medierna, med den redan nämnda Martina Lind och den sympatiska Mark Klamberg som huvudpersoner så hade kanske en uteservering och en kall, skummande öl varit ett trevligt kvällsnöje. Nu blev det ännu bättre än så, det blev en helt fantastiskt trevlig kväll där idéer bollades och där de första stegen mot ett liv i symbios mellan alliansbloggarna faktiskt togs. Ett riktigt stort tack till alla närvarande, ingen nämnd, ingen glömd - bortsett då från Seved Monke som såg till att utbölingen jag beviljades audiens.

Folkpartister och Moderater har uppenbarligen samspråkat på ett mindre trevligt sätt under dagen och om helt andra saker. Försvarsminister Tolgfors och FP-ledaren Björklund har tydligen haft lite åsiktskillnader om hur det framtida svenska försvaret skall se ut och vad man skall ha det till. Föga förvånande så delar jag i detta fallet major Björklunds önskemål om 5 mekaniserade brigader, ett remilitariserat Gotland och ett fridlyst Flygvapen. Jag tycker att den nationella försvarsförmågan är löjeväckande och en skam för en nation som påstår sig vilja vara en maktspelare i den här delan av världen. Är det något Sverige är så är det ett vacuum, ett land som snyltar på andra länders ansträngningar att skydda sina populationer och sitt territorium.

Att försvara sig kostar pengar, och Tolgfors har ju rätt i sak när han klarsynt konstaterar "Björklunds förslag skulle kosta ett antal miljarder att genomföra. Att låtsas som att det vore gratis är liktydigt med en politik för svarta hål i försvarets ekonomi." Jaha, varför går det inte att öka på lite i just den här budgetposten? I min värld ger man Försvaret ett uppdrag, frågar vad som krävs för att skall kunna fullfölja uppdraget och skjuter sedan till de medel som behövs. I Sverige gör man inte så. Där styr resurstilldelning såväl hotbild, ambitioner samt vilken uppgift man vill att Försvaret skall ha. Uppgiften just nu är att jaga sjörövare utanför Somalia och Talibaner utanför Mazar-e-Sharif. En rysk gasledning någon mil utanför det övergivna Gotland och en Nordkalott som blir allt hetare utan hjälp av klimatförändringar bekymrar ingen...

Att sedan FP faktiskt har ställt sig bakom åtta budgetar där Försvarsmaktens anslag har sjunkit reelt, och att man så sent som igår var med och klubbade igenom avskaffandet av värnplikten får mig bara att fundera om Björklund lever här och nu? Eller om han säger en sak utåt som låter bra, och en helt annan på regeringssammanträdena...? Om amn klubbar igenom en avveckling av värnplikten ena dagen, och dagen efter tjoar till om 5 brigader - hur tänker man då? Förklara gärna, för jag kan i min enfald inte lösa ekvationen hur gärna jag än vill.

Dagen började annars med att jag på sidan 8 i Metro hittade en liten tjuv, en liten Johan Norberg som utan att nämna källan för sin inspiration snodde det mesta av det bästa i Högerspökets text om Familjen Europa och Lyxfällan. Ingenstans fanns min blogg nämnd, trots att det var några dagar sedan som inlägget publicerades - och jag som högaktade Johan Norberg efter ett magnifikt tal utanför den ryska ambassaden i samband med Georgien-kriget.

I dag är Johan Norberg, idéhistoriker och författare inget annat än en idétjuv och kopieringsapparat. Men på Johan Westerholms bloggs lilla kommentarsfält svär han sig fri, Johan Norberg, och påstår sig aldrig ha besökt den här bloggen - bara det är ju en helt orimlig bortförklaring som gränsar till det absurda... ;-)

Ni kan ju jämföra Johans "alldeles egna" inlägg från denna morgon med Högerspökets odödliga mästerverk från i förrgår - är jag överkänslig? Är jag konspiratorisk när jag ser hur man skapar egna verk av andras arbete och vägrar berätta varfifrån inspirationen kom? Har jag hybris, eller är jag bara sådär fånigt självgod...?

Länkar: SvD, SvD, SvD/PJ, DN, AB, Expr

Bloggar: Kent Persson, Wiseman, Tolgfors, HBT-sossen, Högberg, Krassman, Westerholm 1, Westerholm 2

Seminarievänner: Ännu så länge Tinnitussan, som jag helt fräckt snodde bilden av. Jag är precis som han, Norberg men jag berättar iallafall vad jag snodde och av vem... ;-)

DAGEN DÅ VÄRNPLIKTEN DOG

Det har hänt i andra länder, före oss och på samma sätt, att man avvecklat en allmän eller en selektiv värnplikt för att istället gå över till förband bestående av anställda, kontrakterade soldater som gör sitt jobb istället för sin plikt. Under det som kallades det kalla kriget hade våra likasinnade vänner i Tyskland, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Spanien, Norge, Danmark stora värnpliktsarméer. I ett försök att balansera upp den hord av sovjetiska bond- och arbetarpojkar som förväntades skölja över den fria världen den fdagen då världsrevolutionen skulle piskas in i kapitalisterna så gjorde man avkall på friheten och tvingade unga män att ställa upp för landet, för det politiska systemet, för den där folkvalda presidenten eller arvsmonarken. I land efter land i vår nära omvärld återfinns numera värnplikten endast i historieböckerna...

Det fanns två undantag i västvärlden som stack ut, USA och Storbritannien - två länder som förlitade sig på frivilliga förmågor för försvaret av fosterlandet. Hedervärt eller korkat? Ur ett frihetligt perspektiv naturligtvis hedervärt, ur ett militärt perspektiv korkat - iallafall om man ser kriget som något statiskt, något som inte förändras. USA behövde under världskrigen och under kampen för ett fritt Vietnam återgå till pliktsystemet och kalla in folk, helt enkelt för att de frivilliga förmågorna inte räckte till och precis samma sak gällde för Storbritannien under världskrigen.

I dag begraver vi officiellt värnplikten som sådan även i Sverige. Sanningen är ju den att värnplikten har varit hjärndöd under de senaste 10 åren och bara hållits vid liv av dumdristiga försvarspolitiker och hycklare som inte haft vett att se vad man har gjort. Det är ett naturligt steg att ta när fuskbygget Försvarsmakten behöver allt färre underhållsarbetare för att se ut som ett praktfullt slott. Det är fullt naturligt att ta steget in i det frivilliga försvaret när värnplikten inte finns annat än som ett löjligt namn på något som en gång var men inte är längre...

Betyder det att jag är nöjd denna dag när värnplikten begravs utan några som sörjer på riktigt? Nej, jag är missnöjd - jag ser ett behov som vi aldrig kan möta upp igen, behovet av att ta ansvar för vår egen säkerhet. Med sju små manöverbataljoner och ett hemvärn som håller på att dö sotdöden kan vi inte skydda landet längre - inte själva, och vem vill egentligen hjälpa den som inte bryr sig om sin egen säkerhet? När den dagen kommer, och den kommer snabbare innan någon folkvald hinner skrika stupstock eller jobbskatteavdrag, så sitter vi fast i skiten. Utan förmåga att snabbt ställa om från det lilla till det inte lika lilla så är vi hopplöst ute. Utan en utbildad reserv som kan se till att vi kan anpassa oss efter verkligheten så är vi utlämnade till fegspel och flykt.

Ett land stort som Sverige, på den platsen där vi ligger behöver tyvärr värnplikten som instrument för att garantera just den där anpassningsförmågan. Hade vi legat där Nya Zeeland ligger, eller där Komorerna är placerade så hade vår försvarsdoktrin varit anständig - men nu ligger vi i gränslandet till Barentsregionen, en region där det gamla kalla kriget kan bli varmt... Men det är inte den värnplikt vi hade igår jag vill se, jag vill se en värnplikt som faktiskt går på motivation och förmåga.

I dag dog värnplikten, och som gammal officer sörjer jag en svunnen tid - men ser också att man kan dra nytta av det som en gång fanns. Allt som är nytt och nytänkande är inte alltid bättre, vårt försvar är ett tydligt exempel på just det...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN, CIng

ATT TRILLA DIT IGEN...

För någon månad sedan så hade bloggaren Cattis bakom Projekt på Riktigt en blogguppmaning som var lika spännande som kul - det gällde att få henne att falla till föga och anamma den ideologi man själv går omkring med. Jag skrev ett virtuellt valtal, jag ansträngde mig verkligen men nådde inte ända fram. Det blev en bronspeng, och egentligen borde jag väl vara nöjd med att faktiskt placera mig bäst av de Alliansbloggare som nappade på Cattis krok. Men som smolk i glädjebägaren låg sossen Krassman och en vänsterpartist vid namn Jerker Nilsson och simmade...

