När jag en varm sommardag i juli 1986 släpade mina två tygsäckar över golvet på Radarskolans kasern vid dåvarande KA4 i Göteborg och påbörjade min militärtjänstgöring så var jag lycklig, riktigt lycklig! Detta trots att jag bara några sekunder senare skulle mötas av en galen reservofficer med löjtnants grad och namnet Bengtsson som vrålande frågade mig vem som gett oduglingen tillstånd att släpa säckarna på golvet när de skulle bäras hela vägen. Jag blev svaret skyldig och började efter en direkt order från Bengtsson att bära ner säckarna till förrådet igen, en promenad på lite drygt kilometern för att sedan bära upp all utrustning hela vägen till mitt logement, och mitt skåp.
När jag kom till gräsytan mellan kanslihuset och förrådet, lite mer än halvvägs, så hann samma löjtnant ikapp mig och jag fick vända. Men ett skadeglatt leende spred sig över mina läppar trots utmattningen då en av mina framtida kamraters utrustning for omkring som i en cyklon över gräsfältet, och med en gapande Bengtsson i full fart mot stackaren som vilset tittade på. Det enda han hade tänkt att göra var att packa om sina säckar för jämnare belastning, och det gjorde han på det gräsfält där en av Vertolhelikoptrarna från Säve helt plötsligt kom för att landa... Långkalsonger, strumpor och gröna skjortor virvlade omkring tillsammans med andra uniformspersedlar.
Visst var värnplikten till och från vidrig på olika sätt, det kunde handla om att pressa sig fysiskt till nivåer man inte trodde man klarade av, det kunde handla om perioder där allt kändes meningslöst och tröttsamt och det kunde handla om att ingenting hände överhuvudtaget. Under min tid som värnpliktig, och senare som kadett gjorde alla sin plikt - alla utom de som hade så stora skavanker att de inte ens fick bli malajer eller hade ett samvete som sade ifrån. Värnplikten i mina ögon, i den allmänna formen var ett måste för att Sverige överhuvudtaget skulle ha ett försvar som med någon som helst trovärdighet kunde hävda vår så kallade neutralitet under det kalla kriget. Värnplikten i sin allmänna form var också bra för den skapade unga killar som klarade sig utan mamma och pappa. Det var en god fostran, en fostran dagens ungdomar hade behövt...
Som kadett såg jag dock även andra sidor av värnplikten, svårigheten med att försöka lära ut något till någon som inget ville lära. Den allmänna värnpliktens svaghet var just den att man genom en pliktlag tvingade in folk som inte ville ge något tillbaka till det land som gett så mycket till individen i fråga om skola, sjukvård och så vidare. I et skedet övergick jag från att vara en värnpliktsvurmare till en person som förespråkade frivilligheten som grund för militärtjänsten.
I dag publicerar SvD en opinionsundersökning som handlar om att folket vill se den allmänna värnplikten som det system som personalförsörjer försvaret - dn gamla tidens lösning på gamla problem. Visst kan vi ha ett system där vi kallar in unga killar och tjejer, jag tror faktiskt det behövs fler personer än de patetiskt låga nivåer som det nu handlar om i framtidens försvar för att ge oss den trygghet vi förtjänar. Men för att ro i land en frivillig värnplikt, så krävs det att man gör militärtjänsten attraktiv och något som ses som en god merit i det framtida yrkeslivet. Men att folk av i dag vill ha en kvar en allmän värnplikt, något som inte existerat sedan början av 90-talet ser jag bara som en förvisso vacker konservativ dröm om något som en gång var, men som aldrig mer kommer bli...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar