MINISTRARS MATVANOR OCH OPPOSITIONENS MOTIONERANDE

En helt galen rubrik på ett annat väldigt spännande inlägg när jag läste "Så kommer ministrarna i form". Det var min första tanke när jag hittade Aftonbladets genomgång om partiledarnas, och inte ministrarnas, arbete med att komma i form till valrörelsen. Just sådana här nyheter, som att Maud Olofsson styrketränar en gång i veckan och låter en bulle slinka ner lite då och då, gör ju politiken lite mer levande. Vem kan vara utan informationen att Peter Eriksson är en klassförrädare som trivs på golfbanan, att den enda som är "snygg" i gänget är den som skiter i allt vad organiserad träning heter - Wetterstrand förstås...

Men är artikeln ett resultat av journalistiskt grävande, av kritiskt granskande och med målet att få fram sanningen? Eller är artikeln bara en löjeväckande redovisning av hur våra partiledare och språkrör vill uppfattas av de som läser Aftonbladets hälsobilaga? Tyvärr så är svaret det senare, det är ett journalistiskt lågvattenmärke där ingen dold paparazzi dokumenterade Mauds timme på gymmet, där ingen Wallraffande journalist förföljde Reinfeldt in på McDonalds och där man ingen haft ambitionen att gräva i den där skrönan om att Ohly skulle vara knäskadad och därför oförmögen att röra på sig...

Sanningen är ofta betydligt jobbigare att se, sanningen gör ont ibland och när det handlar om våra förtroendevaldas sätt att leva sina liv så är sanningen minerad mark. Det är min uppgift att leda er genom minfältet, fram till sanningen om hur de åtta utvalda lever och äter - följ mig och ni skall se ljuset.

I Aftonbladet kan man läsa följande om Fredrik Reinfeldt:
"Kost: Matlådorna från förra valrörelsen är borta, men han försöker ändå tänka rätt kring kost.
Motion: Tränar fyra gånger i veckan. Två gånger på löpband hemma i Sagerska palatset. Två gånger på gym ute på stan."
Vad betyder då detta? "Tänka rätt" är inte alls samma sak som att göra rätt, det vet jag av egen erfarenhet. Jag tänker ofta på ett isbergssalladshuvud medan jag mumsar i mig en Angus på Burger King, jag tänker rätt men äter en bättre rätt. Reinfeldt har flera gånger fotograferats på olika snabbmat-ställen, med sliskiga burgare i händerna. Ibland maskeras ätorgien till ett studiebesök där fruktskålen på pressbilder byts ut mot hundratals lökringar när SÄPO jagat ut fotograferna och journalisterna. Bilden ovan är från Max, kända för sin... frukt?

Men Reinfeldt är ju en snygg man i mina heterosexuella ögon, så det där med löpbandet på Sagerska och gymet på stan kan nog stämma. Vore jag i hans kläder och hans familjesituation finns det dock en "smutsigare" träningsform jag hellre skulle använda mig av i ett mysigt hus som Sagerska...

Vidare då till den gamle officeren Björklund. Aftonbladets avslöjande lyder:
"Kost: Följer GI-metoden men unnar sig ett och annat undantag.
Motion: ”Ständigt dåligt samvete”. Springer och åker skidor ibland."
GI i Björklunds fall är samma GI-variant som Göran Persson anammade, Gröna Gelegrodor och Ister. Det är enbart de där åren i dåtid, i gröna kläder, som räddar Björklund från att utvecklas till ett fettmonster i nutid. "Ett och annat undantag" heter det i texten, och det är ju lätt att se politikern framför sig som fina ord döljer en annan verklighet än den han vill att folket skall se. Att han har dåligt samvete när det gäller träningen är klädsamt och rakryggat till skillnad från andra.

Maud Olofsson, fröken Norrland 1957, är nästa kvinna till rakning. Aftonbladet gräver vidare:
"Kost: Försöker äta sunt. Mycket fisk och grönsaker. En och annan bulle slinker också ner.
Motion: Styrketräning en gång i veckan och promenader, gärna i skogen. Åkte skidor i vintras."
I fallet Björklund hade han "ett och annat undantag" från GI-kosten. Maud låter "en och annan bulle" slinka ner i den fulländade kroppen. En och annan, ett rätt vitt begrepp va...? De som sett näringsministern göra studiebesök på Delicato eller Göteborgs Kex vet ju att "en eller annan" leder till minskad vinst eller ett plågsamt besök på ekonomiavdelningen för produktionschefen. "Försöker äta sunt" - jaha, det gör jag med och jag misslyckas jag med.

Maud åkte skidor i vintras, det gjorde jag med - cirka 300 meter. Hur långt åkte Maud? Frågan är öppen. Maud styrketränar genom att bära stora påsar med kanelbullar och toscasnäckor från Pressbyrån en gång i veckan, och när hon går i skogen är målet en enskild plats där hon kan äta sina bullar i lugn och ro.

Göran Hägglund då, politikens egen spjuver, hur håller han formen? Aftonbladet låter oss veta följande:
"Kost: Äter strikt enligt GI-metoden sedan två år. Pasta, pizza, öl och ljust bröd är bannlyst.
Motion: Målsättningen är att motionera vid 100 tillfällen under året (motion som räknas: löpning minst sex kilometer, rask promenad minst en timme eller ett pass på gymmet)."
Stackars Göran, här är det plågsamt att se hur en politiker inte unnar sig öl, pizza och pasta - tre byggklossar för att bygga en riktig man. Varför straffar han sig själv? Var han Judas i ett tidigare liv? Något är fel när en så härlig och mysig politiker späker sig själv. Göran har ju också en målsättning när det gäller träning som är ambitiös och bra, men en målsättning är ju inte samma sak som verkligheten - det vet ju alla som sett vårt svenska försvar.

Eftersom Göran är partiledare i moralens eget parti så har jag svårt att tänka mig att han far med osanning när Aftonbladets reportrar frågar. Just därför lider jag med Göran, ett liv som ser ut som Görans är inget liv - det är en Golgata-vandring.

Så över till oppositionens fyra högdjur. Först ut är de grönrödas informella ledare, Maria Wetterstrand. Man kan inte låta bli att ana ugglor i mossen när vi får läsa:
"Kost: Försöker äta sunt med mycket grönsaker. Följer delvis GI-metoden genom att undvika snabba kolhydrater.
Motion: Tränar inte regelbundet. Går till tåget och cyklar ibland med barnen. Besöker gym någon enstaka gång."
Men hallå, tränar inte regelbundet? Går till tåget och cyklar ibland med barnen - det gör jag med men inte fan är min kropp lik Maria Wetterstrands? Besöker gym någon enstaka gång, det gör ju jag med men då för att titta på de med snygga kroppar som tränar... Maria Wetterstrand är svensk politiks egen Sarah Palin, en skönhetsdrottning. Hon måste äta väldigt, väldigt sunt. "Försöker" och "delvis" måste vara underdrifter, som hon ser ut...

Hennes språkrörskollega spelar den andra huvudrollen i ett par som är politikens svar på Skönheten och Odjuret. Peter Eriksson, vad skrivs om honom...?
"Kost: Gärna ekologisk och närproducerad husmanskost. Tycker om att laga mat.
Motion: Spelar golf (10,1 i handikapp) och promenerar, minst 45 minuter om dagen. Går ofta till jobbet från möten."
Härligt med någon som inte skriker GI så fort en journalist närmar sig. Husmanskost är för mig fet mat, god mat med gräddiga såser. Starkt att stå upp för sitt matlagningsintresse, även om flera samstämmiga källor talar om "hellre än väl". Att sedan Peter Eriksson kryper ut ur garderoben och erkänner att han spelar "moderat-bandy" borde ju få Lars Ohly att reagera. Klassförräderi eller en ulv i fårakläder - det är frågan...?

