ATT TRILLA DIT IGEN...

För någon månad sedan så hade bloggaren Cattis bakom Projekt på Riktigt en blogguppmaning som var lika spännande som kul - det gällde att få henne att falla till föga och anamma den ideologi man själv går omkring med. Jag skrev ett virtuellt valtal, jag ansträngde mig verkligen men nådde inte ända fram. Det blev en bronspeng, och egentligen borde jag väl vara nöjd med att faktiskt placera mig bäst av de Alliansbloggare som nappade på Cattis krok. Men som smolk i glädjebägaren låg sossen Krassman och en vänsterpartist vid namn Jerker Nilsson och simmade...

Då var det hyfsat enkelt att nappa på kroken, följa med och faktsikt försöka göra skillnad men så dök det upp en ny blogguppmaning för någon vecka sedan, en utmaning som inte alls kändes lika självklar att svälja. Bloggaren Bokstavsprinsessan bad "oss" politiker att svara på ett antal frågor som hade sina rötter i den laddade debatten om sjukförsäkringar. Ett ämne som är svårt värre, och ännu jobbigare när alla frågeställningar gav vid handen att det man skulle skriva ner varken skulle göra till eller från. Det öppna brevet från Bokstavsprinsessan hittas här.

Det värsta man kan göra i den här situationen är ju att blunda för att folk faktiskt upplever sin vardag på ett visst sätt, med utgångspunkt från egna livserfarenheter och förutsättningar. Att som mina betydligt mer insatta partivänner Gunnar Axén och Helena Riviere använda sig av Aftonbladets debattsida för att ta hedern av en ensam och uppgiven kvinna var ett lågvattenmärke, och riktigt kontraproduktivt. Det finns andra sätt att försöka förklara ambitionerna än att börja ifrågasätta hur folk faktiskt upplever sin verklighet...

Jag gör det till en början lätt för mig när jag klistrar in några stycken från mitt inlägg till Cattis.

"Moderaterna har som Alliansens största parti under regeringsmakten fått ta rätt mycket "skit" i frågan om sjukförsäkringarna. Vi är numera betraktade som stupstockens uppfinnare och det parti som vill slänga samhällets svagaste på soptippen. Mycket av kritiken bottnar i att vi faktiskt har varit rätt usla på att förklara varför de beslut som fattas har fattats, en del annan kritik på att vi har varit för snabba med att förändra ett tungrott system.

Jag är övertygad om att inte ens den mest inbitna sossen går omkring och inbillar sig att moderaterna och dess företrädare är de cyniska odjur som retoriken låter påskina. Jag är övertygad om att sossen inte alls tror att vi driver den politik vi gör för att djävlas med folk som redan har det tungt nog, de ser sambanden men de ser också andra vägar att gå dit.

Socialdemokraten väljer andra vägar men målet är innerst inne detsamma - att skapa en politik som faktiskt gör skillnad. Jag är övertygad om att sossarna tror på sina lösningar, att men vet bäst - och jag kan inte stå rak i ryggen och påstå att deras politik är sämre eller bättre än den jag vill se. Politik är i allra högst grad subjektivt, där man använder sig av sina livserfarenheter för att hitta det alternativ som passar just mig bäst."

Frågorna från Prinsessan lyder i kronologisk ordning:

- Hur tänkte ni när ni beslutade att sjuka människor inte längre får vara sjuka efter en viss tid?
- Hur tänkte ni när ni beslutade att sjuka människor, som nu tvingas gå igenom arbetsmarknadsåtgärder, ska leva på en nivå långt under existensminimum (om de inte har varit medlemmar i en a-kassa tillräckligt länge)? Eller missade ni kanske en nolla på slutet av grundnivån?
- Hur tänkte ni när ni beslutade att socialbidrag bara ska utbetalas till dem som först har gjort sig av med alla tillgångar?
- Hur tänkte ni när ni beslutade att det ska bli mycket svårt att få tillbaka sjukersättningen efter en utförsäkring?
- Hur tänkte ni när ni beslutade att långvarigt sjuka människor ska rensas ut från arbetsmarknaden för gott?

Fem frågor som andas desperation, som uttrycker en illa dold frustration och ilska - och en röst vi aldrig lär vinna över blockgränsen. Tänkte "vi" med berått att alla " långvarigt sjuka människor ska rensas ut från arbetsmarknaden för gott"? Är vi Alliansväljare och företrädare sådana odjur att man bara för att ha skoj skapar en politik som enligt många sätter folk på gatan och lämnar dem åt sitt öde? Tror någon på det...?

Faktum är ju att vi under sosse-eran var inne i en ond cirkel, inte alls skapad för att ställa till elände för folk även om det faktiskt var ett resultat - en ond cirkel där världen mest välmående folk hade ohälsostal som låg i linje med en bananrepublik på andra sidan jorden. Sant är det att folk som faktiskt kunde jobba blev förtidspensionerade i en takt som motsvarade en person var tionde minut, dygnet runt, året om. Detta medan landet Sverige var och är på väg in i en framtid där alla behöver bidra efter förmåga för att hålla våra välfärdssystem under armarna. Ekvationen gick inte ihop, något var tvunget att göras - och min bild är att vi är på väg mot något bättre.

Men folk upplever ju det jag tycker är bättre som något som är att betrakta som tortyr och summariska dödsdomar - varför?

Ett: För att vi körde på för snabbt, allt på en gång och den eftertänksamma Svensson fick inte möjligheten att hänga med i kurvorna.

Två: För att när vi sitter bakom ratten inte kommunicerar med passagerna, berättar varför vi tar den här vägen och varför vi kör så fort.

Tre: För att vi när någon trillar ur bilen i en kurva inte har haft tid att stanna till, plocka upp, trösta och förklara.

Vi lämnade en miljö där man trots arbetsförmåga blev förtidspensionär, där man gick ifrån att vara närande till tärande i samhällsbygget Sverige. Vi är på väg mot en miljö där alla skall ha möjligheten att bidra efter bästa förmåga.

Allt är inte perfekt ännu - långt därifrån - men målet vi vill nå är inte det kalla Sverige som det oftast låter som. Målet är att skapa ett bättre Sverige, ett Sverige där alla får vara med och göra sitt bästa för att få samhällsmaskineriet att snurra så bra det bara går. Ingen kan allt, men alla kan något...

Snipp, snapp, snut - nu skjuter jag mig ut...