ETT VIRTUELLT VALTAL?

Under sen eftermiddag så trillade det ner en kommentar och en länk på bloggen, återigen var jag utmanad. En helt ny bekantskap, Cattis som skriver på bloggen "Projekt på Riktigt", ville att jag och Mary X Jenssen skulle ta oss an uppgiften att sälja in vårt parti och den politik som vi vill se. Naturligtvis nappade jag på betet, om jag sedan lyckas få Cattis att falla till föga är ju en helt annan fråga...

Det fanns en arbetsbeskrivning längst ner i Cattis text, där hon egentligen begränsar mina möjligheter att vara mig själv rätt så rejält. "Jag ber er om att INTE berätta hur något av de andra partierna kommer göra livet surt för mej...", och där föll ju hela min skapande-process platt till marken. Jag ser ju mig själv som politikens egen latrintömmare, den som hellre lägger fokus på motståndarens inkompetens än på de egna fördelarna. En utmaning, en riktig utmaning som dessutom tassar i utmarkerna av stupstocksretoriken och efterdyningarna av en rätt horribel sjukförsäkringsdebatt.

Innan ni läser vidare skulle jag vilja att läsaren tar sig tiden att noggrant läsa igenom Cattis blogginlägg och med det få en bild av människan som vill veta vad politiken kan göra för just henne. För kan inte politiken hjälpa till att hjälpa Cattis, med hjälp till självhjälp och hjälp till all annan tänkbar hjälp, så undrar man ju vem som kan? Högre makter? Ödet? Tur? Nej, det är när livsödet ser ut som för Cattis politiken måste bekänna färg - gå från ord till handling.

Nu är det ju så att varken jag eller Mary är någon fullfjädrad ordvrängare som kan dupera medborgaren med en strid ström av ord. Vi är moderata gräsrötter, vi står upp för ett parti genom att blogga men inget av det vi skriver i detta ämne kommer att vara förankrat högre upp i vår partiorganisation. Det vi skriver kommer att handla om ideologi, om människosyn och hur man ser på samhällets mest utsatta.

Moderaterna har som Alliansens största parti under regeringsmakten fått ta rätt mycket "skit" i frågan om sjukförsäkringarna. Vi är numera betraktade som stupstockens uppfinnare och det parti som vill slänga samhällets svagaste på soptippen. Mycket av kritiken bottnar i att vi faktiskt har varit rätt usla på att förklara varför de beslut som fattas har fattats, en del annan kritik på att vi har varit för snabba med att förändra ett tungrott system.

Jag är övertygad om att inte ens den mest inbitna sossen går omkring och inbillar sig att moderaterna och dess företrädare är de cyniska odjur som retoriken låter påskina. Jag är övertygad om att sossen inte alls tror att vi driver den politik vi gör för att djävlas med folk som redan har det tungt nog, de ser sambanden men de ser också andra vägar att gå dit.

Socialdemokraten väljer andra vägar men målet är innerst inne detsamma - att skapa en politik som faktiskt gör skillnad. Jag är övertygad om att sossarna tror på sina lösningar, att men vet bäst - och jag kan inte stå rak i ryggen och påstå att deras politik är sämre eller bättre än den jag vill se. Politik är i allra högst grad subjektivt, där man använder sig av sina livserfarenheter för att hitta det alternativ som passar just mig bäst.

Skulle jag helt krasst titta på min egen tillvaro så är jag ju inte direkt urtypen för moderaten. Underskötare med en lön som andra skrattar åt, skuldsatt över öronen och med noll tillgångar förrutom mina älskade söner - men dom behöver jag ju inte skatta för. Än, är väl kanske bäst att tillägga. Men jag har min ideologi i ryggraden, en ideologi där den personliga friheten väger tyngst, där man själv skall få fatta sina beslut utan politiska pekpinnar och moraliska fördömanden.

Ensam är oftast tillräckligt stark, men när ensamheten blir en plåga så måste ett tryggt samhälle finnas där till stöd. Men samhället skall inte äta frukost med dig och din familj, samhället skall inte tycka till om vilken skola eller vilket dagis dina barn skall gå på, samhället skall ge blanka fan i hur du väljer att utforma ditt liv - om du nu inte går och ber om råd och hjälp.

