SMÅ, SMÅ "MYRSTEG" I RÄTT RIKTNING...

I förrgår kväll hade vi celebert besök av ordföranden i försvarsberedningen, den bildsköna och skärpta kaptenen i Amfibiekåren, Karin Enström hos oss i Sundbybergsmoderaterna. En gedigen redogörelse för hur erbarmerligt dålig situationen är hos den Försvarsmakt som har det yttersta ansvaret för rikets och medborgarnas säkerhet kombinerades med vissa meningar som iallafall andades en förståelse för den kritik som riktats mot regeringens försvars- och säkerhetspolitik. Regeringen är inte nöjd med dagens situation fick vi höra, och det är väl tur det - annars hade hela ministären med största sannolikhet kunnat omhändertas enligt LPT, lagen om psykiatrisk tvångsvård. Jag har ju själv skällt som en bandhund närhelst regeringen visat sig vara på väg åt helt fel håll... men när jag nu läser om de förslag som uppenbarligen kan tänkas komma från Sten Tolgfors och regeringen så ser jag ett litet ljus långt borta i den mörka tunnel vi nu har vandrat i under ett antal år.

Förslagen i sin helhet är ju ännu inte kända och därför väntar jag med min fullödiga amatöranalys men jag är väldigt nöjd med att rikets mest strategiska område Gotland uppenbarligen avses få en militär närvaro om än med bara 14 stycken STRV 122. Det visar en vilja som tidigare saknats, positivt. Men tydligen är ambitionen bara att förrådsställa stridsvagnarna på den kalkrika gotländska myllan, med besättningar och övriga system på fastlandet - och jag som vill se en "manöverbataljon" på Gotland! I övrigt så anser jag dessutom att de fyra reservbataljoner som avses tillskapas vara ytterligare ett steg i rätt riktning, även om det behövs så mycket mer - men visst är 12 bataljoner bättre 8. Det kanske finns hopp ändå...

Själv saknar jag ambitionen att låta bataljonerna ingå i brigader, samtränade och sammansatta för att verka tillsammans med kraft. Med 8 stående bataljoner borde underlaget finnas för en struktur med 2 brigader (1 i Norr, 1 i Söder/Mellan). En bataljonsstridsgrupp är hur mycket man än vrider och vänder på det för svag och otillräcklig för att med uthållighet och styrka verka mot en fiende. Dessutom bör man när det gäller personalförsörjningen säkra att de soldater och befäl som efter avslutad tjänstgöring lämnar kronan binds upp i ytterligare några år som reservister. Reservförbanden skall ha fastställda rullor, förrådsställd matriel och vara gripbara inom någon vecka. Kan man ur varje bataljon efter avslutad tjänst knyta upp och rekrytera en reservbataljon är det OK, även om jag helst ser jag två. Möjligtvis gapar jag efter för mycket... Med de 4 reservbataljoner som det nu talas om har man iallafall kommit halvvägs till minimimålet.

Det handlar mycket om armén nu men även i våra andra vapenslag finns det mycket att åtgärda. Även om jag anser att dagens numerär för Flygvapnet och Marinen är acceptabel så krävs det ju att vapensystemen är funktionsdugliga: Att våra korvetter kan försvara sig mot luftmål och u-båtar, att U-båtarna har besättningar och att våra JAS-plan kan interagera med varandra och STRIL utan att den lede Fi kan lyssna borde ju vara självklarheter. Kraft måste läggas på att göra dessa dyra system värda de pengar som skattebetalarna redan plöjt ner, en korvett utan allsidig förmåga är värdelös oavsett hur mycket den har kostat att utveckla och bygga... Ett JAS-plan i luften med en pilot med för lite flygtid och utan kontakt med sina kollegor eller ledning är ingenting värt oavsett hur bra planet än må vara.

Har man nu börjat gnugga skönhetssömnen ur ögonen? Har man börjat förstå att trygghet och säkerhet kostar pengar? Jag har börjat hoppas - gör mig inte besviken!

Länkar: SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB, DN