Två kvar, och vi sparar den bästa till sist. Ohly, hur lever han och vad äter han - frågorna får sina svar:
"Kost: Ingen särskild diet.
Motion: Försöker träna två–tre gånger i veckan, oftast på gymmet i riksdagen. Cyklar gärna. Just nu ligger träningen nere på grund av en knäskada."
Ingen särskild diet? Nä, kanske inte men Lasse provade faktiskt på Nordkoreansk GI ett tag med förödande resultat på tandhälsan som resultat. När gräs, grus och små stenar är huvudingridienser så kan det vara svårsmält till och med för en svensk kamrat.
Ohlys träning ligger nere just på grund av en knäskada som han fixade till på det privata, vinstdrivande och cyniska Sofiahemmet på Östermalm. Som anställd i vården vet jag att träning under läkningsprocessen är en del av rehabiliteringen, men kanske så var det så att borgarbrackorna på Sofiahemmet knep igen om det bara för att Lars var Lars...?

Slutligen, Mona Sahlin, oppositionens formella ledare och riks-mähä. Mona berättar gärna för Aftonbladet om sitt hälsosamma liv:
"Kost: Ingen särskild diet.
Motion: Tränar cirka två gånger i veckan på gym i Nacka. Favoritpasset består av dansträningen Zumba. Promenerar ofta till jobbet."
Ingen särskild diet där heller, men det är väl välkänt att Monas favoritföda är en schweizisk triangulär cholkladbit som oftast fyller hennes energibehov. Mona gillar att dansa, jaha. Zumba? Spännande värre. Får man stort akterparti av den dansen? Om så är fallet har jag fått svaret på en fråga jag grubblat länge på...

Efter att sett ovanstående YouTube-klipp på just Zumba under utförande så undrar jag ifall det finns någon vänlig själ som har ett klipp på Mona där hon "dansar"? Hör av er, snälla...

Länk: AB

MINA VALAFFISCHER...

Klang och jubel, fyrverkerier och hurra-rop - reaktionerna på mina unika valaffischer har varit överväldigande och det är klart att jag blir glad över att andra också blir glada. Med sina i grunden humanistiska budskap så har affischerna satt avtryck i det politiska landskapet, men nu väntar förändringens vindar på att blåsa in över affischfabriken.

Dagens två olika affischer, bilden ovan och den nya till höger, blir de sista som kommer prydas av M-loggan, partiets fina igenkänningsmärke. Framöver blir det Tokmoderatens egen logotyp som tar den platsen. Självklart kommer ryktesspridningen med detta att ta fart, att det är Moderaterna som parti och enskilda torra tjänstemän i organisationen som har "bett" mig att ta bort loggan. Detta är en uppgift som jag varken kan eller vill bekräfta eller dementera, men de som känner mig vet att min integritet när det kommer till konstskapande är närmast okränkbar. Om partiet hade hört av sig till mig och beordrat att jag skulle ta bort loggan, vad hade jag då gjort? Om partiet hade tydliggjort att man inte ville se partiloggan kombineras med min budskap, vad skulle jag då göra? Om om var om, om om inte var om utan något annat ord - vad hade konsekvenserna kunnat bli...?

Kanske hade jag då reagerat med att skriva ett blogginlägg om att affischerna snart kommer att få ett nytt utseende, och mellan raderna förklarat att även en storhet som undertecknad får ge efter för påtryckningar från en mäktig organisation som jag älskar. Kanske hade jag låtit läsarna få ta del av mail och utskrifter av telefonsamtal för att visa vilken betydelse jag tillmäts. Kanske hade jag bara varit tyst och ändrat loggan i förhoppningen att ingen skulle märka något.

Men nu är ju detta en händelseutveckling som kanske inte ens har hänt, som kanske bara är en vanföreställning eller en dröm, en önskan om att bli sedd. Jag kan varken bekräfta eller dementera att något har hänt som föranleder mig att ändra affischerna.

Det kan ju faktiskt vara så att jag inte har hört någonting alls, att jag bara vill skydda mitt parti när jag tar ut svängarna ännu lite mer framöver när det gäller mina budskap. Det kan ju vara så att jag faktiskt ser lite längre än näsan räcker, att alltför uppseendeväckande budskap i kombination med en Moderat logga kan få ödesdigra konskevenser för både mig själv och mitt parti. Det kan ju vara så att jag trots allt har den goda smaken att förstå när det är dags att byta spår, bromsa in...

