VEM KAN SÄGA NEJ TILL HELENE...?

"Titta, kom och titta. Kom sätt er här omkring. Det dröjer säkert ännu en stund, innan sömnen kommer med John Blund - han vill visa oss någonting..."

Jag gnuggade sanden ur ögonen, den där sövande sanden som den gamle, skäggige f.d. STASI-agenten John Blund hade hällt i mina melerade ögon kvällen innan. Ett par djupa gäspningar, den obligatoriska morgon-prutten och jag började bli mig själv efter en natt med konstiga drömmar... Vad skådar då de nyss avsandade ögonen i dörrposten? En vacker, blond kvinna iförd en röd och vacker negligé med ett broderi som jag bara kunde tyda som den där nya och missbildade SAP-Rosloggan, blinkade vackert med ögonen mot mig och lade huvudet sådär förföriskt på sned. Hon stod där och strålade, och jag undrade om det verkligen var så att jag inte längre kunde skilja på vad som var drömmar och var som verklighet?

Kvinnan i dörren var ju slående lik kommunstyrelsens så oändligt vackra ordförande Helene Hellmark-Knutsson, och all konversation fick mig snabbt att tro att så även var fallet.
"-God morgon, min adipösa och nyutnämnda ordförande för äldrenämnden. Har du sovit gott?" kom från den politiserade nymfen några meter bort.
"-God morgon, är det mig du syftar på? Och ja, jag har sovit gott men vad gör du här egentligen?" fick jag tafatt fram medan jag grubblade om den där morgonmöken kunde ha förstört mina möjligheter att etablera en ny form av koalition.
"-Vem annars, mitt ister" sade kvinnan som verkligen var skrämmande lik Helene och följde upp med "...Har du glömt att du också hoppat av till oss mot att jag gjorde dig till ny ordförande för äldrenämnden? Drack du så mycket Fredrik...?"
Då kände jag av betongskallen och började ana att något hänt som inte borde ha hänt, jag hade blivit sosse!
"-Nej då" ljög jag henne rakt upp i ansiktet "Klart att jag minns, och tack för förtroendet. Jag hoppas att jag kommer göra en lika spikrak karriär som Spira har fått se sig göra."
"-Nämen gubben då... Du kommer ju lyckas mycket, mycket bättre. Du är ju ung och vital trots att du börjar bli grå- och tunnhårig. Jag tror faktiskt att just du Fredrik är politikens framtid här i Sundbyberg" sade kvinnan som var så otroligt lik vår KSO och slank graciöst ut till mitt ostädade kök.

Efter några minuter kom den vackra kvinnan tillbaka in med en bricka i händerna med min sedvanliga frukost, en Toscasnäcka från Pressbyrån, ett stort glas kall Cola samt en näve Alvedon och slog sig ner på sängkanten bredvid mig där doftångorna efter morgonrökaren nu börjat lösas upp i det instängda sovrummet.
"-Du Fredrik, jag undrar ifall du skulle kunna hjälpa mig när jag nu hjälpt dig komma vidare politiskt. Vad säger du om att låta mig ta 3 miljoner av pengarna som var öronmärkta till de äldre i vår stad och bygga en fin konsthall? Jag vet ju att du älskar konst och kultur lika mycket som du älskar mig, eller hur...?"
"-Självklart, och vem kan säga nej till dig min sköna. Vad är väl några extra vårdbiträden eller mer aptitlig föda för de gamlingar som redan nu lider av Sveriges redan sämsta äldreomsorg mot lite nytänkande konstsatsningar i vår stad" erkände jag och kände hur skammen sköljde över mig. Min nya arbetsgivares prioriteringar, som jag förvisso kände till sedan tidigare, låg nu i öppen dager - en prioritering där de äldre får stå tillbaka för diverse bling-bling...

Det var en helt horribel kombination av en mardröm och sådan där dröm som man ler åt när man vaknar, så jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera när jag gnuggat sanden ur ögonen, den där sanden som den gamle, skäggige f.d. STASI-agenten John Blund hade hällt i mina melerade ögon kvällen innan. Jag tog ett par djupa gäspningar, och släppte den där obligatoriska morgon-prutten och öppnade mailboxen.

Déja Vu? Vad var det jag läste egentligen? Hade jag sett framtiden i mina drömmar, var det verkligen så att det den där kvinnan som jag inte kunde låta bli att placera i rollen som kommunstyrelsens ordförande faktiskt var på god väg att göra det hon så förföriskt hade bett mig om i drömmarnas värld...? För det verkar ju faktiskt som om det jag hade drömt är precis det som verkar vara i görningen i hemstaden, att man pungslår och utarmar en redan eftersatt äldreomsorg för att sväva ut i Konstens och Kulturens flumtillvaro. Sundbyberg, med såväl Nationalmuseum som Moderna Muséet på cirka 15 minuters avstånd med kollektiva färdmedel skall alltså sätta på sig spenderbyxorna för att markera att kulturen minsann står över prioriteringar i Sveriges dokumenterat sämsta äldreomsorg.

Kanske kan man också låta Konstfack med sina banbrytande projekt få ett litet annex i vår stad, en plats där man kan skapa konst genom att låta elever bryta sig in i T-banans depå vid Rissne för att där skapa nytänkande konst, eller låta en galen konstnär ta all fokus från läkarna på Kronans Vårdcentral genom ett simulerat sjukdomstillstånd. Konstfack och den politiska ledningen i Sundbyberg har nog rätt så mycket gemensamt när man börjar analyserandet. Själv ser jag en likhet som vi definitivt borde ta efter, nämligen att som i Konstfacksfallet engagera jurister som bollplank till verksamheten. Det lär nog snart behövas...

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, DN3