FOLKREPUBLIKEN SUNDBYBERG, DEL 2

Jan Jogell med sin räddningsstyrka i aktion...

Detta är en naturlig uppföljning till min avslöjande blogg om de allt tätare kontakterna mellan Sundbyberg och Pyongyang som finns här...

Enligt mina oftast helt pålitliga källor så började larmkedjan ringa i natt hos den så kallade "majoriteten" i Sundbyberg. Orsaken var att den alltid så pålitilige ordföranden i Storskogens S-Förening såg något som mycket väl skulle kunna ha varit den nordkoreanska transportraketen Taepodong-2 passera förbi utanför köksfönstret vid 3-snåret. Sannolikheten för att just denna person skulle hallucinera en natt mellan en lördag och en söndag syns ju vara extremt låg för de som känner karln. När så andra rättrogna sade sig ha hört Kanadagässen fly i panik nere vid Lötsjön vid samma tidpunkt så lade mottagningskommitéen snabbt ihop 1+1 och fann till sin stora glädje att såväl Solskiftets nya ledningsgrupp som Pyongyangs trafikplanerare just denna natt måste ha anlänt till Sundbyberg.

Ansvarig för eftersöket blev av naturliga skäl Stadsbyggnads- och Miljönämndens graciösa ordförande Jan Jogell. Om någon skulle hitta nedslagsplatsen och lokalisera nordkoreanerna så var det ju just denna Eskilstunas stora stolthet som med sin längd och rätt placerad i princip kunde täcka in hela staden i sitt synfält. Mycket pekade på att raketen missat sin tilltänkta nedslagsplats i grönområdet mellan Brotorp och Övre Kymlinge, men en annan sökavdelning under ledning av Bert Jagerby vägrade tro att den fantastiska, innovativa och framåtsträvande Nordkoreanska staten överhuvudtaget skulle missa den plats man sagt sig sikta på. Så medan Jogell iförd blå hjälm och med en spade på axeln och med tre proletärer i släptåg sökte i trakterna av Golfängarna och Ör så stod Bert med sin politiske sekreterare från Västerås i Igelbäckens naturreservat och lyssnade efter koreanskt kvitter med en stor fin röd banderoll, som proklamerade arbetarnas eviga enighet, emellan sig.

Som vanligt var det i detta fallet Jan Jogell som verkade ha rätt. I trakterna av Örvallen så fann man något som skulle kunna vara en krater efter en nedslagen raket, och när Jogell satte örat mot marken så hörde han små stönanden från gropen, blandat med obegripliga ljud som mycket väl skulle kunna vara koreanska. Snabbt satte Jogell och proletärerna i gång med att försöka rädda den ledning som i enlighet med Lagen om Offentlig Upphandling vunnit dragkampen om det tvångskommunaliserade äldreboendet Solskiftet samt trafikkonsulten Kim Il Jong Sun. Man grävde frenetiskt, och när man såg den av alliansen utsända paparazzin som helt oblygt försökte dokumentera det historiska ögonblicket tog det hus i helvete. Ett gäng aggressiva SSU-ungdomar anlände snabbt till platsen och jagade bort bourgoisen från platsen. Några bilder hade dock hunnit tas, varav den ovan är ett tydligt bevis för att denna historia är helt sanningsenlig...

Enligt trovärdiga källor så fann man efter 2 timmars grävande noskonen av en Taepodong-2 raket cirka 3 meter ner i tjälen. I noskonen fann man ingenting annat än en nordkoreansk bandspelare av modernaste snitt med ett budskap till kommunstyrelsens fagra ordförande från Kim Jong Il. Först så tackade han för Sundbybergs förfrågan om ett vänortsavtal med den nordkoreanska huvudstaden. Sedan frågade han sig ifall det inte är lite påfluget att bjuda in sig själva på det sättet som skett när Sundbybergs ledning åkte till solen i Brasilien och nu ville till Pyongyang...? Slutligen så berättade Kim Jong Il att den nordkoreanske delegationen med specialister på äldreomsorg och trafikplanering just i detta nu försökte simma över gränsfloden till Ryssland för att ta transsibiriska järnvägen till Moskva, vidare till St Petersburg med rysk postbuss för att sedan lifta till Åbo. Därifrån skulle man få åka med en finsk fiskare med sina rötter i Terijoki-regimen 1939-40 till Mariehamn för att där embarkera lyxkryssaren Birger Jarl. Kim Jong Il förväntade sig ett storstilat mottagande vid Skeppsbron den dagen i framtiden då dessa partifunktionärer nått fram.

Detta var ju inte alls vad Sundbybergs ledning förväntat sig, det nordkoreanska övertagandet av Solskiftets äldreboende blir ju per automatik nu försenat och man kände sig dumma över att ha trott att raketen skulle ta med sig dessa individer. Omedelbart igångsattes en Maskirovka-operation, där "sanningen" snabbt blev något helt annat. Grävandet vid Örvallen påstods vara en insats för den nya Nationalarenan i baseboll, när det hela handlade om något långt mer uppseendeväckande.

Jag litar på mina källor, men sosseriet erkänner aldrig några snedsteg. Minns var Ni såg denna historia första gången, minns vem som är sanningens budbärare i Sundbyberg...

"The truth is out there"