Ett M blir ett T, en affisch om dagen blir ett mer sporadiskt utflöde där det blir en, två eller tre affischer i veckan istället beroende på dagsform eller nyhetsflöde. Affischerna blir kvar, men med ett annorlunda utseende och en mer oregelbunden publicering. De av läsarna som har konspirationsteorier i bagaget kan ju börja fundera på varför, kan det vara av egen fri vilja detta sker eller är det påtvingat uppifrån? Jag kan som sagt varken bekräfta eller dementera det ena eller det andra.

Ni får helt enkelt tolka det hela utifrån egna erfarenheter och slutsatser. Affischerna lever vidare i en förändrad form med nya budskap ända fram till valdagen. Länge leve yttrandefriheten!

Länk: Expr

EN GÅNG ÄR INGEN GÅNG...

...men två gånger ger mig hopp!

Det var inte länge sedan Demoskop lyste upp det totala opinionsmörkret för oss som vill hålla firma Sahlin, Ohly, Eriksson och Wetterstrand borta från Rosenbad. Då handlade det om en vändning, då handlade det om att Alliansen tagit över ledningen - och alla förståsigpåare från Sören Holmberg till nätrötter var övertygade om att Demoskop var helt fel ute. Men jag såg ljuset igen, en lång tuff, mörk vinter och opinionsmässig istid tycktes vara över. Samtidigt så visste jag ju att "en gång är ingen gång..."

Denna soliga morgon förstärks ljuset ytterligare av Novus Opinion, trots att det grönröda patrasket fortfarande leder. Ett hopplöst underläge har förvandlats till ett marginellt övertag för det andra laget, och frågan är om det är ett trendbrott vi ser? Novus och Demoskop sätter igång opinionsonanin, då vi som vet att valet avgörs på valdagen men som ändå inte kan låta bli att med spänd förväntan se hur siffror går upp eller ner, hur mungipor går upp eller ner på olika partiföreträdare.

Inför valet om lite drygt 4 månader så är läget ovisst, ingen kan idag säga hur det går och olika parametrar som vi idag inte har en aning om kan komma att spela in. Krisen i Grekland och det som kallas Finanskris 2.0 kan sätta käppar i hjulen på partistrateger och besserwissrar. En kommunalpolitiker som hjälper sin diplomatkompis att kidnappa en bångstyrig dotter kan få fokus att flytta på sig till en plats där man inte ville ha det och mycket annat kan hinna komma som en blixt från klar himmel innan den 19 september. Men hoppet lever vidare, ett övertag som för några veckor sedan syntes omöjligt att jobba ikapp är nu i allra grad en möjlighet alldeles oavsett vad Sören Holmberg mumlar fram...

Sedan valet 2006, då frihetsalliansen vann valet, så är det Miljöpartiet som har lyft det andra laget. Medan socialdemokraterna i bästa fall står och stampar på stället marsch så har Wetterstrand-effekten fått de gröna att levitera opinionsmässigt. Enbart den gröna framgången har fått de grönröda alternativet att ligga i vinnarhålet, och taktiken för att knäcka motståndet borde alltså vara att knäcka Miljöpartiet. Nu har Wetterstrand-effekten klingat av, Miljöpartiet stannar upp och börjar sjunka ihop - och resultatet syns direkt i opinionssiffrorna.

Är det början till slutet vi ser, eller slutet på början - det är den stora frågan denna morgon...?

Länkar: SvD, SvD, DN, Nyhetskanalen 1, Nyhetskanalen 2, Kent Persson, Johan Westerholm, Peter Högberg, Thomas Böhlmark

NETROOTS OCH NÄT-REBELLEN

Det går inte att sticka under stolen med att jag faktiskt mår som bäst när de politiska motståndarna har det som jobbigast. Händelser som Monas febersvammel, den kidnappande kommunalpolitikern och det bakhåll som den före detta Nätroten och blogglegendaren Erik Laakso utsatt sina gamla för är ju rena nirvana för en Tokmoderat som njuter när våndan slår över vänstern. Kvällens postning kommer handla om konflikten NetRoots versus Laakso, där det ensamma egot står mot det samlade, sammansvetsade kollektivet.

