FINSK REALISM vs UPP- OCH NERVÄNDA SVERIGE

Finlands heroiska kamp under Andra Världskriget, dels i Vinterkriget 1939-40 och i fortsättningskriget 1941-44 har gett vårt broderfolk en genuin och sund syn på hur man bör tänka och praktisera en säkerhetspolitik som har sin grund i realism och inte i önskedrömmar.

Må så vara att den finska försvarsmakten har utrustning som är lite mer "out of date" än vad den svenska försvarsmaktens moderna men nästan utrotningshotade matrielpark innehåller. Själv skulle jag gärna se att vi i Sverige hittar en medelväg där landet har fler än dagens 24 artilleripjäser, (Georgien har ca 450 pjäser, Finland ca 750 som jämförelse...) där kvantitet och kvalitet harmoniseras med varandra efter försvarets behov.

Här i Sverige är det upp-och nervända världen när det gäller säkerhets- och försvarspolitiken i skuggan av att Ryssland klivit ur garderoben och erkänt sin läggning. Medan socialdemokrater och till och med miljöpartister visar upp en nykter syn på vad som kommer krävas framöver så har Tolgfors tappat rösten efter att ha skrikit sig hes om FRA-lagen, Karin Enström (ordf Försvarsberedningen) fått för sig att vi med vår patetiskt lilla försvarsmakt skulle kunna ha någon som helst positiv inverkan på stabiliteten i nordeuropa och folkpartisten Allan Widman tror att man utbildar nya officerare och soldater snabbare än man skaffar in ny matriel. Visst förstår jag att det sossar och miljöpartister säger grundar sig på populism, och för sina farhågor att vi i Sverige skall få en mer nyanserad bild av NATO och vad denna organisation är till för men det hindrar mig inte från att bli förvirrad över att hela försvarsfrågan har gjort en 180 graders sväng med sossar som försvarsvänner och oss moderater som naiva fårskallar...

Jag vet att sossarna velat spara mer på försvaret än alliansen, jag vet att sosseriets beroende av Miljöpartiet har lett till att vårt försvar i dag är en patetisk ursäkt för något som skulle kunna vara så mycket bättre och jag vet att man från sossarna gärna håller tyst om detta. Men så har det ju alltid varit, att sossar gärna ger dagens officerare skuldkänslor för händelserna i Ådalen 1931 och vill se försvaret så urholkat som möjligt. Nu säger man saker som tyder på att man har en mer nykter syn på vad som krävs framöver, och jag väntar på vad alliansen säger...

Många ser roten till konflikten i Kaukasus i oljeledningar och den ryska viljan att kontrollera såväl utvinning som transporter av sina naturtillgångar. Skulle vi i Sverige i ljuset av detta acceptera den ryska gasledningen på Östersjöns botten någon mil från Gotland så visar vi oss vara en nation med tydliga masochistiska drag, ett land som tigger om förödmjukelse och smisk, som tigger om problem på sina bara knän... Har vi ingen förmåga att hävda våra intressen militärt i Östersjön så behöver man ju inte vara släkt med Saida för att se framtidsbild som får mig att rysa till.

Och Allan Widman: Förvisso kan man med pliktlagar snabbt höja vår militära numerär men det krävs ju också utbildning, och för att utbilda krävs det officerare, och för att ha bra officer krävs det att man har en bred bas soldater att hitta guldkornen ur, och för att få denna breda bas krävs det återigen fler officerare... Reservofficeren är närmast utdöd, det tar tid att utbilda först en soldat, sedan en officer och därigenom säkra en framtida utbildningspotential. Hur lång tid tror Allan att det tar för oss i Sverige att fördubbla vår försvarskraft...? Det handlar inte om de 2-3 år som jag gissar att Allan är inne på, då har vi i så fall utbildat kanonmat... Ge oss 10-15 år så är vi KANSKE där. Och att regeringen sedan är inne på att köpa utrustningen på den öppna marknaden gör ju att vi kommer få våra vapen hyfsat snabbt, men till vilket pris sedan...?

Marknadsekonomins grundregel: Tillgång och efterfrågan sätter prislappen. Hur ser prisutvecklingen ut på moderna vapensystem när Sverige skall köpa samtidigt som hela västvärlden har vaknat upp och vill börja återskapa det man i all sin naivitet har avvecklat? Goddag yxskaft säger jag... Där kommer vi stå med en avvecklad försvarsindustri och få nöja oss med smulorna som blir över när de lite större nationerna tillfredsställt sina behov.

Återskapandet av ett trovärdigt svenskt försvar kommer att bli dyrt, fruktansvärt dyrt och det kommer ta tid men vi har ingen tid att förlora. Ta de första stapplande stegen nu!