DIKTATORNS STOLTHET

I Sundbyberg så har våra politiska motståndare i SAP varit duktiga med att få fram riksdagsledamöter. Tommy Waidelich, sosseriet i Sundbybergs nya ordförande sitter i riksdagen nu, medan Mariam Osman Sherifay tidigare har haft en plats i vår demokratis högborg. Mariam har i mina ögon alltid varit väldigt sympatisk, men när det gäller hennes tidigare inlägg om Dawit Isaak, fängslad i Eritrea sedan 2001, så tycker jag att det osympatiskt.

Jag vet inte om det slog helt slint när Mariam gav sig på författandet av sin artikel nu i mars, där hon tycker att det är den alltför högljudda kampanjen för att få Dawit Isaak fri som förhindrat hans frigivning. Mariam förespråkar tyst diplomati, smek och kel med en diktator som gör allt annat respekterar yttrandefrihet, pressfrihet och mänskliga rättigheter. Men hur länge skall man genom tyst diplomati försöka få en svensk medborgare fri, Mariam? Det var tyst länge och väl, det pågick försök i det dolda att få loss Dawit men utan resultat. Skall svenskarna leka tysta leken i tid och evighet för att tillmötesgå en diktator som var "väldigt stolt över mig". Skulle en diktator vara stolt över mig skulle jag inte sitta och skrävla över det...

Själv undrar jag hur Mariam upplever situationen denna morgon, när de fem stora tidningarnas chefsredaktörer går samman och startar en omfattande kampanj för att få slut på det som hänt Dawit? Tuggar hon fradga, är hon upprörd eller har hon kommit till sans den goda Mariam...? Detta med tanke på vad hon skrev för lite drygt två veckor sedan: "Just nu pågår det en intensiv debatt i svenska medier kring hanteringen av fallet Isaak och många journalister är kritiska till den så kallade tysta diplomatin. Det borde de inte vara... Den svenska kampanjen för att få Dawit Isaak frigiven har varit och är högljudd. Den har gjort mer skada än nytta, från eritreansk håll uppfattas den som fientlig".

Det finns ytterligare några närmast tragiska meningar i Newsmill-inlägget. Först och främst så störs jag något enormt av att Mariam misstänkliggör Dawit genom att sprida rykten och undergräva det rättspatos som de allra flesta av oss känner. Hur annars ska man tolka att följande rader finns med...? "Men meningarna om Dawit Isaak inom den eritreanska minoriteten i Sverige går isär. Det finns de som ställer sig undrande till vad han gjorde där och till vem som finansierade hans uppehälle och verksamhet. Jag har hört de som tycker att han får skylla sig själv eftersom han var där som eritrean".

Har man flytt från Eritrea och krig till Sverige och fred så rimmar det väl fruktansvärt illa att sitta här i den kalla norden och använda sig av den yttrandefrihet och pressfrihet vi tack och lov har för att försvara den diktatur, den diktator och den totala avsaknaden av möjligheterna att säga vad man tänker och tycker i Asmara, Massawa eller i Assab. År 2008 så fick Eritrea ta över den inte allför vackra vandringspokal som Nordkorea under åratal fått av "Reporters without Borders" som det land i världen där pressfriheten är sämst. Det krävs ju ett gediget arbete för att nå dessa "framgångar", men den president som var så stolt över Mariam har ju lyckats och det med bravur...

Mot tyranniet fungerar det sällan att stryka medhårs, smöra eller vara tyst. Det tas som ett tecken på svaghet. När nu tidningarna lyfter frågan ytterligare några snäpp så tycker iallafall jag att det är rätt väg just nu - den tysta diplomatin har misslyckats för länge, länge sedan. För övrigt så anser jag att den socialdemokratiska kritiken mot utrikesminister Bildt följer det sedvanliga hycklandet. Dawit har suttit i Eritreanskt fängelse i 8 år, av dom har har sosseriet haft regeringsmakten i 6 år. Sex år då den tysta diplomatin inte fungerade, sex bortkastade år...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, DN4, AB1, AB2, AB3