Att jag är avundsjuk på sosseriets kreation NetRoots har jag ju varit extremt dålig på att dölja det senaste halvåret. Man kan ju inte utan beundran se på hur rörelsen tar de sociala medierna, sina bloggare, på största allvar i sin kamp för valsegern och när man läser vad SAP:s kommunikationschef Karin Pettersson formulerar ihop i Expressen så vill man ju bara sjunka genom golvet...

"Den första lärdomen vi dragit är att om man ska satsa så ska man göra det rejält. Det duger inte att gå halvvägs" och jag har sett satsningen från högerflanken med en grön kulör i plytet.

"Ska man vara med i matchen ska man vara det för att vinna den. Den andra lärdomen är att man måste våga släppa kontrollen. En bloggvärld styrd uppifrån fungerar inte. Titta bara på Moderaternas" och jag håller på att nicka så att den gröna skallen håller på att lossna från den ständigt värkande nacken. Men att vi Moderater i bloggosfären skulle vara toppstyrda är väl jag ett tydligt bevis på det motsatta. Men att många andra bloggare som skriver om politik av rädsla eller överdriven hänsyn håller inne med kritik mot de egna är ett sorgligt faktum - eller kan det vara så att de faktiskt håller med partierna i allt som sägs, allt som tycks...?

De mest tongivande bloggarna i NetRoots, de som Erik Laakso stör sig på, är faktiskt rätt läsvärda trots att de inte alls skriver om politik som min politik ser ut. De skriver bra, de skriver bättre och några skriver bäst - men de skriver ur den kollektivistiska jordmån som fött fram deras skapandeprocesser och ideologiska vandring i mörkrets dalgångar. Trots att de alla är hopplöst förutsägbara i sin iver att stå upp för partiet så lyckas man med konststycket att faktiskt framstå som olika. Det finns ett härligt undantag där tanden aldrig hamnar framför den flinka tungan, och det är HBT-sossen - den enda som kan och inte drar sig för att veva mot de egna när så behövs.

Idag består ju NetRoots av över 550 bloggare, och av naturliga skäl kan man inte följa alla - det är ju en omöjlighet. Jag följer faktiskt bara de som har nått längst, de som kallas den innersta kretsen, de som favoriseras och de som bjuds på trevliga konferenser och bussresor med en tant som brukar få feber när antalet löntagare i landet skall upp på tapeten. I den kretsen fick inte Erik Laakso plats, när det gänget hade det myspysigt så var dörren stängd för blogglegendaren Laakso. Vad som hänt efter detta är väl allmänt känt för alla de som bloggar själva och som håller sig till politiken.

Laakso lämnade NetRoots under buller och bång, där det mesta av kritiken mot en elitistisk organisation stod mellan raderna. Igår fortsatte Laakso-upproret med ett bakhåll på Expressens debattsida mot de forna vapendragarna. Om dörren till Laakso i Bommersvik var stängd, så är den nu låst, reglad, igenmurad och någon har byggt en ny Järnridå runt Nätrötternas helgedom - en plats som Laakso numera är bannlyst från i tid och evighet.

Utifrån är det rätt spännande att se på när den kränkte Laakso kastar dynga över sina forna kamrater, där skiten stänker åt alla håll. Det är inte högt, det är lågt - det är inte rent, det är smutsigt, och jag kan förstå båda sidorna som nu spelar sina roller i bloggosfärens eget drama.

Med 550 bloggar på NetRoots krävs det en inre kärna, några som kan styra upp och agera mentorer åt sina vänner. I den kärnan fick Erik Laakso inte plats, och han kände sig fullt förståeligt stött och kränkt, som en av skaparna av det politiska bloggandet. Men det är ju en marknadsekonomi vi lever i, där vissa skördar framgångar, andra kämpar på i det tysta och några "konkar". Det är de starkaste, de som kan samarbeta som är NetRoots skyltfönster - och Laakso som placerats långt in på lagret...

Hur hade jag betett mig ifall vi i Alliansen hade ett nätverk, där jag trots min storhet och mitt sjukliga ego hade side-steppats och hållits utanför möjligheten att vara med och driva nätverket framåt...? Förmodligen hade jag blivit en karbonkopia av Laakso, där jag hade låtit dyngan regna över alla de där andra som inte hade vett att förstå min storhet. Nu är jag inte där, jag känner mig delaktig i de tafatta försöken som vi Alliansbloggare kämpar med för att skademinimera det röda övertaget i utflödet av politisk propaganda på nätet - jag är med, ännu så länge och bara så länge min blogg räknas som en kraft att ta tillvara. Marknadsekonomi kallas det visst, där vissa produkter säljer bättre än andra.

Den dagen då mitt bäst-före-datum har passerats så kommer jag bli bitter, rabiat, elak och kränkt när andra berättar att jag inte längre smakar gott. Den politiska bloggaren är av hävd en bekräftelsetörstande, egocentrerad person som nästan alltid ser sig själv som den där centralpunkten i hela tillvaron. Sådan är Erik Laakso, faktiskt. Sådana är de, alla i NetRoots innersta krets och utanför densamma - bittra eller inte. Sådana är vi i alla i Alliansens ostrukturerade embryo som inte får krypa ner i kuvösen förrän cyanosen antar samma färg som M-loggan.

Vad vill jag då? Att vi snor det bästa från NetRoots, att vi tillåter det fria ordflödet och att vi förstärker varandras storheter och olikheter. Vi skall inte bli en dålig kopia, men vi måste bli något - just nu är vi... som en elefanthjord där blixten slagit ner.

Länkar: Peter Högberg, HBT-sossen, Kulturbloggen, Erik Laakso, Mary X Jensen, Kent Persson, Seved Monke, Per Ankersjö

SEX, DRÖMMAR OCH SOLIDARITET

Självömkan kan ibland komma som en befrielse även om smärtan är jobbig att bära. Denna morgon, när nyhetsflödet handlar mindre om politik och mer om gummi, sjukdomar och penetrering så kan man trillar man ju dit igen, i just det som kallas för självömkan. Morgonens fråga handlar inte alls om hur många av huvudstadens innevånare som vill se en Förbifart så fort det bara går eller om vem som vann debatten på Agenda. Nej, morgonens undersökning handlar om Svenssons sexliv, eller i mitt fall - bristen på något som kan kallas intimitet...

Undersökningen Kådiskollen penetrerar frågor om hur man beter sig i sänghalmen, vad man drömmer om, om man skyddar sig med erotikdödande gummi och om man är nöjd med sitt sexliv. Spännande frågor, nästan lika spännande som Mona Sahlins oförmåga att veta hur många som bor eller jobbar i landet Sverige - frågor som kräver sina svar.

En siffra som man borde ta med en nypa salt är ju den om hur många som är nöjda eller missnöjda med sitt sexliv. Enligt RFSU så är det 28% som inte springer omkring med ett fånigt flin på sina läppar och jublar inombords, det är nästan en av tre som tycker att den där bekräftelseprocessen i horisontell ställning kunde vara bättre. Jag tror att det är värre än så, mycket värre...

De som jag känner tillräckligt väl för att sitta ner och diskutera den mest privata av de privata frågorna med är nästan alla inne på samma linje som mig - ett avvecklat sexliv utan förnuft. Det är ingen av mina förtrogna som står ut, annat än i frustration och desperation - alla lider, vi delar ångesten. Att sitta tillsammans, över en pilsner med tilltugg, för att lyssna på andra mäns vedermödor i ensamhetens mörka rum eller i ett förhållande där omanliga arbetsuppgifter som städning, tvättande och matlagning fått snorren att gå i nekros är känslosamt och jobbigt. Att sitta där tillsammans är den finaste formen av solidaritet - delad smärta är lättare att svälja.

Enligt RFSU så är 28% av svenskarna missnöjda med sitt sexliv, men det finns ju närmare 50% män i det här landet - och av mina närmaste manliga kompisar så är det bara de som vill dippa i andra män som säger sig vara nöjda med sexlivet. Alltså borde en mer korrekt siffra vara 45% missnöjda, eftersom jag vis av egna erfarenheter har fått för mig att kvinnan är nöjd när mannen är missnöjd...