Då var det hyfsat enkelt att nappa på kroken, följa med och faktsikt försöka göra skillnad men så dök det upp en ny blogguppmaning för någon vecka sedan, en utmaning som inte alls kändes lika självklar att svälja. Bloggaren Bokstavsprinsessan bad "oss" politiker att svara på ett antal frågor som hade sina rötter i den laddade debatten om sjukförsäkringar. Ett ämne som är svårt värre, och ännu jobbigare när alla frågeställningar gav vid handen att det man skulle skriva ner varken skulle göra till eller från. Det öppna brevet från Bokstavsprinsessan hittas här.

Det värsta man kan göra i den här situationen är ju att blunda för att folk faktiskt upplever sin vardag på ett visst sätt, med utgångspunkt från egna livserfarenheter och förutsättningar. Att som mina betydligt mer insatta partivänner Gunnar Axén och Helena Riviere använda sig av Aftonbladets debattsida för att ta hedern av en ensam och uppgiven kvinna var ett lågvattenmärke, och riktigt kontraproduktivt. Det finns andra sätt att försöka förklara ambitionerna än att börja ifrågasätta hur folk faktiskt upplever sin verklighet...

Jag gör det till en början lätt för mig när jag klistrar in några stycken från mitt inlägg till Cattis.

"Moderaterna har som Alliansens största parti under regeringsmakten fått ta rätt mycket "skit" i frågan om sjukförsäkringarna. Vi är numera betraktade som stupstockens uppfinnare och det parti som vill slänga samhällets svagaste på soptippen. Mycket av kritiken bottnar i att vi faktiskt har varit rätt usla på att förklara varför de beslut som fattas har fattats, en del annan kritik på att vi har varit för snabba med att förändra ett tungrott system.

Jag är övertygad om att inte ens den mest inbitna sossen går omkring och inbillar sig att moderaterna och dess företrädare är de cyniska odjur som retoriken låter påskina. Jag är övertygad om att sossen inte alls tror att vi driver den politik vi gör för att djävlas med folk som redan har det tungt nog, de ser sambanden men de ser också andra vägar att gå dit.

Socialdemokraten väljer andra vägar men målet är innerst inne detsamma - att skapa en politik som faktiskt gör skillnad. Jag är övertygad om att sossarna tror på sina lösningar, att men vet bäst - och jag kan inte stå rak i ryggen och påstå att deras politik är sämre eller bättre än den jag vill se. Politik är i allra högst grad subjektivt, där man använder sig av sina livserfarenheter för att hitta det alternativ som passar just mig bäst."

Frågorna från Prinsessan lyder i kronologisk ordning:

- Hur tänkte ni när ni beslutade att sjuka människor inte längre får vara sjuka efter en viss tid?
- Hur tänkte ni när ni beslutade att sjuka människor, som nu tvingas gå igenom arbetsmarknadsåtgärder, ska leva på en nivå långt under existensminimum (om de inte har varit medlemmar i en a-kassa tillräckligt länge)? Eller missade ni kanske en nolla på slutet av grundnivån?
- Hur tänkte ni när ni beslutade att socialbidrag bara ska utbetalas till dem som först har gjort sig av med alla tillgångar?
- Hur tänkte ni när ni beslutade att det ska bli mycket svårt att få tillbaka sjukersättningen efter en utförsäkring?
- Hur tänkte ni när ni beslutade att långvarigt sjuka människor ska rensas ut från arbetsmarknaden för gott?

Fem frågor som andas desperation, som uttrycker en illa dold frustration och ilska - och en röst vi aldrig lär vinna över blockgränsen. Tänkte "vi" med berått att alla " långvarigt sjuka människor ska rensas ut från arbetsmarknaden för gott"? Är vi Alliansväljare och företrädare sådana odjur att man bara för att ha skoj skapar en politik som enligt många sätter folk på gatan och lämnar dem åt sitt öde? Tror någon på det...?

