JAG STOD UPP FÖR VALFRIHETEN!

Mina första skolår tillbringade jag på Frejaskolan i Gnesta. Skolan ligger vackert på Gnestahöjden, med centrala Gnesta nedanför backen. På grund av platsbrist hade min klass fått ett klassrum i en fristående byggnad, en gammal affärslokal. Det var en trevlig lokal, klassen lugn och det enda som egentligen oroade oss barn var närheten till Majgården...

Majgården var ett hem för vuxna förståndshandikappade. De klarade av sitt dagliga liv hyfsat, ialla fall en del av dem. Några släpptes ner på byn helt själv med uppdraget att proviantera i den lokala Konsum-butiken. Allt som oftast gick dessa promenader bra, och vi barn gömde oss bara när de kom upp för backen på väg hem till sitt hem på Majgården. Man var ju lite rädd, eller kanske snarare avvaktande inför dessa nya bekantskaper och detta trots att vår fröken sa att de var helt ofarliga och vanliga människor som bara behövde lite hjälp av ett eller annat skäl. Sakta men säkert försvann vår ängslan och vi började säga "hej", och fick allt som oftast ett glatt avgrundsvrål till svar.

En solig vårdag i ettan ändades denna positiva utveckling. Eftersom det var varmt hade vi fönstret öppet till klassrummet och hade lektion i en skön och luftrik miljö. Ingenom fönstret klättrade helt plötsligt en av våra nyvunna bekanta in med en Konsum-påse i handen, med ett makabert leende och en stor, rå potatis i den andra. Fröken skrattade förläget och sade att "Nu har Du väl ändå kommit fel?".

Nej då, han var på helt rätt plats i sin egen världsbild. Han skulle bjuda vår fröken på den där råa potatisen oavsett om hon ville ha en tugga eller inte. Med ett ansträngt leende försökte fröken värja sig mot tvångsmatningen, men efter en kort stund försvann leendet från hennes nu svettiga ansikte. Där stod en stor karl och omfamnade henne och som trodde han var snäll när han försökte bjuda på potatis. Rejält besvärad bad vår fröken en av killarna i första bänkraden att springa och hämta vaktmästaren...

Vi andra satt förstelnade av skräck och såg potatiskampen utspelas framför våra ögon, och det tog flera minuter innan vaktmästaren kom och lyckades mota ut den nu hysteriskt skrattande mannen ur vårt klassrum. Jag var bara 7 år, men minns det som i går - det var mitt livs första trauma och efter denna episod var aldrig någonsin fönstret öppet igen...

Bredvid det där hemmet där "potatismannen" bodde fanns lokalen där eleverna tvångsfostrades i blockflöjtsspelande. Kanske var det min rädsla för att vara nära "potatismannen" som gjorde att jag var den enda i klassen som stod på mig och vägrade blockflöjt, kanske var det min självinsikt om hur fruktansvärt omusikalisk och orytmisk jag är som slog igenom. Ännu i dessa dagar framstår jag som ett musikaliskt missfoster, jag älskar att lyssna på musik - även om det finns de som anser Synthpop vara något annat, men jag kan inte producera några toner själv och än mindre röra mig till musiken med rytmiska rörelser...

Men jag var alltså den enda i klassen som vägrade blockflöjt, och jag är stolt över att ha stått upp för min åsikt, min egen vilja. Redan där stod jag upp för mina ideal, jag bjöd upp till kamp mot kollektivismen, den inskränkta valfriheten och de första små stegen mot att bli moderat var tagna och detta trots att jag tvångsenrollerats i Unga Örnar av min röda mor.

Nu förs debatten om man ska tvinga elever att pyssla med musik, konst och slöjd. Som en omusikalisk person med tummen mitt i handen är min åsikt solklar - låt de som är som mig, som aldrig kan lära sig, slippa plågan. Ge dom något vettigt att göra, och kulturell skolning är ju bara vänsterflum egentligen. Ge eleverna språk, ge dom samhällskunskap men befria de omusikaliska från sång och dans! Befria de ohändiga från slöjd och låt de som aldrig får till något annat än streckgubbar undvika konsten.