FREDRIK - BOKEN, PERSONEN, FRAMTIDEN

Det var väl snart tre veckor sedan jag spände blicken i Mona Sahlins bok "Möjligheternas land - Min vision för Sverige". Jag tyckte mycket om Monas bok, men jag tyckte inte om den speciellt mycket. Monas bok föll mig inte direkt i smaken, kanske föga förvånande för den som följer den här bloggen slaviskt. Att lägga sig till med att försöka vara neutral visade sig ju vara lika dödfött som att förändra Monas parti - så det blev till att såga och såga brutalt.

Läser man vad den framjagade sosse-kändisen Jonas Gardell idag skriver i Expressen så är det ju tydligt att han delar just den bilden, bilden av förändringsobenäget parti, med mig. Herr Gardell har däremot en betydligt mer positiv av Mona Sahlin som partiledare, utan att för den skull ifrågasätta varför inte ens ledaren lyckas förändra ett parti...?

I dag fick jag i min hand ett exemplar av Fredrik Reinfeldts bok "Framåt tillsammans - Min berättelse om Föregångslandet Sverige", och skall jag vara rak och öppen så är det ju knappt en riktig bok. Medan Monas bok hade en närmast fulländad bindning, en fantastisk kvalitet på pappret och gavs ut av det respektabla förlaget Norstedts så är ju Reinfeldts bok en lågbudgetvariant i pocketformat, med sämre papperskvalitet och utgiven av... ja, just det - Moderaterna. Fredrik Reinfeldts lilla lågbudgetkopia känns billig, med bara 121 sidor medan Monas bok andas professionalism och vinstintresse med sin fina bindning, sitt lyxpapper och 288 sidor.

Men avgörs en boks kvalitet av hur den ligger i handen, hur fin den ser ut att vara och på hur mycket pengar som läggs på produktionen? Alls icke, många är ju de mästerverk som först publicerats i någon kladdig sörja i ett löspapperssystem. Medan Fredrik Reinfeldts bok ser ut som fekalier och Monas bok som en kladdkaka så är resultatet det motsatta när man kommer till själva textmassan. Där Mona har 288 sidor på sig att säga något men ändå misslyckas kapitalt, så lyckas Fredrik Reinfeldt få ut en hel del på mindre än hälften så många sidor...

Första raden eller meningen i en bok sätter tonen, och Monas bok börjar med "Det är viktigt att få tala till punkt". Gnäll redan där alltså, gnäll på att hon aldrig tycker sig få tala till punkt av media, av väljarna, av partivänner och politiska motståndare. Mona skriver en bok där hon kan få gnälla till bokens budget sade ifrån.

Fredrik Reinfeldt däremot börjar med "Jag tror att Sverige kan bättre" och det kommer ändå från den person som haft möjligheten mer än någon annan folkvald att påverka hur bra Sverige kunde under de senaste fyra åren. Just där ligger styrkan i Fredrik Reinfeldts lågbudgetbok - budskapet om att vi inte är färdiga, att saker och ting alltid kan bli bättre och att ambitionen med ett politiskt parti måste vara att identifiera problem och göra något åt dom.

Jag sträckläste boken på lite mer än tre timmar, och kan nog kanke ha missat något enstaka tillfälle i boken där Fredrik Reinfeldt skrev något om socialdemokratin, vår politiska huvudmotståndare. Jag hittade ett ställe i hela boken där jag kan dra mig till minnes att SAP fick klä skott för kritik från Reinfeldt. Sidan var nummer 43 och textraden handlade om arbetslinjen. "Därför lovade vi väljarna att om Alliansen vann, då skulle vi bryta utanförskapet och montera ned de system som Socialdemokraterna hade byggt upp för att försöka dölja det" - det var liksom den enda kängan som skickades iväg med Monas bakdel som måltavla. Boken handlar om vad vi vill, varför vi vill det och hur vi vill ta oss dit. Fredrik Reinfeldt pratar politik, han berättar om sina resor till den verklighet politikerna alltför sällan ser.

När Reinfeldt målar sina bilder av hur Föregångslandet skall se ut så handlar Monas bok mer om att berätta vad det andra idioterna vill och varför. Hon gnäller hejdlöst på regeringen, på Moderaterna, på statsråd och de väljare som inte fattade hur fel de hade den där valdagen för snart 4 år sedan. Reinfeldt ger ordet "Socialdemokraterna" en enda rad att finnas på, en enda sida i boken medan Mona på sina 43 första sidor lyckas klämma in "moderaterna" minst 9 ställen, regeringen på nästan lika många, den borgerliga regeringen på en handfull ställen. Mona gnäller på det andra laget mest hela tiden, och de tillfällen jag hittade kan vara många, många fler eftersom jag hamnar i affekt bara jag börjar bläddra i Monas bok.

Vi berättar vad vi vill, Fredrik berättar detta på ett utmärkt sätt i sin bok medan Mona berättar hur dumma vi är och alla fel som har gjort. Bilden blir tydlig av två helt olika rörelser i svensk politik där den ena fattar att man måste förhålla sig till verkligheten och följa med i tiden för att få väljarnas förtroende. Den andra rörelsen, de som kallar sig "Rörelsen" står stilla, vill backa tiden fyra år och fortsätta förvaltandet av en politik som inte fungerade då och som inte gör det nu. Den första rörelsen fattar att väljarna kan välja något alternativ om man inte är på tå, den andra rörelsen fattar inte hur väljarna hade mage att överge "Rörelsen" 2006. Sällan har maktfullkomligheten fått en lika ful profilbild som hos de svenska socialdemokraterna...

Fredriks bok är billig, lättläst och faktiskt något man kan sätta i handen på väljarna genom gammaldags kampanjande vid de allmänna kommunikationernas brytpunkter. Stå vid Uppsala-pendeln, vid järnvägsstationerna i Eskilstuna, Nyköping, Örebro, Västerås och så vidare. Om SJ fortsätter prestera som de gör så är ju chansen stor att trafikanten kliver av en timme försenad och har hunnit suga i sig allt vad Reinfeldt ville berätta om hur vi tar oss framåt tillsammans trots att bussarna sitter fast i köer och tågen kryper fram. Det är ett lätt sätt att få folk att tänka till, boken klarar av det trots sin billiga framtoning. Jag må vara färgad av att jag redan har hittat frälsningen, jag må vara mindre kritisk bara för att min spinalvätska i ryggraden är blå - men jag tycker uppriktigt att boken är ett perfekt och enkelt vapen för att få det funderande folket att fundera i lite andra banor.

Så, ut och sprid budskapet - gödsla Sverige med små, billiga pocketböcker vänner. Kanske ingen Nobelpris-vinnare men bra mycket vettigare än den där skrytproduktionen med Mona som författare...

Länk: SvD, Expr

BLOGGRECENSION BONUS: KRISTIAN KRASSMAN

Så var det då dags att infria ett löfte till Norrtäljes mest gapiga och konfliktsökande politiker, min socialdemokratiska vän Krassman. Det är dags att recensera Krassmans blogg och oj så spännande detta skall bli...

Det känns som om Kristian Krassman har plågat sin omgivning rätt länge med sin blogg. Undertecknad kan iallafall minnas sig tillbaka till tiden då jag började blogga och sökte inspiration och då tittade jag ofta till "In your face" som är det hypertuffa namnet på en lika tuff blogg. Jag sökte och jag fann inspiration hos två bloggare med olika infallsvinklar och ideologier, jag hittade Krassmans och jag hittade Mattias Lönnqvists bloggar.

Nu kan man väl inte ens med bästa välvilja påstå att den blogg jag skriver har mycket gemensamt med mina inspiratörers, och kanske var väl det meningen när jag bestämde mig för att flyga upp i bloggosfären. Att skapa något annorlunda och nytänkande, att bryta med den politiska korrektheten och svinga åt alla håll var min ambition. Både Mattias och Krassman har förmågan att veva vilt men de gör det på ett annat plan än vad jag gör. Men jag är stolt över att just Krassman var med och fick mig intresserad av det här med bloggande. Krassman var en för mig okänd och ökänd mentor långt borta i Roslagen, någon som fick mig att inse att just bloggande kunde vara spännande, kul och riktigt lågt...

Sedan Krassman och Lönnqvist inspirerade mig att börja blogga så har mycket avlopp runnit under broarna. Mycket av den illaluktande sörjan har faktiskt haft den fördelen med sig att jag funnit en ny vän i just denna Krassman, en man som lyssnar och ger råd. Han må skriva bloggar som ett riktigt rövhål men innerst inne i den tatuerade kroppen finns ett stort hjärta som jag värdesätter enormt mycket trots att det är sällan våra hjärtan klappar för samma sak.

En sak som vi har gemensamt har vi hittat - kärleken till världens bästa band, Depeche Mode. Och vid den senaste spelningen i Globen så var det just Krassman och några andra av mina vänner som gjorde mig sällskap. Det var en oförglömlig kväll, hela vägen från kvarterskrogen i Kärrtorp till snögloppet utanför Globen. Innan jag blir för sentimental och hyllar Tok-sossen alldeles för mycket så är det väl dags att ta och sätta betyg på Krassmans blogg. Varsågoda...

Politisk korrekthet: När jag började läsa Krassman så fanns det ofta en underton av kritik mot de egna till och från. Bitska kommentarer mot regeringen men även mot felsteg som den egna rörelsen gjorde sig skyldig till kunde man med glädje ta del av. Men något har hänt, och Krassman plågas uppenbarligen av att vara anställd av sitt parti - en situation där arbetstagaren drar sig för att sabla ner sin arbetsgivare. Vi ser det hos Peter Andersson, som är några hästlängder värre än Krassman, men utvecklingen oroar och irriterar. Den dagen då partimegafonen ljuder från Krassmans face så är bloggen död och onödig. Trovärdigheten i det politiska skrivandet får man när man även granskar den egna politiken med kritiska ögon. En gång fanns den kritiska blicken hos Krassman, nu behöver han tvätta sina moderiktiga glasögon rejält... Betyg: 2 Kommentar: En gång i tiden var detta betyg en stark trea, nu dalar Krassman långsamt ner mot det betonggolv på Sveavägen 68:s källarvåning där partimegafonerna står uppradade. Det går att häva den negativa spiralen, men frågan är om plakatsossen Krassman mäktar med det under ett valår då motståndarsidan skall hudflängas och den egna politiken glorifieras? Låt oss hoppas på ett underverk.

Humor: Faktiskt en enorm styrka hos Krassman. Den som inte lärt känna figuren bakom bloggen kan nog lätt få för sig att han är vulgärt bitter och smått galen. Jag känner Krassman som en ironiker av rang, en människa som i såväl det talade som skrivna ordet kan skapa odödligt elaka pikar. Dessa elakheter dyker ofta upp på Krassmans blogg, och trots att de nästan alltid har udden riktad mot någon på samma sida blockgränsen som mig så tycker jag att det är fruktansvärt kul. Och om nu Krassman börjar tappa trovärdigheten på den politiska korrekthetens arena så lever ändå humorn vidare. Betyg: 4 Kommentar: Skulle kunna bli högsta betyg ifall det någon gång var en elakhet som riktade sig mot det egna partiet och dess företrädare.

Språkbruk: Krassman är impulsiv och engagerad, just detta leder ibland till stavfel och meningar där innebörden kan vara svår att förstå. Men allt som oftast så är textflödet riktigt bra och det är dessutom lättläst. Egentligen kan man inte gnälla på något här, bortsett de där stavfelen som dyker upp när Krassman är i affekt. Bra! Betyg: 4 Kommentar: Inget är ju förvisso så bra att det inte kan bli bättre...

Skönhet: Om humor och språkbruk är starka sidor hos bloggen så är skönheten det inte. Ett groteskt tråkigt sidhuvud, en blogg där bilderna ser slarvigt inklistrade ut och en allmänt rörig känsla. Föga estetiskt och om jag vore Krassman skulle jag be NetRoots om stöd med att försköna bloggen rejält. Visst är bloggen bra i största allmänhet men ett rörigt utseende drar ju ner helhetsintrycket. Att sedan en stor del av illustrationerna består av otydliga diagram om olika utvecklingskurvor är ju inte heller så spännande. Dessutom alldeles för lite färger och nyanser för att mitt konstnärshjärta skall banka på. När du anser dig ha tid Krassman, ta då och använd den tiden för att skapa något annat än en standard blogger-mall utan extravaganser. I längden tjänar du faktiskt på det. Betyg: 2 Kommentar: Här var jag rätt snäll, det balanserar på gränsen till betyg 1. Men att bilder ändå används flitigt är ju bra, och de korta kärnfulla blogginläggen framstår ju iallafall inte som en sörja av bokstäver. Men gör om och gör bättre!

Totalt får alltså Krassman 12 poäng i betyg, och skulle därmed ha slagit många av de som ligger framför "In your face" på Knuff-listan. Det hade faktiskt räckt till en delad tredje plats tillsammans med Politikerbloggen och Westerholm, och det är ju starkt jobbat.

Nu återstår att börja slipa knivarna för att dissekera Peter Trixes hyfsat okända blogg någon gång under helgen. Därefter tar ett nytt analyserande vid av de topp-bloggar som recenserats för nya betyg i månadskiftet april-maj. Har de tagit åt sig av kritiken, har de hittat på något överraskande och fräscht? Det återstår att se...

BLOGGRECENSION 10: KENT PERSSON

Då var jag där, vid vägs ände när det gäller att recensera mina bloggkollegor. Under fem veckors tid så har jag hyfsat seriöst analyserat, kränkt, sänkt, hyllat och nagelfarit de bloggare som är så pass mycket mer framgångsrika än undertecknad - jag har recenserat de som då låg på Knufflistan. Innehållet på den så kallade Knufflistans topp-10 har förändrats litegrann sedan jag började mitt recenserande, men i stora drag är det samma bloggar som återfinns där vecka efter vecka.

Jag har valt att avsluta med den mest framstående partivännen på den här listan, Kent Persson. Kent är heltidsarvoderad politiker i Örebro och man kan utan att överdriva alltför mycket påstå att han faktiskt har hyfsat mycket att säga till om i partiet. Kent är nämligen ordförande i partiets valberedning, och sitter man där så har man makt...

Att jag valde att avsluta med Kent har flera skäl. Först och främst så anser jag att herr Persson från Närkeslättens metropol under en längre tid har varit på uppåtgående, och jag hade hoppats att jag mot 5-10 Trisslotter i arvode skulle kunna placera en moderat högst upp min ranking. Dessutom så är det ju så att jag efterhand har fått till bloggrecensionerna lite bättre och att det jag skrivit i några fall faktiskt gett avtryck i bloggarens sätt att bete sig. Ta bara ettan på Knuff-listan Peter Andersson som jag var hyfsat elak emot. Om det beror på mig och mina omdömen låter jag vara osagt, men Peter är lite skarpare och mer konfrontatorisk nu. Att han sedan är den partimegafon som tjuter och högst och mest okritiskt mot de egna tycks dock vara ett kroniskt och obehandlingsbart sjukdomstillstånd.

Peter Andersson och Kent Persson är de två statsbärande partiernas mest framgångsrika bloggare, och de är rätt lika i sättet att skriva sina bloggar. De delar av naturliga skäl inte varandras åsikter i de flesta sakfrågorna, men de är och förblir sjukligt lojala mot det parti som de företräder. Uppenbarligen är det just detta lismande som krävs för att nå framgång, och jag inser därför att jag aldrig någonsin kommer att bli lika framgångsrik i bloggosfären som de bloggare som idag placerar sig högt på olika listor.

När jag första gången tittade till Kent Perssons blogg så var det inte så många glada känslor som bubblade upp i mitt sinne. Detta var senhösten 2008 och bloggen var torr, tråkig, intetsägande och det fanns massor med stavfel som jag retade upp mig på. Men ingenting är ju så dåligt att det är kört - och Kent satte igång och fixa till sin blogg. Allteftersom detta har skett så har jag börjat uppskatta Kents arbete mer och mer. Idag är Kents författande en inspiration för mig, han har lyft sig och är numera en bloggare jag faktiskt respekterar. Men Tokmoderatens respekt innebär per automatik och tyvärr inte enbart rosor utan också lite ris eller rem. Så varsågoda, Tokmoderaten recenserar Kent Persson.

Politisk Korrekthet: Tala om att börja i fel ände. Jag har lärt mig att när man skall kritisera så ta det positiva först och följ sedan upp med negativa kommentarer. Här handlar det om att Kent på lite gott men mest ont framstår som en partimegafon i samma anda som Peter Andersson. Upplåter man sin blogg åt självaste partisekreteraren att gästblogga på, och när denna sedan tar för sig, så vet man att man bara är ett redskap för partiet. Men behöver det vara fel att vara partiets redskap och röst i bloggosfären?

Nädå, inte alls. Men för trovärdighetens skull så är det klädsamt om man någon visar sig ha egna åsikter, egna funderingar och inte bara reflexmässigt skyndar till det egna partiets försvar. Just här har Kent lite att arbeta med, även om jag inser att det är svårt när man har tentaklerna i partihierarkin och är partiets företrädare i en av Sveriges största städer och i det landsting den staden ligger. Att sedan Kent förvägrar mig att finnas med i hans blogroll över Moderater som bloggar är ju också det rejält politiskt korrekt och något jag har svårt att smälta... Betyg: 2 Kommentar: Balanserar hårfint på gränsen till en etta men i och med att Kent tog bort sin munkorg och faktiskt började gläfsa om att landstingen skulle få bekosta massvaccineringen enligt regeringens dekret lyfte det hela till en tvåa. Plus också för att Kent varit tydlig med sitt förakt mot manipulerade valprocesser...

Humor: Och inte blir det lättare att vara snäll när det andra ämnet som skall skärskådas är bloggens förmåga att locka till skratt. I och för sig är jag övertygad om att Kent inte har skapat sin blogg för att läsaren skall sitta och småle åt inläggen eller brista ut i våldsamma skrattanfall när något oväntat och roligt dyker upp bland den politiska surdegen men... Låt oss bara konstatera att Kent Perssons bloggande har helt andra ambitioner än vad jag har med mitt. Vi har våra olika angreppsvinklar, och av Knufflistor och Politometeranalyser kan man utläsa att folket i den politiska bloggosfären uppskattar Kent mer än mig. Men nu betygssätter jag efter min värdegrund och då är det svårt att sätta något annat... Betyg: 1 Kommentar: Det roligaste med Kents blogg är faktiskt de rallarsvingar som brukar delas ut i kommentatorsspåren. Det är där det brinner och det är där de upprörda känslorna tar överhanden. Inte för inte tycker jag att det är rätt skoj att Kent och Peter Andersson som de karbonkopior de är nu ligger och skjuter in sig på varandra.

Språkbruk: Dags att börja bli snällare faktiskt. Om man följer Kents utveckling så är det här den största förbättringen skett. Från orgier i felstavningar till ett klockrent språkbruk som är varierat och levande. Förmågan att med några få meningar få mycket sagt är Kents styrka och det är där jag borde kunna ta intryck. Kent använder sina ord på helt rätt sätt, och när han höjer tonläget så vet man att en uppdämd ilska ligger och bubblar bakom tangentbordet i Örebro. Ett litet minus som han snabbt kan hyfsa till är länkandet. När du klistrar in en länk Kent, så då till att hela namnet eller ordet omfattas av länken. Ord som är till hälften understruckna och i en annan färg stör mig och får mig att tappa fokus i läsandet. Betyg: 4 Kommentar: Från en lite lägre nivå för ett år sedan till en riktigt bra nivå nuförtiden. Fortsätt och hitta din utvecklingspotential så har vi snart en moderatbloggare bland topp-3 på Knuff.

Skönhet: Sparsmakat och stilfullt. En något egocentrerad bakgrundsbild på sidhuvudet, men vad är det för fel att vara egenkär? Själv kan jag ju inte använda mig själv på den platsen eftersom den anskrämliga synen skulle få besöksstatistiken att dyka likt en JU-87. Men i övrigt så saknar jag faktiskt lite fler illustrationer och bilder till inläggen. Det finns ytterligare några "Kent"-bilder på sidospalten men det är liksom allt. Fler bilder, lite fler färger och mer liv efterfrågas. Men man kan läsa i den struktur som Kent skapat, det är lättläst och det är rent. Smaken är som baken, och Kents uppfattning av vad som är estetiskt står mot min lite mer grandiosa. Betyg: 3 Kommentar: Moderat, mitt-i-mellan, lagom och precis så där lagom torftigt som kännetecknar de politiska bloggarna. Kan bli bättre men fyller sitt syfte.

Sammantaget betyg för Kent Persson blir sålunda 10, någonstans i den nedre delen av mitt i fältet och efter några av de mest framgångsrika sosse-bloggarna. dock bättre än antagonisten Peter... Nu måste vi slipa våra vapen och jobba oss ikapp, det är dags att ta strid på bloggosfären - överlägsenheten för det röda laget får inte bestå!

Min ranking av Topp-10 på Knufflistan blir alltså enligt följande:

1. Alliansfritt Sverige 15 poäng

2. Opassande 13 poäng

3. Westerholm 12 poäng

3. Politikerbloggen 12 poäng

5. Mary X Karamell 11 poäng

5. HAX 11 poäng

7. Kent Persson 10 poäng

7. Rick Falkvinge 10 poäng

9. Peter Andersson 8 poäng

9. SvD ledarblogg 8 poäng

Och som en liten bonus kommer den närmaste veckan två andra bloggare som fått sina recensioner av undertecknads blogg publicerade se sina bloggar hudflängda på denna plats. Vilka dagar det handlar om låter jag bli en överraskning. Bloggarna då? Trixe och Krassman...

Tack för att Ni läst, följt och tagit till er av detta milt oseriösa recenserande! Er blotta existens är det virke som håller min låga levande...

BLOGGRECENSION 9: HENRIK ALEXANDERSSON

Normalt sett så har ju mina bloggrecensioner publicerats under natten, men denna enda gång kom jag till lite senare. Ursäkta dröjsmålet, men en döende mobiltelefon som krävde värme och empati, Kent Perssons påhitt om en bloggdebatt samt bara allmän oinspiration lade hinder i vägen för mina ambitioner att hålla tidsschemat. Men nu är den här, den näst sista av de tio recensionerna av Knufflistans toppbloggar - och det är ännu en piratpartist som skall skärskådas.

Henrik Alexandersson, även känd som HAX, slog som många andra bloggare igenom i den orkan som FRA-vindarna blåste upp i bloggosfären. Det var då HAX var en blogg som folk i största allmänhet tog till sig och brydde sig om, bloggen var en maktfaktor som senare ledde till att den gode HAX lyckades få ett attraktivt arbete i Europa-parlamentet i Bryssel. Det var då, i spåren av FRA, Ipred och ett framgångsrikt EP-val. Nu ser jag bloggen HAX som ett forum för de närmast sörjande, de redan övertygade...

Oinspiration skriver jag om några stycken upp, och bara av att sätta sig ner och blänga på bloggen HAX får ju mig att tappa såväl fokus som matlust - den ser ju osmaklig ut vid första anblicken. Men börjar man titta närmare på det som döljs av en undermålig bloggermall så förstår man iallafall varför det en gång var så att HAX var en respekterad bloggare. Betygen av idag blir enligt följande:

Politisk korrekthet: Eftersom hela Piratpartiet i sin skapelse är politiskt inkorrekta och ett resultat av de etablerade partiernas oförmåga att förstå det som ungdomsgenerationen och de datakåta medelålders gubbarna har förstått så är ju resultatet självklart bra. HAX angriper bra, han framstår som en slipad debattör och bra skribent om de frågor som gav Piratpartiet luft under vingarna. HAX hugger i alla riktningar och han gör det bra mycket bättre än sin partiledare "Dick Greger". Betyg: 4 Kommentar: När HAX svingar sitt svärd så står man bredvid och njuter av resultatet oavsett om man tycker likadant som han.

Humor: I första genomögningen hittar jag iallafall en insändare om McDonalds etablering i Ludvika som får mig att dra på smilbanden. Men sedan är det inte så mycket mer som är skoj, och förmodligen finns inte heller ambitionen med HAX bloggande. Det är teknikgrottande och övervakningsraljerande för allt och alla, men inte är det gjort med glimten i ögat utan snarare med gravallvar i blicken. Piratpartisterna i stort, bortsett Opassande, verkar ta sig själva på alldeles för stort allvar och skulle tjäna på att släppa loss. HAX är inget undantag. Betyg: 2 Kommentar: Utan en urklippt insändare och skarpsynen som fick HAX att upptäcka en Facebook-grupp som kämpar för en moderat partisekretare i Moderaterna hade betyget blivit en etta, nu kom han upp i en tvåa...

Språkbruk: Att läsa HAX torrheter är det inga problem att göra. Ord och meningar hanteras korrekt och varsamt, och stavfelen är lika sällsynta som tillfällena man får ha roligt på HAX blogg. Efter att ha tittat igenom bloggen några gånger så förstår man varför HAX handplockades av Piratpartiet ner till Bryssel. Betyg: 4 Kommentar: På gränsen till högsta betyg, med lite mer inlevelse och känslor skulle HAX nå dit.

Skönhet: Men varför? Varför fattar inte dessa teknikfreaks att det också behövs en strukturerad och tilltalande kreation att klä bloggen med? HAX tillhör de absolut mest undermåliga bloggarna när det kommer till estetik, uselt är bara förnamnet. En bloggermall utan engagemang, ett "basic" sidhuvud som bara andas slöhet och smaklöshet. Några bilder här och där i inläggen förgyller litegrann, men det räcker inte alls till för att kunna sitta och läsa HAX texter medan man njuter av en snygg blogg. Betyg: 1 Kommentar: Inte alls lika rörigt som "Dick Greger":s blogg men också bra mycket tråkigare. Snälla, försök iallafall...

Sammanlagt betyg för HAX blir således 11, samma betyg som Mary X Karamell men efter många andra. En slutgiltig lista kan publiceras på lördag när Kent Persson blir det sista kapitlet av de tio främsta bloggarna. Dock så kommer jag ta mig an 3-4 andra bloggare som en liten bonus men utan tidsplan utan när andan faller på.

Tack och Bock, Stupstock!

KRASSMAN KOMMENTERAR...

Ytterligare en bloggkollega har skickat över sina åsikter om den blogg ni nu läser, Krassman kommenterar Tokmoderaten. Och som vanligt när det handlar om Norrtäljes mest konfrontatoriska spelevink så är det en smäll rakt i ansiktet på undertecknad. Läs, begrunda och försök att förstå att allt är skrivet i ett tillstånd av djupaste avundsjuka...

"Vad driver denna dåre?" Det var den första frågan som jag ställde mig själv efter att misstag klickat på en länk till bloggen med namnet Tokmoderaten. Jag som själv har en dragning till att provocera och att provoceras läste med skräckblandad förtjusning ett antal inlägg. Inlägg som kryllade av sexistiska uttryck, manschauvinistiska attribut och basunerade konservativ bunker-höger inspirerad av Gösta Bohman.

Jag hade ”smygläst” detta partiorgan under någon månad när vi blev vänner på riktigt. Vi blev alltså vänner på Facebook, sedan dess så har vi även träffats IRL vilket naturligtvis grumlat mitt sinne något nu när denna vedervärdiga blogg skall nagelfaras. Bloggen Tokmoderaten är en extremitet som sitter på kroppen av en sann tokmoderat. Den är burlesk i sin ton men håller en extremt högre nivå på sitt poetiska anslag och jag har till och med klassat en del av de allt för långa inläggen som epos.

I sin politik kallar gärna Fredrik Antonsson sina politiska antagonister som undertecknad, Johan Westerholm och Peter Andersson som cykloper och partimegafoner, något som han faktiskt har fog för att göra. Tokmoderaten är en nagel i ögat, på alla. Han är kärleksfullt kritisk till sitt eget parti, stundom med konststycket att inte visa någon kärlek alls. Vi från oppositionen avskyr honom, och det gör även hans eget parti.

Tokmoderaten är i mångt och mycket omgiven av samma mystik som skvallertidningen Se & Hör. Den läses av alla, har en upplaga på närmare 150 000 exemplar, men ingen tror på det som skrivs i den. Vad som fängslar mig i Antonssons skrivande är främst tre saker.

Det utvecklade och engagerade språket.
Det är personligt och ger en god inblick i en människa med en trasig själ, men långt där inne så finns det ett hjärta, av sten. För att ibland visa på en känsla och en äkthet som gjort att jag tillsammans med denna tokmoderat skrivit en debattartikel och publicerat i gammelmedia där vi tog avstånd mot främlingsfientlighet och rasism.

Föraktet.
Tokmoderaten hatar Mona Sahlin. Detta är tveklöst Tokmoderatens akilleshäl. Detta gör att seriositeten i bloggen och skrivandet stundom hamnar i ett löjets skimmer. Antonsson tror att sitt hat är befogat och håller sin linje. Det kan uppfattas hedrande att en kapten går med skutan i djupet men det är ingen framgångsfaktor för sjöfarten i stort. Antonsson seglar dock för den borgerliga flottan vilket är glädjande.

Ständigt i opposition.
Antonsson är inte stolt, och han är inte nöjd. Sin bitterhet mot sina egna och mot andra ger Tokmoderaten en progressivitet som är ingen annan moderat bloggare förunnat. Kent Persson, Mary X Jenssen och Carl Bildt kommer aldrig att uppfattas som progressiva i Tokmoderatens sällskap. Han kommer att ha ensamrätt på detta tills den dagen han blir anställd att skriva Bildts blogg, vilket är en av hans innersta drömmar.

Jag läser, länkar, talar och umgås med Tokmoderaten. Han ger mig nya perspektiv och utmanar min politik. Genom mitt förhållningssätt mot denna bloggande trätobroder och synthkusin har mitt politiska engagemang stärkts. Jag är nu mer socialdemokrat än jag någonsin varit och skördar ideligen nya framgångar i mitt politiska arbete - tack vare bloggen Tokmoderaten.

Kristian Krassman (aka In Your Face)

Det var alltså den onde Krassmans bild av en verklighet som han ser den, där jag är ond och han är god. Han har fått för sig att jag hatar Mona Sahlin, och inget kan väl vara mer fel. Jag föraktar henne möjligtvis, eftersom politikens egen tramskärring sitter där hon sitter som partiledare för sosseriet endast för att hon råkar vara kvinna, och alla andra mer tilltalande kvinnor tackade nej. Självinsikt och Mona Sahlin är lika kompatibla som eld och vatten tydligen...

Om en vecka, när partivännen och bloggkollegan Kent Persson sitter och tittar på Melodifestivalen och föraktar kvinnor som ser ut som kvinnor bör se ut på en scen och är bitter över att jag har varit elak mot honom i mitt recenserande så är endast det första recensionskapitlet avslutat. Krassman och Trixe kommer, som tack för hjälpen i mitt ständiga förbättringsarbete med kundens åsikter i högsätet, att få se sina bloggar avklädda på ett sätt som får kvällens favorit i Sandviken att framstå som överdrivet påklädd. Ja, det var hon som sjöng bidrag nummer 8 i stay-ups och en i övrigt stimulerande utstyrsel som var min favorit när Sandviken och Melodifestivalen ockuperade min TV-ruta.

Krassman och Trixe, ni är härmed varnade.

BLOGGRECENSION 8: POLITIKERBLOGGEN

Efter att gått igenom sju stycken bloggar skrivna av eldsjälar för eldsjälar så är det dags att sätta den slöa gaffeln och den vassa kniven i den blogg som skrivs av fullfjädrade journalister. Politikerbloggen skall tydligen vara en blogg för alla och envar som är det minsta intresserade av att höra det senaste skvallret inifrån maktens katakomber. Och just här blir det ju svårt, eftersom alla andra recenserade bloggar har sina rötter i ett visst parti, en idologi eller en gruppering av likasinnade - och här är det nyhetsmedia om alla.

Politikerbloggen kan man ju få till journalisten Niklas Svenssons adopterade "barn", en blogg han närde vid sin barm och som han utvecklade till den dagen då Expressen lockade "hem" honom från TV4. Och väl hemma i Expressen-huset så startade Niklas upp en gammal blogg i malpåse vid namn Politikbloggen. Uppfinningsrikedom när den är som bäst, eller hur? Men även Niklas Svensson såg riskerna med sammanblandning och sin gamla arbetsplats, och nu heter det nya alstret Riksdagsrummet istället...

Numera så drivs Politikerbloggen av en man som med sin tunga utforskat den förre statssekreteraren Ulrika Schenströms munhåla på en restaurang i centrala Stockholm. Schenström fick gå medan Pihlblad nu ammar Niklas Svenssons växande baby - Politikerbloggen.

Att jämföra proffsbloggen med amatörbloggarna är inte så lätt, och jag får därför hålla mig till lite andra normer när denna recenseras enligt följande:

Politiskt korrekthet: Eftersom man skall vara en neutral, granskande blogg i sann journalistisk anda så är det ju gjutet att den politiska korrektheten måste hållas på ett minimum. Att sedan den bloggens högsta höna, Anders Pihlblad, haft den goda smaken att hångla upp Schenström inför pappa Razi är ju också det en härlig väg att utveckla den politiska journalistiken på. Men för att återgå till korrektheten igen då... De skjuter lågt, de slår lågt och kan ofta ses som det politiska vardagslivets svar på Se och Hör, med snygginglistor och makabert skvaller och avslöjanden som väcker uppmärksamhet. Betyg: 5 Kommentar: Som kritiskt granskande journalister är resultatet givet, det kan bli bara högsta betyg...

Humor: Inte alls den här bloggens starka sida, även om några små anekdoter ibland blir roliga på ett kanske inte alltid roligt menat sätt. Men utger man sig för att vara seriösa journalister så är det kanske så att man inte skall vara rolig. Betyg: 1 Kommentar: Inte så mycket att kommentera, avsaknaden av humor balanseras upp av att man vevar sin spinkiga armar i alla riktningar och utan pardon. Snygginglistorna från Almedalen är ju skoj, men knappast humor.

Språkbruk: Är man journalister så är man ju utbildad på att hantera språket på bästa sätt, och det gör man ju faktiskt också. Men med utbildning så dör efter tag själen och lågan slocknar i skrivandet - det blir bara ett jobb, och vem som brinner mest av den avlönade skribenten och den som gör det för sin övertyglse är väl rätt självklart. Betyg: 3 Kommentar: Journalistisk grundkurs blandat med lite sensationssökande och det blir Politikerbloggen...

Skönhet: Inget att anmärka på men ungefär lika spännande som en fabrikstillverkad köttfärssås. Bra med bilder, och bra bilder dessutom. Lättläst och strukturerat, men så har man ju en rikstäckande TV-kanal i ryggen. Med ett sådant stöd skall det vara bra, men det kan också bli mycket bättre med lite större engagemang. Betyg: 3 Kommentar: Hyfsat snyggt, men ack så tråkigt.

Totalt får Politikerbloggen ett betyg på 12, och delar därmed en tredjeplats med den vedervärdige mannen från Furusund men efter såväl Opassande som Alliansfritt. På onsdag vankas det HAX och om precis en vecka kommer moderatkollegan Kent att få sin dom.

Tack och Bock, Stupstock!

BLOGGRECENSION 7: OPASSANDE

När man har placerat sig som nummer ett på Politometerns lista över de mest inflytelserika bloggarna, och när man är en kronisk beståndsdel på den så kallade Knuff-listan så är man en i eliten. Opassande är allt det där, Opassande vet hur en slipsten skall dras för att skapa en blogg som många bryr sig om - men frågan är varför man skall bry sig om Opassande?

Opassande är namnet på den framgångsrika bloggen med rötterna i den numera tynande folkrörelse som en gång var Piratpartiet. Kvinnan bakom Opassande kallas Emma och är jämngammal med min mor, och bara där svävar tankarna i väg och en blixt av beundran slår ner i min hopläkta fontanell. Tänk att en sådan där gammal tant kan använda den nymodighet som nätet är på ett sådant sätt att man blir en opinionsbildare? Fantastiskt tycker jag, eftersom min mor knappt vet hur en dator ser ut och ännu mindre hur man får igång den. Nej, hos min mor finns styrkan i att tömma bag-in-box-viner på löpande band och grotta ner sig i socialdemokratiska vanföreställningar medan ögonen beter sig som det där snurrande fältet på en enarmad bandit...

Opassande-Emma verkar så här på håll vara en rätt skön tant, Piratpartiets egen Mary X - eller är Mary X de nya Moderaternas variant av Opassande-Emma? Under själva grävandet inför den här recensionen så hittade jag några bilder på Opassande-Emma under utdelningen av det Stora Bloggpriset anno 2008, som hon naturligtvis vann. Inte nog med att hon ser ut som hemstaden Sundbybergs journalistiska ADHD-stjärna Annika Sundbaum-Melin, hon har en klädstil som skulle få di Leva att framstå som stöpt i en tråkig och intetsägande mall. Störtskönt i mina ögon, men är det inte lite tråkigt att gamla Piratpartist-tanter tar hem det där Stora Bloggpriset vartenda år? Ifjol en Opassande vinnare, i år en farmor från Roslagen...

Att betygssätta en så pass framgångsrik blogg som Opassande blir ju lite svårt, dels kanske man har orimliga krav eller så kanske man ger uttryck för en uppdämd avundsjuka över den framgång man själv vill nå en dag. Nåväl, här är betygen - Opassande eller inte.