När man är missnöjd så kommer drömmandet per automatik, och jag drömmer mycket. Mina drömmar har jag redogjort för tidigare, här, här och här, så det finns ingen anledning att gräva djupare i mitt perverterade inre. Men man kan konstatera att mina drömmar skiljer sig från Svenssons önskningar om gruppsex, om norrmännens exhibitionism med sex på Karl Johan eller Akers Brygge som klimax, om danskarnas drömmande om sex med sina kompisar. Vad våra finska grannar drömmer om förtäljer inte artikeln, men är jag ute och cyklar när jag gissar på strypsnaror och ett karvande med kniven...?

Jag drömmer om annat, jag drömmer om närhet, barkbröd och ett liv jag aldrig kommer att få. Jag drömmer om att återigen få höra att jag är snygg, att jag får någon att "gå i gång" men mina drömmar stannar ju oftast just vid drömmar.

Länkar: SvD, AB, DN, Expr

Bloggar: Soilander

POLITIKENS EGEN JEKYLL & HYDE

Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit att allas vår statsminister, den ack så härliga Fredrik Reinfeldt, har fått se sin personlighet förändras sakta men säkert. I grunden är han den där härliga mannen som vann valet åt oss 2006, men ibland och gärna i debattformatet så ser man förändringen från den mysiga landsfadern till den självgoda, dryga, mästrande statsmannen. Utan alltför mycket fantasi så ser man två personligheter i en och samma man -det är som om Göran Perssons ande dröjde sig kvar i Sagerska palatset för att ta stackars Fredriks värnlösa kropp i besittning när familjen Reinfeldt flyttade in...

I dag lyfts frågan fram på SvD, av en retorikexpert som ser det som jag ser och det som faktiskt skrämmer mig. Fredrik Reinfeldt ledde Alliansen till seger, just för att han var någon annan än Göran Persson, just för att han såg de lösningar på problemen som den gamle Göran Persson inte kunde se.

Alliansen var något nytt, något spännande och allt annat än den trötta socialdemokratin. Fortsätter den här förvandlingen av en förvisso seriös politiker men som ändå går sida vid sida med folket, vars förtroende han bär mot en dumdryg besserwisser som skryter över att han frotterar sig med olika känd statsmän. Det folk som Reinfeldt går sida vid sida med vill hålla en mysig och ödmjuk Fredrik i handen. Folket ville ha något nytt, låt dom få något nytt - något bättre.

Om det var sitt nya alter-ego som Reinfeldt spöade upp hösten 2006 så är det en ny motståndare som statsministern står inför, det är ordförande Sahlin istället för ordförande Persson, det är den tafatta osäkerheten mot det kaxigt självgoda. Det är en helt annan match, det är nu det behövs en annan taktik för att vinna valet och det är inte att bli tråkigt överseriös och pompös.

Visst, det är lätt att mästra en osäker kvinna som inte ens vet hur många löntagare landet Sverige har, eller som inte har koll på rikets folkmängd - och som sedan skyller på feber. Men det är inte genom mästrandet vi knäcker Mona, det är genom att visa att hon är inkompetent både med och utan feber i kroppen. Fredrik Reinfeldt kan göra detta i TV-debatt efter TV-debatt, men med glimten i ögat och med den sköna ironi och skärpa som var hans signum 2006 och som var framgångsrikt.

Det är två olika motståndare, Persson och Sahlin, men man kan ta dom på samma sätt oavsett om man förvandlats från oppositionsledare till statsminister. Man tar sig an en sosse som man alltid tar sig an en sosse - genom att veva mot deras dryga inställning om att de och endast de är kapabla att styra landet med sina usla patentlösningar.

Man tar sig an sosseriet genom att vara ironisk och underfundig, genom att klä av deras argumentation in på bara kroppen. Lyft frågan om varför ett svagt ledarskap skall få en Förbifart, som 80% av Stockholmarna vill se, bli försenat i en herrans massa år efter en löjeväckande folkomröstning. Lyft frågan om Mona Sahlin som uppenbarligen inte kan hålla isär olika siffror när hon har feber verkligen är rätt kvinna på rätt plats, och ännu värre som statsminister...

