OM FAMILJEGRÄL & HÅKANS FANTASIFAMILJ

Krystar ur mig en kortis om det här med relationer apropå att sossarnas bloggare och några medier lyfter fram sina profetior om familjen Alliansens förestånde skilsmässa, kollektiva självmord och undergång. Vad de skriver får mig att tro att de inte har en aning om hur ett förhållande utvecklas över tid - där ett lustfyllt tillstånd av ny kärlek efter hand svalnar, övergår i slentrian och där de spännande utmaningarna man möter tillsammans förbyts i suckanden och icke-erotiska stönanden när man upptäcker att man inte alltid har samma ambitioner. Familjen Alliansen har kommit förbi att vara nykära, man har passerat en slentrianmässig valrörelse som ändå lyckades vinna men är nu ändå i behov av en nytändning...

Men betyder lite tjafsande, gnällande, grälande och trötthet per automatik att man avslutar ett historiskt lyckat förhållande bara sisådär? Är skilsmässa och brytning det första man skall börja tänka på när det börjar gnissla i maskineriet? Eller går man vidare, hittar tillbaka till de dagarna då allt var mysigt och visar att det är meningen att familjen skall utvecklas tillsammans trots en dominant farsgubbe som mötesledare vid familjerådet?

Alla förhållanden mår bra av att klara sig igenom krisandet tillsammans, Alliansens familjemedlemmar kan gå stärkta ur det som de som har ett genuint intresse av att härska genom att söndra målar upp som en skilsmässa i sin prematura fas. Hittar Alliansen tillbaka till det som en gång var så kommer familjelivet att frodas. Så varför inte en gemensam kärlekssemester till den där badtunnan där allt började, även om värdinnan är på väg att bytas ut mot någon som jag tror männen i familjen mycket hellre badar med...?

På andra sidan den politiska gatan står Håkan Bråkan och längtar efter att få härska i kvarteret genom att söndra den enda familjekonstellation som faktiskt inte är dysfunktionell i grannskapet. Han försöker elda på konflikterna genom att använda den rätt vidriga spelevinken Jimmie för utöva utpressning på en familj som inte är riktigt så stark som de önskar. Håkan lovar att ta hand om två småttingar när han och Jimmie har fått Alliansen dit man önskar. Men Håkan Bråkan förtränger det faktum om att hans egen familj, framfödd av urmodern Mona föll ihop som ett korthus efter rekordkort tid och med ett antal gravt nedkörda familjeterapeuter som resultat.

Sanningen är ju den att ingen vill vara med Håkan - egentligen. De två skogsmullarna Åsa och Gustaf kan väl förvisso tänka sig att flytta in men det vill inte Håkans kompisar. Vem som än tar över efter grannskapets gamla kommunist Lasse lär få svårt att sälja in sig i det enda hus där de någonsin har varit välkomna - om än med armbågen. Håkan Bråkan har ingen egen familjekonstellation, han fattar inte ett smack av hur ett förhållande utvecklas över tid, han ser inte det uppenbara.

För visst är det uppenbart att ett litet parti alltid kommer att befinna sig i skuggan av ett större parti hur väl det stora partiet än vill. Då är det bättre för de små att stå bredvid de vars ideologi man trots allt ligger hyfsat nära. Varför börja bygga på något nytt, vingligt och osäkert när man måste ta tag i renoveringen av det förhållande som måste vårdas. Alliansen måste bli nykära igen, och låta Håkan återgå till att surfa omkring bland kontaktannonserna...

Länkar: Expr1, Expr2, SvD1, SvD2, DN1, DN2, AB
Bloggar: Kent, Kulturbloggen, Lidby, Moberg,