Politisk korrekthet: Här blir det ju lite som när jag recenserade Opassandes ledare Dick Greger aka Rick Falkvinge. Hela den lila rörelsen, hela Piratpartiet andas ju politisk inkorrekthet och har ju hela sina uppenbarelse i det faktum att de etablerade partierna bajsade en ungdomsgeneration i ansiktet med Bodströmsamhälle, FRA-lagen och IPRED. Självklart spinner Opassande på detta tema, och hon gör det bra. Det är faktiskt bättre hos Emma än hos Dick Greger, aka Rick Falkvinge, eftersom hon på Opassande skriver för folk i största allmänhet och för att övertyga även de som inte redan är övertygade. Dick Greger, också känd som Rick Falkvinge däremot, skriver för de redan frälsta. Betyg: 5 Kommentar: Samma betyg som Dick Greger, men ändå lite bättre just för att det finns en röd tråd och en ambition att förklara för de som behöver få veta mer om Piratpartiet och varför man lagt ner så stor möda på att komma till...

Humor: Avsevärt mycket bättre än sin partiledare, men ändå ligger man ju inte där dubbelvikt och skrattar ihjäl sig. Det finns små guldkorn i vissa texter som jag kan få för mig är ironier eller försök till satir. Men Opassandes styrka är ju inte humorn, långt därifrån faktiskt. Betyg: 2 Kommentar: Dubbelt så rolig som Dick Greger, men det kan ju en inspirerad begravning också vara.

Språkbruk: Klanderfritt, men på något sätt så saknar jag ett friktionsfritt flöde bland orden. Det är bra, inte tu tal om något annat, men det är något som irriterar min läsenerv som jag inte kan sätta fingret på. Betyg: 3 Kommentar: Skönt med en gräsrot som vet hur man hanterar språket, och som inte fått se hur den socialdemokratiska flumskolan sparkat undan benen på den som vill kunna skriva rent och riktigt.

Skönhet: Ett verkligt spännande sidhuvud, hyfsat stilmässig sidebar även om jag tycker att texten där är för liten och för ihopklumpad. Just sidebaren skulle kunna vara betydligt bättre, mer struktur och mer lätt att hitta i. I övrigt rätt intetsägande, några Youtube-klipp här, någon bild där men inte alls den sköna upplevelse som en så pass framgångsrik blogg borde vara. Även om man skriver bra, tilltalande och allt det där så behövs ju estetiken i bakgrunden som en förstärkningsmekanism. Betyg: 3 Kommentar: Utan Bullens pilsnerkorv i sidhuvudet hade det blivit en tvåa av det här. Går att lyfta rejält med lite konstnärliga ambitioner.

Sammantaget så får Opassande det passande betyget 13, och placerar sig då mellan sossebloggarna i Alliansfritt med sina 15 poäng och Westerholm med sina 12 poäng. Marginellt för Mary X och avsevärt bättre än sin partiledare Dick Greger. På lördag får vi se hur den professionella Politikerbloggen står sig mot de oavlönade eldsjälarna som är bloggosfärens ryggrad, och om en vecka är det dags för den sista Piratpartisten HAX. Kommande lördag avslutas därefter denna recensionsorgie med Kent Persson, moderat. Därefter följer ett antal bonusrecensioner av mindre och anspråkslösa bloggar på ett mer oregelbundet sätt...

Tack och Bock, Stupstock!

RECENSION AV RECENSENTEN

Det här med att recensera kollegorna på bloggosfären är väldigt roligt och har av glada tillrop via mail även gjort ett visst avtryck i läsekretsen och bland de som recenserats. Flera är de som har, månne med ett visst sadomasochistiskt drag i den egna personligheten, bett om att få sina alster recenserade trots att de inte finns på Knufflistan. Den ständigt konspirerande Krassman tillhör dessa, och om Krassman själv kan få ur sig en recension av bloggen Tokmoderaten så kommer hans önskningar att uppfyllas.

En som redan haft vänligheten att recensera mitt arbete är Peter Trixe, f.d Sundbybergsmoderat som flydde över gränsen in i frihetens stad, Stockholm. Alla som skriver en recension av undertecknad som uppfyller kvalitetsnormen och därför publiceras kommer med andra ord också få se sina egna ansträngningar rosas eller sågas. När jag är klar med Topp-10 på Knufflistan så kommer därför Trixe få se mig kasta en brinnande Molotov-cocktail rakt in i hans anspråkslösa blogg "Trixes tankar". Men låt mig denna söndag ge Er Trixes recension av Tokmoderaten - Ole Hyvä!

"Fredrik Antonsson, som personen bakom bloggen ”Tokmoderaten” egentligen heter, kallas även ibland för ”Keruben från Sundbyberg”. Troligen är det ett epitet som myntats av Antonssons mamma, eftersom det annars är rätt så svårt att förstå hur detta uttryck fått fotfäste. ”Tokmoderaten” är en skäggig, lönnfet moderat i 40-årsåldern med cendréfärgat hår (påminner mig på något sätt om någon som jag dessvärre inte riktigt klarar av att sätta fingret på…) som gör sin politiska gärning i den sossestyrda Stockholmsförorten Sundbyberg. Att vara aktiv moderat i Sundbyberg kan knappast vara lätt, efter alla turer som varit under de senaste åren med bl a ett porrsurfande oppositionsråd (som tvingades avgå), moderata ”quislingar” som oväntat bytte sida, en ledande moderatpolitiker som på felaktiga grunder beskylldes för både det ena och det andra av TV 4:s ”Nyheterna” och svårigheter att hitta en lämplig arvtagare till tidigare sagda oppositionsrådspost.

”Tokmoderaten” jobbar inom sjukvården. Man skulle därför lätt kunna tro att han skulle känna stark empati och mänsklig värme gentemot alla i samhället. Det är dock inte riktigt sant. Det finns vissa individer han känner allt annat än kärlek för. Mona Sahlin är ett exempel. Ibrahim Baylan ett annat. Thomas Bodström ett tredje. Ja, egentligen allt som har med socialdemokrati att göra har han ett brinnande patos för… Eller emot, snarare sagt.

Fast är socialdemokraten i fråga kvinna, snygg och (gärna) blondin så går ”Tokmoderaten” igång på riktigt. Fast då är det knappast hjärnan som styr, utan en helt annan kroppsdel. Helene Hellmark Knutsson (socialdemokratiskt kommunalråd i Sundbyberg) och Johanna Graf (socialdemokratiskt oppositionsråd i Solna) är bara två av många ”sossebrudar” som ”Tokmoderaten” gärna skulle vilja dela en Angus-hamburgare och en Saku Kuld med till romantiskt tända stearinljus och med en smäktande Depeche Mode-ballad i bakgrunden.

Synth och skam är också två viktiga begrepp som bör associeras med ”Tokmoderaten”. Ju tajtare upbeats, desto bättre. Och ju tajtare rumpa, desto… Ehhh… Nä, vi släpper det… Och går hellre in på att recensera bloggen i stället.

Politisk korrekthet: Man kan väl knappast ens med den godaste vilja i världen påstå att ”Tokmoderaten” skulle vara en ”politiskt korrekt” blogg. Mona Sahlin och hennes kollegor hudflängs – ofta och gärna. Och alla mentala punggrepp är tillåtna – det dryper av förakt mot allt som är rött, grönt eller som på något annat sätt avviker från det som ”Tokmoderaten” gillar. Samtidigt drar sig inte ”Tokmoderaten” från att även kritisera både det parti han själv tillhör och de andra bröderna och systrarna i Alliansen ifall även de gjort något vansinnigt. Betyg: 4 Kommentar: Ibland kan det bli lite väl mycket upprepning av samma saker (som t ex i ”julkalendern” om Mona Sahlin, hennes man och ”den ständige slaven” Ibbe Baylan), men i det stora hela finns här en härlig humor, godmodig ironi och ett stänk av sanning i en salig blandning.

Humor: Joråserrusåattvahettere… Visst finns humorn, när ”Tokmoderaten” väl släpper loss. Ibland känns den lite krystad, ibland lite väl torr och ibland smått unken, men allt som oftast är den underfundig och klurig. Man kan flera gånger skratta gott åt hur ”Tokmoderatens” tankar flänger åt lite olika och oväntade håll, hur han ser saker på ett sätt som kanske inte alla alltid ser och pekar ihärdigt och envist på dråpligheter som den stora massan bara skulle passera utan att ens notera. Betyg: 3 Kommentar: Bra, men skulle kunna vara bättre. I rätt sammanhang funkar humorn, men ibland kan det kännas lite malplacerat.

Språkbruk: Det finns definitivt inget att anmärka på vad gäller ”Tokmoderatens” språkbruk. Ja, ibland kan det slinka med en eller annan svordom och ja, ibland kan det bli ”grepp under bältet”, men sett till det stora hela, så är det inget man chockeras av eller reagerar negativt över. Att det finns en blogg som vågar nämna saker vid deras rätta namn, som inte ”fegar ur” och som vågar ryta till när det behövs rytas till känns definitivt som en frisk fläkt. Språket känns varken krystat eller besserwisser-aktigt. ”Tokmoderaten” skriver från sitt personliga perspektiv, med en personlig touch och ett personligt språk och – det funkar klockrent! Betyg: 5 Kommentar: Ibland småjabbande, ibland rejäla råsopar och ibland ett och annat slag rakt i solar plexus.