Igår var Reinfeldt hästlängder bättre än i den debatten för några veckor sedan då han verkligen var Göran Persson klädd i blått. Vrid klockan tillbaka, kom tillbaka till rötterna och bli den där mannen igen som är helt annorlunda mot allt det socialdemokratins ledare alltid har stått för. Bara insikten om att det inte är speciellt tilltalande att jämföras med Persson borde få Fredrik Reinfeldt att se faran i tid - vi har inte råd att ha en ledare som är politikens egen Doktor Jekyll och Mister Hyde i tid och otid. Var dig själv Fredrik, det duger för mig.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN, Expr, AB

SÖNDAGSKVÄLLENS SÖTMA

Söndagkvällar med Agenda börjar mer och mer bli synonymt med debatter av olika längd mellan statsminister Reinfeldt och oppositionens formella ledare Mona Sahlin. Förmodligen är jag sist ut med att kommentera denna debatt, en följd av att jag jobbade kväll och reste kommunalt medan de två politiska högdjuren munhöggs på ett osedvanligt sansat sätt. Förhoppningsvis så ser ni läsare det sena inlägget som att ni har fått spara det bästa till sist, som den där sista godisbiten längst ner i godispåsen som man vill njuta av lite extra - och tacka SVT Play för att det blir ett inlägg överhuvudtaget...

Efter förra debatten på TV så var jag rätt kritisk mot min egen husgud, min namne med efternamnet Reinfeldt. Han strålade inte såsom han brukar göra, han var sur, tvär och pompös - han, Reinfeldt, verkade besatt av Göran Persson feta ande. Den här kvällen var det bättre, mycket bättre och utan att göra avkall på min partiskhet så vill jag påstå att det var en ödmjuk form av överkörning vi fick bevittna.

Fredrik Reinfeldt var bäst, och den åsikten delar jag med de allra flesta som tycker till på tidningarnas siter. På Aftonbladet låg siffrorna runt 75% för Reinfeldt och 25% för Mona för en liten stund sedan och på DN ett snarlikt resultat - 85% pro-Reinfeldt och 15% pro-Mona. Siffror som ingenting bevisar, men som visar en tendens som inte ens Ibrahim Baylan borde kunna negligera. Mona Sahlin gör sig inte i TV-debatter, det är inget forum för henne och där hon misslyckas varenda gång som hon får se kameran rulla...

Det var en bättre debatt än de senaste jag har bevittnat, det var en bättre ton och ibland tycker jag att det blev lite för mys-pysigt. Politik är att brinna, politik är när man lyfter fram skillnaderna och faktiskt ger sig på motståndarens agenda - öppen som dold - för allt vad man är värd. Det var först i slutet av debatten jag trivdes, även om det trevliga sättet att resonera sig fram i början faktiskt var ett tecken på att det faktiskt finns ett hopp om att valrörelsen kan komma att bära små spår av renhet lite till och från.

Fredrik Reinfeldt hanterar TV-mediet så mycket bättre än Mona Sahlin att han kan kosta på sig en dålig kväll på jobbet ibland utan att förlora. Men det är en sak han måste komma ihåg, att valet 2006 i mångt och mycket avgjordes av att folket hade tröttnat på en pompös, självgod, dryg och löjeväckande man från Vingåker. Folket hade tröttnat på Göran Persson, på Görans politik och på Görans parti som stod still. I valet 2010 handlar det om samma politik i Görans gamla parti, om ett parti som står still men där den pompösa och självgoda huvudrollen ibland spelas av motståndarens stjärna - Fredrik Reinfeldt.

Var dig själv, var självsäker men ödmjuk, spela på att du är överlägsen i TV-formatet och kör över Mona utan att vara överlägsen mot henne. Att vara dryg och överlägsen kan ge motståndaren sympatier som när Olof Palme 1976 glänste över Fälldin och var onödigt elak, så elak att folk fick sympatier för den vilsne bonden från norr.

Men Mona Sahlin kommer aldrig någonsin vinna en TV-debatt mot en nykter och frisk Fredrik Reinfeldt, den kvällen eller dagen finns inte då det inträffar. Själv är jag rätt glad att TV spelar en rätt stor roll i hur väljarna får sin dos av den politiska propagandan fram till den 19 september. Det kunde vara värre...

Länkar: SvD, DN, Expr, AB1, AB2

Bloggar: Magnus Andersson, Krassman, Mats Gerdau, Peter Högberg, Johan Westerholm, Thomas Böhlmark