Faktum är ju att vi under sosse-eran var inne i en ond cirkel, inte alls skapad för att ställa till elände för folk även om det faktiskt var ett resultat - en ond cirkel där världen mest välmående folk hade ohälsostal som låg i linje med en bananrepublik på andra sidan jorden. Sant är det att folk som faktiskt kunde jobba blev förtidspensionerade i en takt som motsvarade en person var tionde minut, dygnet runt, året om. Detta medan landet Sverige var och är på väg in i en framtid där alla behöver bidra efter förmåga för att hålla våra välfärdssystem under armarna. Ekvationen gick inte ihop, något var tvunget att göras - och min bild är att vi är på väg mot något bättre.

Men folk upplever ju det jag tycker är bättre som något som är att betrakta som tortyr och summariska dödsdomar - varför?

Ett: För att vi körde på för snabbt, allt på en gång och den eftertänksamma Svensson fick inte möjligheten att hänga med i kurvorna.

Två: För att när vi sitter bakom ratten inte kommunicerar med passagerna, berättar varför vi tar den här vägen och varför vi kör så fort.

Tre: För att vi när någon trillar ur bilen i en kurva inte har haft tid att stanna till, plocka upp, trösta och förklara.

Vi lämnade en miljö där man trots arbetsförmåga blev förtidspensionär, där man gick ifrån att vara närande till tärande i samhällsbygget Sverige. Vi är på väg mot en miljö där alla skall ha möjligheten att bidra efter bästa förmåga.

Allt är inte perfekt ännu - långt därifrån - men målet vi vill nå är inte det kalla Sverige som det oftast låter som. Målet är att skapa ett bättre Sverige, ett Sverige där alla får vara med och göra sitt bästa för att få samhällsmaskineriet att snurra så bra det bara går. Ingen kan allt, men alla kan något...

Snipp, snapp, snut - nu skjuter jag mig ut...

TOKOMETERN DEN 19 MAJ, 2010

För två veckor sedan så tröttnade jag abrupt på mina ständiga upprepningar om hur de olika politiska bloggarna stod sig i förhållande till varandra - vecka ut och vecka in. Tanken slog mig att det faktiskt behövdes en ny dimension, där tre helt olika listor maldes ner, blandades om och kom ut som något helt nytt. Listan fick namnet Tokometern, ett påhitt av en av motståndarsidans mest uppsvällda hjärnor, Johan Westerholm. Ett passande namn, ett underbart namn. I dag är det den 19 maj, och just denna dag så är det dags för del två av Tokometern...

På min lista existerar bara bloggare som representerar något av de sju riksdagspartierna, trots att det faktiskt bara är fem olika partier som lyckats puffa fram någon av sina nätkrigare in på min 20-i-topp-lista. Miljöpartiet finns inte med, och ännu så länge och tyvärr så lyser KD:s mästerbloggare Peter Soilander med sin frånvaro på den här listan.

På två veckor trodde jag att det skulle hinna hända rätt mycket på min lista, men ack vad jag bedrog mig! Små marginella förändringar, med en fortsatt tydlig uppdelning i ett antal olika skikt där man drabbar samman. Toppskiktet är ju utan tvekan Alliansfritt, Peter Andersson, Kent Persson, Kulturbloggen,Marys moderata karameller, Johan Westerholm och Per Ankersjö. Detta är de som har en realistisk möjlighet att bestiga prispallen om två veckor, lite beroende på hur vindarna blåser och hur debattens vågor sköljer in över oss.

Mellanskiktet består av Magnus Andersson, Röda Berget, Mark Klamberg, Peter Högberg, S-Buzz, Jinge och Krassman. Som topp i bottenskiktet jagar jag efter den beniga men ack så aptitretande Krassman med mord i blicken, dock med en rejäl uppförsbacke framför mig. De som sett min allt annat än smärta kropp vet ju att backar och kärlkrampsanfall är synonymer i mitt tragiska liv. Bottenskiktet innehåller vid sidan av undertecknad också HBT-sossen, Seved Monke, Erik Laakso, Claes Krantz samt Johan Hedin med sin blogg Peace, Love and Capitalism.

Erik Laakso klättrar alltså in på min Tokometer-ranking, och konstigt vore det väl annars? Mannen som satte tummen i anus på Nätrötterna och fick spelrum i riksmedia visade ju med all tänkbar tydlighet att alla rykten om att hans blogg skulle vara död var att betrakta som falska. Laakso lever vidare, men nu som politisk fribajsare utanför det NetRoots som numera helst inte vill ta i mannen ens med en tång.