Skönhet: Nja… Det finns väl egentligen inget att anmärka på här heller. En standardblogg, helt enkelt. Visst skulle det kunna se snyggare ut, men man är tacksam över att det inte finns dessa rullande banners, ljudfiler eller annat som skulle kunna störa genom att envist pocka på besökarens uppmärksamhet. Att använda sig av en av ”Bloggers” standardmallar och fixa till den med i alla fall några personliga inslag känns bra, men att kalla sidan för ”snygg” vore att ta i. Men jag tror i och för sig inte att ”Tokmoderaten” är ute efter att vinna något skönhetspris för sin bloggsida. Han låter troligen hellre personer som ”Blondinbella” syssla med estetik, smink och pynteri – själv ägnar han hellre sin tid åt att skriva om politik. Betyg: 4 Kommentar: ”Keruben från Sumpan” är som sagt varken någon ”Blondinbella” eller ”Perez Hilton” som tycker att det här med att ha glitter och glamour på bloggen är något som är högprioriterat. Sparsmakat, men helt OK.

Summerar vi betygen, så blir det 16 poäng av 20 möjliga. En mycket bra, intressant och läsvärd bloggsida, men med ”tillväxtpotential”. Inget är ju så bra att det inte kan bli ännu lite bättre. Innehållet är ibland skrämmande likt inläggen i ”Trixes tankar”, trots att dessa två bloggar inte har något som helst med varandra att göra (annat än att båda bloggförfattarna är moderater, har anknytning till Sundbyberg och är hängivna fans av Depeche Mode) och att blogginläggen skrivits nästintill samtidigt på varsitt håll (vilket alltså eliminerar misstanken om att den ene ”snor” influenser och inspiration från den andre."

Tack för ett gediget arbete Trixe, även om betyget 3 på området Humor känns gravt deprimerande för mig. Vill du såga, rosa eller bara vara elak tillbaka så har Du nu chansen - en recension enligt mallen ovan, maila till fredrik.antonsson@moderat.se och du har möjligheten att få dina alster publicerade på den fjärde mest inflytelserika moderata bloggen. Våga och vinn...

BLOGGRECENSION 6: JOHAN WESTERHOLM

Det här skall bli ett sant nöje att ta sig an, den vedervärdige ordvrängaren från Furusunds framgångsrika blogg. Mitt i steget är undertiteln, och någonstans mitt i steget så tappade den inte alltför gode herr Westerholm all vett och sans och blev den där upproriska sossen med palestinasjal enbart för att störa sin folkpartistiska moder Barbro. Där har vi något gemensamt, eftersom även jag revolterade mot min socialdemokratiska moder i unga år - men det är ungefär det enda som vi har gemensamt också...

Den minnesgode kan förvisso hävda att vi båda har haft våra inkomster som anställda i Försvarsmakten, men eftersom Westerholm är socialdemokrat och var flottist så var han en paria i den försvarsmakt som hade till uppgift att skydda landet. Att vara sosse och samtidigt försöka leva upp till en yrkesroll som officer under det kalla kriget var ju ungefär lika kompatibelt som att vara pyroman samtidigt som man var brandman.

Jag upptäckte Westerholms blogg sent förra sommaren, och gillade vad jag läste och vad jag såg. Westerholm skrev bra, träffande och ofta på ett sätt som fängslade mig trots att jag tyckte att texterna mest var sosse-floskler lite förskönade och lite upp-piffade. Från början så hade vi en rätt trevlig relation, jag och Westerholm, men någonstans på vägen gick det fel, väldigt fel. Westerholm fick den stora äran att författa det tusende inlägget på denna blogg, och det gjorde han med den äran genom att ta ära och heder av mig som person. Jag skrattade åt det jag trodde var ironier, men nu förstår jag att det var där och då som Johan måste ha fått en mindre blödning i lillhjärnan.

Efterhand har vi inlett ett skyttegravskrig där platser som Verdun, Somme och Marne för cirka 95 år sedan skulle ha framstått som idylliska kindergartens. Nu är det hat, och det är orgier i spydigheter - främst från Westerholms sida med mig som måltavla. Men jag gillar att ha fiender som man vet var man har, och Westerholm är i detta nu precis lika tilltalande som en sönderskjuten pappfigur vid strandkanten på Bungenäs. Man vill få in den där sista kulkärven som bryter plankan som den håliga figuren sitter på, knäcka ryggraden på målet om man så vill eller ta sig an det närmast heliga uppdraget att fälla puckot mitt i steget.

Nu skall jag alltså recensera fanskapet, och det är ju svår att vara objektiv när man helst av allt vill bajsa löst på mannen men jag gör ett tappert försök. Betygssättning av Westerholms präktigheter och ordskiterier enligt nedan:

Politisk korrekthet: Det finns små ögonblick när Westerholms liberala sidor dyker upp som ett u-båtsperiskop på Mysingen, det finns stunder när han faktiskt ifrågasätter sitt eget partis ställningstaganden eller ger regeringen beröm. Det händer, men inte ofta. På senare tid så har Westerholm drabbats av någon extrem form av hybris, då han i all sin självgodhet tror att han är hela rörelsens språkrör i bloggosfären. Han svänger ihop egna uttryck, tar ledartröjan i varje tänkbar debatt mot Alliansen och svingar rätt vilt emellanåt. Jag gillar hans stil, trots att jag ogillar det han skriver allt som oftast. Det går inte att jämföra de framgångsrika sossebloggarna Westerholm med line-dansaren Peter Andersson i samma mening, ty så mycket skiljer dessa herrar åt i fråga om förmågan att se politiken som en gråskala där inget är svart eller vitt. Betyg: 3 Kommentar: Skulle ha varit en fyra om han bara hade haft ryggrad att erkänna att han faktiskt är kidnappad av ett i grunden försvarsfientligt parti. Man kan inte säga att man skall spara 2 miljarder kronor på försvaret och sedan påstå att man vill öka försvarsförmågan - sånt dravel kan bara en sosse koka ihop.

Humor: Jag tog mycket av det Westerholm skrev om mig i tidiga dagar för humor, idag vet jag att det var oförskämdheter. Men ibland så skiner även någon rolig sarkasm igenom den totala smoggen av ordvrängande, det finns även här tillfällen då den gravallvarlige mannen visar att han har en portion humor kvar. Att sedan humorn ibland bär spår av den sjuka formen av roligheter som man odlade med konstgödsel på Marinens Officershögskola är ju också det tilltalande. Men för lite, för sällan... Betyg: 3 Kommentar: Inte sämre än någon annan politisk förstå-sig-påare, men inte heller bättre.

Språkbruk: På gränsen till klockrent. Hela tiden flyter orden på som i en vacker lite bäck under vårfloden, sällan några felstavningar och varierat. Uppenbart är att hans malfunktionella hjärna fortfarande klarar av att skapa väl sammansatta ordslingor på ett klanderfritt sätt. Betyg: 4 Kommentar: Inte så mycket att kommentera egentligen, på gränsen till en femma.

Skönhet: Usch är det första jag tänker på. Sedan förstår jag att det måste vara Ibrahim Baylan som slitit åt sig en bit av tapeten på herrklubben Chat Noir och gett i present åt den kroniskt bugande Westerholm. Titta på sidhuvudet, bordelltapet i bakgrunden och ett antal självgoda självporträtt där viktigpettern skall se statsmannamässig ut. Löjligt och självgott enligt den självgoda mall som hela bloggen är byggd omkring. Sedan är själva textytan och sidebaren alldeles för smal på bredden, kanske som en kompensation för att Westerholm själv enligt rykten är nästan lika bred som undertecknad. Typsnitt och bildsättning duger, några gravallvarliga filmklipp som används för att bryta texterna är ett bra grepp. Betyg: 2 Kommentar: Kan bli bättre. Sossarna må vara i täten på bloggosfären, men de saknar den fulländade utformningen av sina bloggar.

Sammanlagt så når Westerholm sålunda upp i ett totalbetyg om 12 poäng. Efter Alliansfritt, knappt före Marys karameller och betydligt före Falkvinge, Peter A samt Ledarbloggen. Se så snäll jag kan vara trots att ögonen glöder medan fingrarna spelar över tangentbordet. På onsdag tar jag mig an Opassande, ettan på Politometerns lista och om en vecka den professionella Politikerbloggen under ny ledning.

Tack och Bock, Stupstock!

BLOGGRECENSION 5: RICK FALKVINGE

Den enda partiledare som mig veterligen skriver en blogg som andra faktiskt läser, jag har för mig att den undersköna Maria Wetterstrand ibland sitter ner och filosoferar utan att någon bryr sig om vad, är ju de sociala mediernas mästare - Rick Falkvinge, partiledare för Piratpartiet.

Piratpartiet som parti är ju ett enfrågeparti som man egentligen inte borde ta på allvar, de dansade ju lambada med väljarkåren en sommar medan man nu inte ens finns med när det mäts ohyggligheter och självmordsframkallande siffror i opinionsundersökningarna. De finns nästan inte kvar, annat än i det Europaparlament dit de svenska väljarna bestämde sig för att skicka tvenne ledamöter med en lila kulör. Men Falkvinges blogg lever vidare, den är hyfsat framgångsrik även om det finns mer läsvärda Piratpartister i bloggosfären, Opassande till exempel. Men nu är det ju toppbloggarna på Knufflistan och inte på Politometerns rankning som skall recenseras, och därför är det då dags att tycka till om Rick Falkvinge.

