Även om jag själv betraktar mig som en gammal konservativ stofil så finns det ju vissa fördelar med att världen går framåt. Man kan ju tänka tillbaka på den gamla goda tiden, när man med lång snedlugg, läderslips och kläder som bara gick i svart eller vitt sprang uppför trapporna med sin nyinköpta LP med Depeche Mode med ambitionen att så snabbt som möjligt få den att börja snurra med 33 varvs hastighet. Ofta hade man hört en singel, som gjort en än mer förväntansfull men inte mer än detta enda smakprov. Själv minns jag hur den absolut bästa Depeche Mode låten enligt mina öron "Stripped" följdes upp av ett mästerverk vid namn "Black Celebration" - när tonerna till titelspåret klingade ut så rann tårarna av glädje, det var ju bara så bra!
Varje gång Depeche Mode har släppt en ny LP eller CD så har det varit en orgie i avlyssningar, och varje gång har jag varit nöjd - med ett undantag: Exciter... Jag brukar ju älska allt DM presterar, tror till och med att jag skulle sitta och stampa takten till ett ljudspel där David Gahan pruttade fram tonerna till "Oberkorn" men Exciter föll mig helt enkelt inte i smaken. Måhända hade jag för höga förväntningar än det resultat jag lyssnade till men än idag så framstår Exciter som den enda icke-fullkomliga DM-skivan.
Om tre veckor så kommer den nya CD:n "Sounds of the Universe" och även om jag med välbehag minns tillbaka på det där tillfället när jag kunde sitta och för första gången njuta av synthslingorna och trummaskinens ihärdiga bankande så har den nya tekniken nu gett mig möjligheten att långt innan skivsläppet lyssna igenom de allra flesta spåren på Youtube. Nyfikenheten tar överhand, och jag dyker in bland hemmagjorda videos med låtarna som ännu inte släppts. Tro mig, det här kommer bli bra - väldigt bra!
Som den gamla konservativa stofil jag betraktar mig som så är det med stor tillfredsställelse jag konstaterar att Depeche Mode återigen går tillbaka till sina rötter. På de senaste skivorna, som ju är fruktansvärt bra med undantag av Exciter, så har ju gitarrer och en mänsklig trummis tagit allt mer plats i det musikaliska framförandet. Nu är det gamla hederliga synthar, en trummaskin och pling-plong-rocken som kommer tillbaka och det med bravur...
Öppningsspåret "In Chains" får mig att bara vilja luta mig tillbaka och njuta, en stämningsfull inledning med synthar "en-masse". Den följs av "Hole to feed" som jag ännu inte hört och singeln "Wrong" som är tung, suggestiv och ett perfekt val som första singel. "Fragile tension" kommer därefter, helt OK även om det känns som om man hört den förut. Femte spåret är "Little soul", som jag inte heller hört ännu och därefter kommer de bästa spåren så här långt: "In Sympathy", underbar och alldeles förträfflig samt "Peace" - en synthorgie i plippande ljud. "Come back", som spår 8 är en hjärtskärande bön till sin älskade att komma tillbaka och den följs av det obligatoriska instrumentalspåret, denna gång med namnet "Spacewalker". Ovanligt bra faktiskt, oftast är det ju bara restprodukter från andra spår som mixats ihop. Spår nummer 10 är "Perfect", och det är jag säker på att spåret är trots att jag inte hört ett smack av den. De tre sista spåren är alla av samma goda kvalitet som de andra: "Miles away", mycket troligt singel nummer 2, "Jezebel"-helt OK och den fulländade finalen "Corrupt". Av det jag hört en härlig CD, som tar oss tillbaka till tiden då synthersizern var helig och gitarren ett satans påfund...
Come back, Come back to me! I've been waiting patiently...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar