DAGEN DÅ VÄRNPLIKTEN DOG

Det har hänt i andra länder, före oss och på samma sätt, att man avvecklat en allmän eller en selektiv värnplikt för att istället gå över till förband bestående av anställda, kontrakterade soldater som gör sitt jobb istället för sin plikt. Under det som kallades det kalla kriget hade våra likasinnade vänner i Tyskland, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Spanien, Norge, Danmark stora värnpliktsarméer. I ett försök att balansera upp den hord av sovjetiska bond- och arbetarpojkar som förväntades skölja över den fria världen den fdagen då världsrevolutionen skulle piskas in i kapitalisterna så gjorde man avkall på friheten och tvingade unga män att ställa upp för landet, för det politiska systemet, för den där folkvalda presidenten eller arvsmonarken. I land efter land i vår nära omvärld återfinns numera värnplikten endast i historieböckerna...

Det fanns två undantag i västvärlden som stack ut, USA och Storbritannien - två länder som förlitade sig på frivilliga förmågor för försvaret av fosterlandet. Hedervärt eller korkat? Ur ett frihetligt perspektiv naturligtvis hedervärt, ur ett militärt perspektiv korkat - iallafall om man ser kriget som något statiskt, något som inte förändras. USA behövde under världskrigen och under kampen för ett fritt Vietnam återgå till pliktsystemet och kalla in folk, helt enkelt för att de frivilliga förmågorna inte räckte till och precis samma sak gällde för Storbritannien under världskrigen.

I dag begraver vi officiellt värnplikten som sådan även i Sverige. Sanningen är ju den att värnplikten har varit hjärndöd under de senaste 10 åren och bara hållits vid liv av dumdristiga försvarspolitiker och hycklare som inte haft vett att se vad man har gjort. Det är ett naturligt steg att ta när fuskbygget Försvarsmakten behöver allt färre underhållsarbetare för att se ut som ett praktfullt slott. Det är fullt naturligt att ta steget in i det frivilliga försvaret när värnplikten inte finns annat än som ett löjligt namn på något som en gång var men inte är längre...

Betyder det att jag är nöjd denna dag när värnplikten begravs utan några som sörjer på riktigt? Nej, jag är missnöjd - jag ser ett behov som vi aldrig kan möta upp igen, behovet av att ta ansvar för vår egen säkerhet. Med sju små manöverbataljoner och ett hemvärn som håller på att dö sotdöden kan vi inte skydda landet längre - inte själva, och vem vill egentligen hjälpa den som inte bryr sig om sin egen säkerhet? När den dagen kommer, och den kommer snabbare innan någon folkvald hinner skrika stupstock eller jobbskatteavdrag, så sitter vi fast i skiten. Utan förmåga att snabbt ställa om från det lilla till det inte lika lilla så är vi hopplöst ute. Utan en utbildad reserv som kan se till att vi kan anpassa oss efter verkligheten så är vi utlämnade till fegspel och flykt.

Ett land stort som Sverige, på den platsen där vi ligger behöver tyvärr värnplikten som instrument för att garantera just den där anpassningsförmågan. Hade vi legat där Nya Zeeland ligger, eller där Komorerna är placerade så hade vår försvarsdoktrin varit anständig - men nu ligger vi i gränslandet till Barentsregionen, en region där det gamla kalla kriget kan bli varmt... Men det är inte den värnplikt vi hade igår jag vill se, jag vill se en värnplikt som faktiskt går på motivation och förmåga.

I dag dog värnplikten, och som gammal officer sörjer jag en svunnen tid - men ser också att man kan dra nytta av det som en gång fanns. Allt som är nytt och nytänkande är inte alltid bättre, vårt försvar är ett tydligt exempel på just det...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN, CIng