Rick Falkvinge kallades som liten parvel för Dick Greger Augustsson, och oavsett om man valde namnet Dick, som på engelska betyder snopp, eller Greger, som på kazakiska betyder fildelare, så var det ju inte så kul. Andra barn hade ju fått mer tilltalande namn som tilltalsnamn än denna Dick Greger. Själv ville ju min mor, socialdemokrat och uppenbart elak, döpa mig till Engelbrekt men den knipan klarade jag ju mig ur genom ett nöddop när modern var sövd. Jag behövde inte byta namn eftersom min far i all sin klokhet ändrade Engelbrekt till det statsmannamässiga Fredrik, men Dick Greger var ju i vuxen ålder själv tvungen att ta ansvar för sitt eget välbefinnande genom ett namnbyte. Det blev tufft, det var ett namn som alla lägger på minnet, det var Rick Falkvinge.

Det låter ju lite superhjälteaktigt, Rick Falkvinge, och det är nog så han ser på sig själv - som mannen som raggade sovsällskap på Facebook och som står upp för allas vår rätt att njuta av nätet i all sin prakt utan att någon skall lägga hinder i vägen. Rick är en frisk fläkt i politiken, och ännu lite friskare var han faktiskt förra sommaren när folk faktiskt brydde sig om vad han sade och skrev. Nu är det med en gäspning man kan konstatera att Junilistans arvtagare är just ett enfrågeparti vid namn Piratpartiet och att Rick Falkvinge kommer att kunna sitta bredvid Sören Wibe på ålderns höst och känna sig åsidosatta av det politiska etablissemanget.

Så till betygssättningen av Falkvinges blogg, den enda partiledarbloggen som någon läser...

Politisk korrekthet: Är ju den starka sidan, eftersom hela Piratpartiet med Falkvinge i spetsen är en effekt av att alla andra är så fruktansvärt politiskt korrekta när det gäller fildelning. Det är ju rätt spännande när man försöker få fram vad Piratpartiet tycker om någon som helst fråga som inte handlar om upphovsrätter och nätets frihet. Oavsett om man frågar Piratpartiet hur man bäst värnar välfärden, hur man bäst utvecklar skolan eller ser till att landet Sverige har ett försvar värt namnet så är svaret - fri fildelning och avskaffande av övervakningslagarna. Hade Rick Falkvinge suttit vid rodret i Rosenbad hade en svensk insats i Haiti med största sannolikhet bestått av fyra hackers och ett ingenjörskompani som snabbt byggde Port-au-Prince första fungerande bredband i spåren av de raserade husen. Men allt är ju så sjukt härligt, naivt och totalt vettlöst - och helt inkorrekt. Betyg: 5 Kommentar: Inte aktuellt med något annat egentligen, det är inte politik det här - det är obstruktion och laglöshet när den är som mest spännande...

Humor: Nja, nä... Inte så mycket va? Roligt om skrattar åt tekniklösningar och allmän dataonani, inte så mycket annars. Nu har jag ju inte lusläst Falkvinges blogg, men av det jag sett så är det bara sånt som får mig nollställd på ett humoristiskt plan. Betyg: 1 Kommentar: Inte alls bloggens starka sida, men det är väl å andra sidan inte heller ambitionen?

Språkbruk: Ja, han är ju partiledare den gode Rick. Och är man partiledare så börjar man ju per automatik bli lite knastertorr i meningsuppbyggnaden, men lite annorlunda är det ändå. Det andas en fräschör, det andas nytänkande och det är inte alltför många stavfel. Kort sagt, bra men skulle kunna bli ännu mer ungdomligt och lite mindre tekniknördigt om bara ambitionen fanns där. Betyg: 3 Kommentar: Inte så mycket att kommentera faktiskt, korrekt och bra - medelmåttigt.

Skönhet: Men hallå, vad är det här? Skönhet? Nej, kaos och huller-om-buller-struktur som kan orsaka epileptiska anfall på de som har nära till hands att börja skaka ibland. Inte alls snyggt, inte alls tilltalande för mig. Sidhuvudet andas kladdklass på dagis, och hela utformningen får mig som vårdanställd att tänka på den vanligt förekommande diagnosen Delirium Tremens. Men om man lever efter mottot "Kaos bor granne med Gud" så kanske man kan få någon sorts utbyte av att leta, söka och försöka hitta det man vill läsa om på Ricks sida. Nej, bränn ner och bygg upp något nytt. Betyg: 1 Kommentar: Det borde väl inte vara omöjligt för partiledaren i datanördarnas eget parti att hitta någon med god smak som kunde stöpa om det här? Inte alls representativt för en toppbloggare som Falkvinge.

Summa summarum så får ju Rick Falkvinge 10 i betyg, strax efter Mary X, långt efter Alliansfritt-stollarna men före Peter Andersson och SvD:s ledarblogg. På lördag fäller jag Westerholm med en politisk pungspark mitt i steget, och nästa onsdag så är det så dags för ännu en pirat i Opassande skepnad. Synes!

Länk: SvD

BLOGGRECENSION 4: ALLIANSFRITT SVERIGE

Det bör sägas direkt - den här bloggen är innovativ, underbar och skriven på ett fängslande sätt. Jag delar inte alls de åsikter man för fram på "Alliansfritt", det är det socialdemokratiska gnällandet putsat till perfektion av några unga herrar med smak för att skapa odödlig politisk konst. De är sossar, Utbult och Fridén som galjonsfigurer, och det är ju det som är det tragiska. Hade de varit några av de våra, några halvgalna studentförbundare, så hade jag dyrkat marken de gått på.

Det är först på senare tid som jag hittat Alliansfritt, runt jul faktiskt och då presterade man på Alliansfritt den näst bästa adventskalenderna i bloggosfären. Det är inte utan att jag då och då tänker elaka tankar om mig själv för att jag inte tidigare sökte mig till fiendens galnaste krigare. På något sjukt sätt så känner jag samhörighet med de som skapat den mest vridna nyhetsrapportering världen läst sedan Völkisher Beobachter och Pravda gick hädan. Det är gjort med glimten i ögat, och när det vidriga är skapat med ironier och sarkasmer som huvudingridienser så blir det härligt.

Så till betygen:

Politisk korrekthet: Vad skall man säga? Här handlar det mer om att idiotförklara alla oss med hjärtat till höger, vad man anser om den egna politiken och egna förslag är det väldigt tyst om. Man kan ju i min skruvade värld få ett högre betyg i denna klass ifall man med humor ger sig på den politiska motståndaren. Dock skulle den här bloggen lyfta om man hade "stake" nog att med lite självkritik hugga på de egna stolpskotten Jan Emanuel Johansson och hans ockerhyror och den spretande, mediakåta Bodström. Ett litet tips från den högra sidlinjen bara, det man skriver blir mer trovärdigt och faktiskt roligare när man klampar in i den egna porslinsbutiken som en elefant... Betyg: 3 Kommentar: Hade blivit en fyra eller till och med en femma med lite självdistans och självironier. Ändå rolig läsning för en Tokmoderat som inte alls håller med i elakheterna.

Humor: Underbara bilder med bland annat jobbcoacher, studentikosa texter och väl avvägda texter som får mig att bli intresserad och fnittra infantilt. En synnerligen stark sida, som förstärktes ytterligare med en helt underbar julkalender. Betyg: 5 Kommentar: Kan inte bli något annat, detta är precis vad som behövs för att nå ut till de som tycker politisk propaganda är tråkig.

Språkbruk: Ingenting att anmärka på överhuvudtaget. Språket används på ett vågat men korrekt sätt för att skapa de verklighetsfrånvända men sköna texterna som skapar denna framgångsrika blogg. Stavfel är svåra att hitta, och även det uppskattar jag. Betyg: 4 Kommentar: På gränsen till högsta betyg även här, men jag vill ha längd och liv - och ibland är Alliansfritts bloggar onödigt korta.

Skönhet: Sidhuvudet är tråkigt, fult och färglöst. Hade man inte haft en idolbild på allas vår Andreas Carlgren bredvid sitt eget namn så hade krumelurerna och texten varit löjliga. Just där vill jag se något mer dominant, i s/m-stil. I övrigt så är det perfekt, roliga foton och photoshop-jobb blandade med illustrativa bilder lite här och där i inläggen. Betyg: 3 Kommentar: Hade varit bättre med ett snyggare sidhuvud, men man kan ju kanske inte vara bra på allt.

Sammanlagt så rycker Alliansfritt Sverige till sig en betryggande ledning med ett sammanlagt betyg på 15 poäng, före Mary som hade 11 poäng. Ledarbloggen och Peter Andersson ligger långt efter... Framöver kommer jag ta mig an Piratpartiets ledare Falkvinge på onsdag och min allt annat än gode "vän" Westerholm om en vecka. Kan de utmana tro?

BLOGGRECENSION 3: PETER ANDERSSON

Det var en gång en liten parvel i Strängnäs vid namn Peter som jobbade på Hemglass fabrik i den sköna Mälaridyllen Strängnäs. Peter gjorde det mesta man kan göra på Hemglass förrutom att tortera det svenska folket genom att åka omkring i en tjutande blå glassbil. Just där låg nog problemet för denna Peter, han kunde inte för allt i världen kunna tänka sig att köra omkring i en glassbil som hade samma kulör som det parti han föraktar och avskyr - glassbilen var ju målad i Moderaternas färger...

Peter Anderssons karriär i glassbranschen lär ha dött när han vägrade köra blåa bilar, men han var röd, så röd, och är man lika röd som Peter så blir man omhändertagen av rörelsen. Peter lämnade Strängnäs för huvudstadsområdet och ett kall som partiträl och politruck under de röda fanorna. Nu skall ju inte denna recension handla så mycket om Peter Anderssons liv och leverne, som jag faktiskt inte har en aning om bortsett från det som jag suger åt mig från hanses blogg och Facebook-konto. Recensionen handlar om Sveriges just nu mest framgångsrika politiska blogg, och frågan är var storheten ligger hos glassmannen som lämnade kylan i glassfabriken för den politiska hetluften.

