"Titta, kom och titta. Kom sätt er här omkring. Det dröjer säkert ännu en stund, innan sömnen kommer med John Blund - han vill visa oss någonting..."Jag gnuggade sanden ur ögonen, den där sövande sanden som den gamle, skäggige f.d. STASI-agenten John Blund hade hällt i mina melerade ögon kvällen innan. Ett par djupa gäspningar, den obligatoriska morgon-prutten och jag började bli mig själv efter en natt med konstiga drömmar... Vad skådar då de nyss avsandade ögonen i dörrposten? En synnerligen vacker, blond kvinna iförd en ljusblå och vacker negligé med ett broderi som jag bara kunde tyda som en upp-och-ner-vänd logga för Westinghouse, blinkade vackert med ögonen mot mig och lade huvudet sådär förföriskt på sned. Hon stod där och strålade, och jag undrade om det verkligen var så att jag inte längre kunde skilja på vad som var drömmar och var som verklighet?
Kvinnan i dörren var ju slående lik kommunstyrelsens så oändligt vackra ordförande Helene Hellmark-Knutsson, och all konversation fick mig snabbt att tro att så verkligen var fallet.
"-God morgon, min adipösa före detta vice ordförande för Sundbybergs stads Globaliseringsråd. Har du sovit gott?" kom det från den numera allmänborgerliga nymfen några meter bort.
"-God morgon, är det mig du syftar på? Och ja, jag har sovit gott men vad gör du här egentligen?" fick jag tafatt fram medan jag grubblade om den där morgonmöken kunde ha förstört mina möjligheter att etablera en ny form av ett nära samarbete med min favoritpolitiker
"-Vem annars, mitt ister" sade kvinnan som verkligen var skrämmande lik Helene och följde upp med "...Har du glömt att jag också hoppat över till Er moderater för att försöka bli populär bland storstadens medelklassväljare? Du vet, de som har lämnat sossarna och den gamla föråldrade arbetarretoriken precis som jag. Drack du verkligen så mycket Fredrik...?"
Då kände jag av betongskallen och började ana att något hänt som bara för några dagar sedan var helt osannolikt, Helene hade blivit moderat!
-"Nej då" ljög jag henne rakt upp i ansiktet "Klart att jag minns, och vad trevligt att just du har förstått vad som tilltalar storstadsväljaren. Men jag trodde nog att du var mer åt det folkpartistiska hållet?"
"-Nämen gubben då... Du vet ju hur mycket jag ogillar den där Nina Lundström. Men du är ju du trots att du är fet och tunnhårig och Calle Grufman är ju ung och vital. Jag tror faktiskt att just du Fredrik om du hade varit kvar hade kunnat vara politikens framtid här i Sundbyberg" sade kvinnan som var så otroligt lik vår KSO och slank graciöst ut till mitt ostädade kök.
Efter några minuter kom den vackra kvinnan tillbaka in med en bricka i händerna med min sedvanliga frukost, en Toscasnäcka från Pressbyrån, ett stort glas kall Cola samt en näve Alvedon och slog sig ner på sängkanten bredvid mig där doftångorna efter morgonrökaren nu börjat lösas upp i det instängda sovrummet.
"-Du Helene, jag undrar vad du skulle säger om att hjälpa oss moderater när jag nu uppenbarligen hjälpt dig komma vidare politiskt. Vad säger du om att låta stoppa tvångkommunaliseringen av det mest välskötta äldreboendet Solskiftet? Det vore ju ett tecken på att du verkligen menar allvar med dina nya visioner. Valfrihet och livskvalitet för de äldre betyder väl lika mycket för dig som mina känslor, eller hur...?" kläckte jag ur mig medan jag beundrade denna den där optimala kvinnan som satt i min sunkiga säng och kliade mig under fotsulorna.
"-Självklart inte min lilla brylépudding. Det förstår du väl, eller hur? Självklart måste ju kommunen stå som huvudman för det bästa äldreboendet i vår stad - hur ser det annars ut? Som om vi politiker i Sundbyberg inte skulle veta bättre än våra väljare, och så kan vi ju inte ha det" sade Helene med lite darr på rösten. Min nya partiväns prioriteringar, som jag förvisso trodde mig ha känt till sedan tidigare, låg nu i öppen dager - en prioritering där de äldre får stå tillbaka för politikers klåfingrihet... Det blev tyst i rummet, en pinsam tystnad.
