EN TORSK SOM HETER WANJA

Muntergökarna...

Mona har flytt till Chile för att från andra sidan jordklotet kommentera det hennes gode vän Wanja Lundby-Wedin gjort, eller snarare inte gjort, på sina styrelsemöten. Självklart har Mona fullt förtroende för den Wanja som inte ens höjd rösten till ett litet "pip" när man godkände den ena bonusen efter den andra och skrev ett av de mest luckrativa pensionsavtal man tänkas kan för den avgående VD:n..

Trots att Wanja i sin roll som LO-ordförande gång på gång sitter och ondgör sig över bonusar, höga löner och arvoden så sitter Mona lugn i båten och hoppas att stormen skall blåsa förbi, men gör den det? För när nu Wanja skall börja titta på vilka styrelseuppdrag hon skall avstå ifrån så är det helt naturligt för LO-bossen att sålla bort de som inga slantar ger, de som handlar om ideologi och rättvisekamp får stryka på foten när Wanja förstår att det inte fungerar att sitta i varenda styrelse som finns i hennes närhet. Det är förvisso inget fel att vilja tjäna pengar,men det absurda är att när Wanja kommenterar andra med samma ambitioner så gör hon det med förakt i rösten - "När man uppfattas som girig, då blir det väldigt obehagligt. Vi har försökt i tio års tid att peka på maktelitens löner, att göra det synligt". Den giriga nu, det är Wanja. En kvinna som inte förstår att det är stötande när man vägrar se sig själv som en del av makteliten som LO-ordförande och styrelsemedlem i så många styrelser att Wanja förmodligen inte på rak arm skulle kunna räkna upp dom allihop. Och i bakgrunden sitter Mona och lägger huvudet på sned, ler sitt mest patetiska leende och förstår inte varför 9 av 10 LO-medlemmar tappat förtroendet för sin ordförande, tillika medlem i SAP:s Verställande utskott. Det handlar om att man inte uppskattar folk som talar med kluven tunga, som säger en sak och gör en helt annan...

Men Mona, hon har förtroendet kvar och för oss som vill se en alliansregering efter september 2010 så är det naturligtvis goda nyheter, Mona går och lägger upp boll efter boll på straffpunkten medan sosseriets målvakt Ibrahim Baylan springer av och an på läktaren lika förvirrad som han var i SVT:s Agenda med målet lämnat vidöppet. Och inte blir det lättare när den nya röd-gröna koalitionen redan nu börjar visa upp att man inte har en tillstymmelse till samsyn i skattefrågan. Mona och Östros lanserade ju, föga förvånande, häromdagen sin mirakelkur för att ta Sverige genom krisen med... höjda skatter! Ett parti i förändring har visat sig vara samma gamla skattehöjarparti. För att stimulera vår ekonomi, öka på skattebetalarnas möjligheter att börja konsumera så vill sossarna ta ännu mer av löner och ihoptjänade besparingar och stoppa in i sin budget.

Är det rätt väg att gå? Nej, det tycker inte ens Vänsterpartiet och definitivt inte heller Miljöpartiet som visar upp en nykter syn på dett hela genom Mikaela Walterssons uttalande: "Det är en ideologisk skatt med stora problem. Den läcker som ett såll och träffar inte dem som bör betala. Vi ser inget skäl till att vrida klockan tillbaka". Trovärdigheten för regeringsalternativet på vänsterkanten blir ju inte direkt större när Monas utspel sågas jämte fotknölarna av de tilltänkta samarbetspartierna och att Mona och Östros inte ens behagat kollat upp detta innan man publicerar sin debattartikel.

Mona har ju sedan sitt tillträde varit ett svagt kort i den politiska kortleken, men när nu oppositionen också lyfter fram sina förmågor i Jan Emmanuelle och Wanja Lundby-Wedin i kombination med en helt oseriös vilja att lansera något som skall kunna ses som ett regeringsalternativ i framtiden så hoppas jag att svenskarna ser vad som kan vänta bakom 2010. Socialdemokratin är inte vad den en gång var, bortsett ambitionen att höja skatter varhelst man kommer åt, och talar med kluven tunga. Man säger sig vilja en sak, gör tvärtom och förväntar sig att folk skall acceptera det hela. Fan tro't - jag längtar redan efter nästa opinionsundersökning.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN, AB1, AB2, AB3