Den andra personen på listan som mäktar med att röra sig mer än marginellt uppåt är CUF:s bildsköna ordförande Magnus Andersson. Magnus är veckans andra raket, vid sidan av Laakso. Skulle jag vilja stiga snabbt på den här topplistan så vet jag vad som krävs numera: en grön clown-näsa och att jag skriker "Fuck Facket 4-ever!" i tid och otid...

Varsågoda, Tokometer-listan den 19 maj 2010 i all sin prakt. Nästa lista dyker upp den 2 juni.

(Siffrorna är för tydlighetens skull följande: Plats ( Plats den 5 maj ) Bloggnamn och partifärg. Knuff-, Politimeter- och Bloggportal-ranking. Finns det en * så betyder denna att två bloggar har samma poäng men att den med den bästa placeringen på någon lista roffar åt sig den bättre placeringen på min lista...)

1 (1) Alliansfritt Sverige, s. (2-10-4=16)*

2 (2) Peter Andersson, s. (5-8-3=16)
3 (3) Kent Persson, m. (3-15-2=20)
4 (4) Kulturbloggen, s. (13-7-6=26)
5 (6) Marys Moderata Karameller, m. (10-9-8=27)
6 (5) Johan Westerholm, s. (12-13-10=35)
7 (7) Per Ankersjö, c. (8-25-5=38)
8 (10) Magnus Andersson, c. (14-20-11=45)
9 (8) Röda Berget, s. (15-28-7=50)
10 (9) Mark Klamberg, fp. (11-21-19=51)
11 (11) Peter Högberg, s. (18-27-14=59)
12 (12) S-buzz, s. (26-24-13=63)
13 (13) Jinge, v. (36-3-26=65)*
14 (14) Kristian Krassman, s. (19-29-17=65)
15 (16) Tokmoderaten, m. (25-42-9=76)
16 (15) HBT-sossen, s. (23-30-25=78)
17 (17) Seved Monke, fp. (25-39-16=80)
18 (ny) Erik Laakso, s. (46-31-23=100)
19 (18) Claes Krantz, s. (32-39-36=107)
20 (20) Peace, Love and Capitalism, c. (39-41-38=118)

Som synes händer inte mycket alls, förändringarna är marginella och man kan ju egentligen bara gäspa åt åt så lite kan hända på två veckor. Visst ja, på Martinas Politometer-ranking har det numera öppnats upp för bloggar som inte har kladdat sig fast vid ett riksdags- eller EP-parti. Kreti och pleti finns numera med, politiskt obundna tänkare och sådana som företräder små obskyra partier. Detta tilltag ledde till att många rasade rejält på Politometerlistan, däribland undertecknad. Frågan jag vill ställa till Martina är hur hon kan vara så gemen och elak. Varför? Måste alla få vara med? Varför måste jag sjunka som sten när medvinden ändå blåser mig i ryggen? Måste allt vara så in i helv.... rättvist?

Jag blir jätteledsen, förstå det Martina!

STATSMINISTERN OCH DE SOCIALA MEDIERNA

På det röda och enligt ryktena progressiva bloggarna i nätverket NetRoots så har allas var statsminister Fredrik Reinfeldt denna dag ofrivilligt spelat huvudrollen. Ett citat ur M-Magasin, lösryckt eller inte, har upprepats så till den milda grad att den som läser röda bloggar kan återberätta citatet ordagrant även om man väcks mitt i natten...

” - Somligt ska du inte lyssna på, bloggar och liknande öppnar en sluss, människor som inte mår bra kan avreagera sig, säga och tycka vad som helst och – hur ska jag förhålla mig till det?” berättar Fredrik Reinfeldt i M-Magasin nummer 1 anno 2006, en tidning för mogna, självständiga tanter som passerat de 50.

Hade det inte varit så att jag faktiskt tycker mig ha vaga minnesbilder av att jag bara någon dag innan Reinfeldt mötte den där journalisten anställd av M-Magasin faktiskt stötte ihop med undertecknad så hade jag blivit kränkt. I mitt fjärrminne så dyker nämligen bilden upp igen och igen och igen och igen - bilden när Reinfeldt sätter kaffet i vrångstrupen medan jag berättar att jag genom att blogga avser vinna valet 2010 åt oss moderater...