"-Nähä, jaha och ojsan. Nu blir jag förvånad. Det här var ju inte vad du skrev om på DN Debatt älskade Helene, snarare tvärtom. Men om vi tittar på skolan då och den här frisörutbildningen som en friskola vill starta, vad tycker du då om det?" fortsatte jag.
"-Illa, jätteilla! Tvi Vale! Varför skall friskolor överhuvudtaget konkurrera med våra kommunala skolor? Jag vet att vi sagt andra saker i media, men du vet väl, min lille fläsksvål, att man ibland säger saker som låter bra för att vinna väljare. Eller är det bara mitt gamla parti som sysslar med sånt?" mumlade Helene förläget.
"-Ja, så är det tyvärr Helene. Är du riktigt säker på att du verkligen funnit frälsning, och att det inte är du inte spelar moderat bara för att smälta in bland dina nya grannar i Duvbo?" fick jag ur mig med en illa dold avsmak för Helenes argumentation. Jag tog upp en sista fråga för att verkligen kolla ifall den blåa negligén bara var en politisk maskerad eller något som var på allvar. "-De här beredskapsjobben som din före detta koalitionspartner Cyrus Pairawan håller på med, där man anställer folk precis så många dagar att de återigen skall få a-kassa och inte stöd av kommunen när de sparkas ut, är inte det beklämmande egentligen?"
"-Absolut inte, det var ju en jättebra idé. Det är långt mycket bättre att låta a-kassorna betala folk än att snylta på kommunens medel. Tänk om inte vi hade kommit på det här, då hade vi inte haft råd med någon konsthall, ingen utomhuspool eller baseball-arena - allt det där som man skall sätta främst i kristider du vet..." sade Helene och fingrade nervöst på den där upp-och-ner-vända Westinghouse-loggan.
"-Allvarligt Helene, du är ju fortfarande en ur-sosse! Vad gör du här hos oss egentligen?" fick jag förstummad ur mig medan jag såg Helenes vackra ögon tåras.
"-Jag erkänner. Jag har förstått att jag måste spela ett spel för att vinna alla de väljare som övergett socialdemokratin, och då var jag ju tvungen att anamma era idéer. Varför kan inte storstadsväljaren förstå att sossarna vet bäst, varför måste jag förnedra mig på detta sättet?" hulkade Helene fram medan tårarna rann.
"-För att storstadsväljaren nästan alltid vet bäst." predikade jag och fortsatte "För övrigt så tror jag det är bäst att vi avslutar den här drömmen här och nu. Du kan gå Helene, gå tillbaka till Bert och Cyrus, de som du lyckats manipulera så bra tidigare - hos mig har du ingenting att hämta längre". Det gjorde ont i min själ när Helene lommade ut ur mitt rum, ty hon var allt jag någonsin drömt om, allt jag någonsin velat ha. De sista orden i vår dröm var ett uppgivet konstaterande från hennes sida...
"-Om jag inte ens kan vinna ditt hjärta, Fredrik, kan jag då vinna någon enda moderatväljare?" Svaret var självklart nej.
Drömmar och drömmande. Den senaste veckan har drömmarna varit mer skruvade än vanligt med många sossar inblandade, så också i denna dröm. Det var ju en helt horribel kombination av en mardröm och sådan där dröm som man ler åt när man vaknar, så jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera när jag gnuggat sanden ur ögonen, den där sanden som den gamle, skäggige f.d. STASI-agenten John Blund hade hällt i mina melerade ögon kvällen innan. Jag tog ett par djupa gäspningar, och släppte den där obligatoriska morgon-prutten och öppnade mailboxen.
Déja Vu? Vad var det jag hade läst i DN Debatt egentligen? Hade jag sett framtiden i mina drömmar, var det verkligen så att det den där kvinnan som jag inte kunde låta bli att placera i rollen som kommunstyrelsens ordförande faktiskt var på god väg att bli moderat i drömmarnas värld...? För det verkar ju faktiskt som om det jag hade drömt är precis det som verkar vara i görningen i en socialdemokrati som säger sig vilja förändras, att man rättar in sig mittåt och försöker måla upp en ny bild av sig själva på ytan, men på djupet är det samma gamla sossar som försöker lura i väljarna att man hittat på något nytt och fräscht när sanningen är den att man egentligen är en dålig kopia med en dold agenda.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar