DEN MÄNSKLIGA FÅGELHOLKEN

Jag erkänner utan omsvep: Jag är tjatig när det gäller ERNST Kirchsteiger, men är det egentligen så konstigt. Det finns två människor som får mig att må illa när jag ser deras anleten i pressen, Mona Sahlin och ERNST. ERNST syns ju dessutom hela tiden, och avsevärt mer än det andra kräkmedlet. Man kan ju fråga sig vad det är för sjuk personkult som kvällspressen försöker odla fram? Och vad är egentligen ERNST för typ av varelse som sitter och fnittrar infantilt åt att rikets psykhaverier tatuerar in hans porträtt på sina bukar och anordnar små ERNST-klubbar?

En ERNST-klubb...? Vart i hela världen är Sverige på väg egentligen? Att tassa omkring barfota och upprepa små löjliga försök till djup prosa i skenet av flammande stearinljus är aväl ändå höjden av det patetiska...? ERNST för sin del uppskattar att människor inte har något annat att göra än att avguda den man som gav ordet "Fjant" ett ansikte, han tycker det nämligen är ballt att folk dyrkar honom. Man dyrkar gudar eller sina musikidoler, inte en gubbe som tror han är den nya "Don Juan" och som lipar när han blir biten av en krabba. Man avgudar folk som uträttat stordåd för mänskligheten, inte en tokfan som slipar golv, sätter upp gardiner och väver mattor i det fria med en sådan exaltering att man tror att utlösningen är nära förestående i de Kirchsteigerska jeansen. Men tydligen finns det folk som avgudar ERNST trots allt, och de måste per definition vara sjuka i huvudet.

Titeln på detta blogginlägg kommer sig av det faktum att ERNST alltid skrattar med munnen på vid gavel, och att en stor fågel mycket väl skulle kunna bosätta sig i ERNSTs käft som alltid glappar eller brister ut i ett oprovocerat asgarv, ett typiskt symptom för en genuin galning. Det är bara att lyfta blicken och skåda in bilden ovan för att förstå, eller hur...?