Det du beskriver Cattis, är en tillvaro där samhället måste gå hand i hand med dig så länge du anser dig behöva det sällskapet. Ytterst handlar det om att hjälpa dig upp på banan igen, ge dig möjligheten att se möjligheter och utvecklas av dessa. Du talar om vårdköer, ett begrepp som är förkastligt i ett land där medborgarna lämnar ifrån sig mer skatt än någon annanstans. Du talar om ett ineffektivt system som snarare förstärker dina sjukdomar än ger dig bot och bättring, och detta trots att kollektivet Sverige betalar skatter som inga andra - och med kan ingen vara nöjd oavsett politisk färg. Motståndaren tror på att håva in lite mer resurser, vi moderater tror på att prioritera.

Du skriver att du alltid kommer att vara dig själv närmast när du går till valurnan, och i sådana fall kan det ju bli olika val vart fjärde år. Det ligger ju för politikerna att gnälla hysteriskt på de som har makten, stoltsera med universal-lösningarna som ingen annan har sett och detta alldeles oavsett om det är rött eller blått som huserar i Rosenbad. Ideologin sitter dock djupare än det där "med att vara dig själv närmast". Skulle jag spola ner min ideologiska övertygelse med mina fekalier så skulle jag förmodligen inte vara så blå som jag är men nu sitter jag där jag sitter.

Nu har jag ju skrivit runt ämnet såpass att Krassman och Alexandra på HBT-sossen förmodligen har somnat vid det här laget. Dags alltså att gå in på vad Alliansens politik ger dig för möjligheter att komma tillbaka i framtiden. Vårdköerna, minskar överallt men inte tillräckligt snabbt. Sveriges sjukvård skall enligt mig sluta se på en patient som en möjlig diagnos, utan som den unika människa man är och de behov man har. Detta görs bäst om man får vård på en liten inrättning där man tillåts vara just den där som man är, och inte slussas runt mellan olika kliniker i en ändlös orgie av väntrumsbesök. Här har vi börjat arbetet, men mycket återstår - och jag får ju inte berätta vems fel det är... ;-)

Dina ambitioner att ta dig tillbaka till arbetslivet är ett gott tecken, det är då som du kommer att se själva andemeningen i Alliansens politik - att det skall löna sig att arbeta. Jobbskatteavdraget har du säkert läst om, men inte haft ens ett kryddmått av glädje av. Det är den dagen du hittar den där arbetsgivaren som är villig att anställa dig på 75% som du kommer märka av att politiken belönar de som tillsammans sliter, betalar skatt för att vi skall ha råd med välfärden. Frågan är då vem som skapar bäst förutsättningar för en arbetsgivare att ge dig jobb, jag vet vad jag tror men jag kan inte svära på att det är en åsikt som delas av alla.

Du är unik Cattis, och du måste få fortsätta vara unik. Bara en sån sak som att du faktiskt har tagit dig tillbaka från kriminalitet och missbruk tyder på att det finns en kämpe i dig. Politiken och samhället måste finnas där för de som kämpar och de som inte ens orkar med det längre. Den dagen politiken kapitulerar och lämnar folk i sticket så kommer jag lämna in, för att då har politiken tappat sin fokus. I en moderat drömvärld så ges du möjligheterna att fortsätta vara den unika individ du är utan att jämt och ständigt behöva anpassa dig till ett kollektiv. En unik person kräver unika lösningar. Att ställas inför beprövade patentlösningar som kan vara bra för många kan vara förödande för en annan...

Inte vet jag om någon blev så mycket klokare av det här svammlet, men det är svårt att sälja in ett politiskt tänk i ett blogginlägg. Oftast krävs det mer än en monolog, varför inte en dialog med frågor, grubblerier och erfarenhetsutbyte? Politiken behöver faktiskt höra alla berättelser från verklighetens folk - det är då verkligheten blir något annat än overklig.

De andra utmanade är Mary X, Krassman, HBT-sossen, Hanna Wagenius, Erik Hultin, Per Altenberg, Niklas Frykman, Peter Soilander, Aron Modig, Jimmy Sand, Tomas Melin, Daniel Brahneborg, Syrrans granne, Alltid rött, Lasse Strömberg - kolla gärna in om och vad de filosoferar omkring...