Om det nu ligger till just så som jag tycker mig förnimmas, så kan väl inte Fredrik Reinfeldt - min älskade partiledare, den visaste av de visa bland statsmän, statsministern med det mest bisarra, inövade armrörelserna i talarstolen, mannen som gav cockerspanielblicken ett mänskligt ansikte - ha gått ut i M-Magasin bara några dagar senare och tagit hedern av mig och andra bloggare...?

Knappast va? Det hela måste ju vara ett olyckligt missförstånd, där orden inte alls föll rätt. Det kan väl för guds skull inte vara så att Reinfeldt mellan raderna i det där citatet tycker att bloggare överlag är ett gäng haverister som inte mår bra och som använder sina bloggverktyg bara för att spy galla över allt och alla på ett oseriöst sätt...? Skulle det vara så att det är så Fredrik Reinfeldt faktiskt upplevde bloggarna för fyra år sedan så förstår jag inledningsorden lite bättre. Varför lyssna på några som man upplever enbart sitter framför datorn för att skriva av sig sina sjukdomssymptom...?

Jag är faktiskt övertygad om att Reinfeldt idag, fyra år senare, ser på bloggarna med lite andra ögon, ja kanske inte min blogg då som trots allt är ett bevis på att även en person som inte mår bra kan avreagera sig och ändå nå hyfsad framgång på bloggosfären. Nej, jag är övertygad om att Reinfeldt och hanses stab faktiskt ser att bloggandet vitaliserar det politiska arbetet på gräsrotsnivå. Fredrik Reinfeldt kanske inte såg det 2006, men han kan nog inte blunda för att verkligheten är en annan 2010.

Trots min hybris så är min ståndpunkt klar, bloggandet vinner inga val åt något parti 2010, kanske 2014 om trenderna håller i sig - kanske, men inte alls säkert. Men genom att ge motståndarsidan fritt spelrum att dominera spelet på de sociala mediernas spelplan så ger man sig själv ett handikapp som är svårt att rehabilitera sig ifrån. När Mary Karamell denna dag ställer upp till Reinfeldts försvar, förbehållslöst och kärleksfullt och när Nätrötterna kastar latrin från sitt håll så positionerar jag mig i mitten. Jag är till skillnad från Mary inte helt tillfreds med hur Sveriges näst största parti hanterar bloggande som kampanjmetod, men jag ser samtidigt att partiet börjar vakna - försent, för långsamt. Vi kan inte och vi skall inte skapa en blå spegelbild av NetRoots, vi är annorlunda, vi tänker på ett annat sätt - men vi skall inte spola ner självkritiken i avloppet.

Som Sveriges näst största parti så borde vi moderater ha ledartröjan i Alliansen när det kommer till valrörelse på nätet, genom att blogga, debattera och engagera. Vi har några toppar som står upp bra i Mary och Kent Persson - men vad finns sedan? Vad är det som gör att ett litet parti som Centerpartiet faktiskt ligger längre fram än oss moderater när det kommer till bloggkrigföring? Vad är det som gör att Folkpartiet har ett välfungerande nätverk men inte vi? Vad är det som gör att vi med vår enorma potential har stått stilla alltför länge? Att ställa sig dessa frågor är på plågsamt jobbigt, och ännu lite jobbigare blir det att titta till vänster och se hur Nätrötterna finslipar sina arbetsmetoder.

I dagarna firar NetRoots sin fjärde födelsedag, och borde vara på väg ur en trotsålder man aldrig har varit i. Det är valrörelse och för nätrötterna är valseger det heliga målet, så trotsen får anstå till den dagen då önskedrömmen måhända blev en mardröm. Jag har ju varit extremt dålig på att dölja min beundran för det kollektiv som faktiskt leder de politiska bloggarna framåt i det här landet - och självklart ber jag att få gratulera NetRoots på 4-årsdagen. Min present kommer dock inte förrän den 20 september, en dag då jag av respekt för mina motståndare kommer att knipa igen och inte strö alltför mycket salt i såren. Min tystnad på förmiddagen dagen efter kvällen då vi når vårt klimax eller antiklimax blir den finaste av de fina presenter...

Nätrotslänkar: Peter Andersson, Peter Högberg, Peter Johansson, Johan Westerholm, Fredrik Pettersson

samt Marys försvarsblogg.