Många gånger tror jag att jag med mina inlägg retat gallfeber på denna Peter Andersson, och riktigt kränkt blev han en gång när jag ansåg att man borde tvångsmedicinera en alltmer psykotisk finansministerkandidat Östros. Från Peters arbetsplats på det lokala sosse-kontoret i Solna har jag fått trovärdiga ögonvittnesskildringar om hur det trängde ut fradga från springan under Peters dörr och att det osade svavel i hela kvarteret strax efter det att han läst min seriösa vårdrådgivning.

Peters blogg är väl min bloggs totala motsats på de flesta punkterna. Inte bara det att Peter är sosse och jag moderat, och att hans blogg är framgångsrik medan min blogg är ett skämt. Sättet vi skriver på är allt annat än synkroniserat och där ligger väl orsaken till att jag inte alltid uppskattar Peters framgångsrika blogg - och det kan väl ligga en hel del av jantelagsmentalitet i min recension av Peters blogg...

Politisk korrekthet: Ojojoj! Här kan man tala om partilinjens uträtare, mannen som aldrig någonsin sett en endaste svaghet i sitt älskade Socialdemokratiska arbetarpartis program och politik. Här har Mona, Wanja och alla andra högt stående partiföreträdare sin livvakt i bloggosfären, mannen som inte skulle tveka att köra in sin skarpa gula penna i kraniet på den som kränker det goda partiet. Peter Anderssons val av fritidsaktivitet vid sidan av bloggandet ligger i linje med hans självständighet som politisk tänkare och bloggare. Linedance är en dansform där man inte behöver någon danspartner. Dansarna står på rader, därav namnet linedance, vilket för övrigt skall skrivas ut som ett ord. Varje koreografi/dans består av fasta kombinationer där varje form av spontanitet och självständighet förstör helhetsupplevelsen och det kollektiva nöjet. Just där ligger svagheten, att man blir en cyklop och enkelspårig, saknar varje form av insikt av att politikens väsen inte är bara svart och vitt - utan att det finns en gråskala i det politiska samtalet där motståndaren ibland faktiskt kan sila fram ett guldkorn. Mottot på Peters blogg är "Med rätt att tycka" - och här borde tillägget inom parantes finnas " - så länge jag inte tycker något annat än rörelsen". Ty i Peter Anderssons värld vill Alliansen förstöra folks liv bara för förstörandets skull. Betyg: 1 Kommentar: Här får man ett högt betyg när man faktiskt kan se att den egna politiken, trots att man anser den vara bäst, även har sina brister. Herr Andersson ser inga brister i SAP överhuvudtaget. Då blir betyget därefter...

Humor: Peter Andersson dansar ju enligt uppgift Linedance och det är ju skoj, eller? Men av den muntre dansmannen som vandrar fram och tillbaka till ett evigt skrikande på engelska märks inget alls i Peters blogg. Här är det den djupaste seriositeten som slår dig i ansiktet närhelst du besöker bloggen, man måste sy upp smilbanden för att få dom att stanna kvar ifall man är på gott humör när man börjar läsa. Texterna är så politiskt korrekta att torkande färg framstår som ett fullvärdigt alternativ till fredagsunderhållning. Men lik förbannat läser ju jag, motsatser attraherar ju, och det gör jag för att se vad som blir framgångsrikt och uppskattat av andra. Det som blir uppenbart är att jag aldrig någonsin kommer att nå toppen om det är med en blogg som Peters man når dit. Betyg: 1 Kommentar: Privat kanske Peter är en kul kille, vad vet jag, men på bloggen får vi inte möta den mannen mer än vid något utrotningshotat ögonblick...

Språkbruk: Här kommer jag inte vara lika elak. Peters språk är format av en lång tid i politikens tjänst - bra, varierat och i stort utan stavfel. Jag blir aldrig irriterad på hur Peter använder språket, mer över det han skriver isåfall. Lite mer inlevelse, ilska och starka uttryck saknar jag dock, men det rimmar ju ofta inte så väl med den politiska korrekthet som är och förblir Peter Anderssons signum. Betyg: 4 Kommentar: Bra, och även om jag anstränger mig för att vara elak även här så fungerar det inte. Detta är Peters styrka, så är det bara.

Skönhet: Ett spännande sidhuvud, rätt många bilder och inlägg av lagom längd. Men precis som med Mary ser bloggen "kluddig" ut, slarvig sidebar med alldeles för ostrukturerat utseende. Det är OK, men kunde vara mycket bättre. Jag förväntar mig faktiskt något bättre av den blogg som ligger i topp på Knufflistan och som har sossarnas hjälpreda i Netroots som uppbackning. Med några enkla försköningar skulle Peters blogg kunna bli mer attraktiv för oss som lägger lite uppmärksamhet på estetiken. Betyg: 2 Kommentar: Renovera, styla om och ansiktslyft. Inte alls representativt för toppbloggen "Med rätt att tycka"...

Sammanlagt får Peter Andersson samma betyg som SvD:s Ledarblogg, en 8:a och placerar sig därför några pinnhål ner efter Mary som trots allt fortfarande har ledningen. På lördag väntar Alliansfritt Sverige, som hade en rätt rolig julkalender faktiskt. Ris eller ros, det blir ni varse då...


Och jag är faktiskt inte bara elak och vidrig, det finns små spår av medmänsklighet även hos mig. Måhända är det just min avundsjuka över Peters höga placering på den där Knuff-listan som gör att jag finner det riktigt skoj att lustmörda hans kärleksbarn, hans blogg. Men jag finns där för att trösta även de som jag sårar, och i detta fall gör jag det med en musikvideo ovan som relaterar till Peter Anderssons liv innan politiken. Det är en underbar skapelse som jag hoppas plåstrar om de blödande sår jag må ha tillfogat med tangentbordet som vapen.

BLOGGRECENSION NUMMER 2: LEDARBLOGGEN

Som en liten prematur släpper jag denna lördagsmorgon i väg en recension av Svenska Dagbladets ledarredaktions egen lilla torftiga blogg. Efter att i onsdags ha gett Mary X Jenssen både ris och ros så känns det spännande att få bli lite mer elak och köra risterapi á la Hans Scheike mot en blogg som får mig att känna smått schizofren. Det var meningen att jag skulle jag vänta till onsdagen med detta recenserande, men trycket har varit stort och jag kommer framöver släppa mina recensioner både lördagar och onsdagar - och på onsdag tar jag mig an ettan på listan Peter Andersson, cyklop, partimegafon och framgångsrik bloggare som gått vägen från Hemglass till rörelsen medan den lika röda bloggen Alliansfritt Sverige dyker upp om en vecka.

Som en konservativ tänkare av rang så finner jag ju mycket av min inspiration som bloggare på just Svenska Dagbladet och tidningens ledarsidor. Sanna Rayman och PJ Anders Linder är husgudar, Per Gudmundsson tycks vara en skön herre med en förmåga att reta vansinne på de besatta medan Claes Arvidsson och undertecknad tycks ha någon övernaturlig tankeöverföringsprocess igång när det gäller rikets försvar. Det är ett härligt gäng, och en av mina högsta drömmar är ju att som amatörjournalist få tillbringa min arbetstid i just det sällskapet. Jag har sökt en tjänst, och jag har blivit refuserad - och kanske är det bitterheten över detta förakt mot min storhet som nu leder till risterapin...

Svenska Dagbladets ledarblogg må vara länkad och läst av många men den är ju inget mer än ett forum för små korta och ofta rätt meningslösa inlägg. Det som skrivs är allt som oftast sådant som jag kan skriva under på - men jag vill ju som bekant se mer fylliga texter, vacker bildsättning och något som är lite kontroversiellt och galet. Eftersom Ledarbloggen är ett forum för just ledarredaktionen så kan man väl inte vara så galen som jag skulle vilja - men man kan väl försöka att sticka ut lite mer ur den gråa sörjan som är gammelmedia i modern tappning.

Dags då att betygsätta dessa gedigna journalisters arbete med sin gemensamma blogg i de fyra kategorier som kommer återkomma varje gång jag skall ta hedern av en blogg.

Politisk korrekthet: Här finns iallafall underlag för ett hyfsat betyg. Man tycker rätt saker, och man kritiserar politiken som kommer från regeringen och det som påstås vara politik och som kommer ifrån den grönröda oppositionen. Att man har stake att slå åt alla håll när man känner att det är berättigat är bra och något jag uppskattar. Betyg: 4 Kommentar: Jag förstår att man inte kan vara lika öppen med föraktet som jag, men man kan ju ibland få till riktigt dräpande kommentarer. Mer sånt framöver...

Humor: Jaha? Nähä! Jag kan inte minnas när jag skrattade medan jag läste Ledarbloggen. Torr som fnöske, tråkig som Mona Sahlin. Betyg: 1 Kommentar: Kanske är det så att jag inte förstår, men så illa kan det väl ändå inte vara?

Språkbruk: Som de välutbildade journalister de är så finns det självklart inget att anmärka på vad avser meningsuppbyggnad och rättstavning - men jag saknar själen och livet i ordflödet. Jag vill se mer passion, jag vill höra kraftuttryck där någon gång och se ilskan som måste finnas koka över. Betyg: 3 Kommentar: Hade varit bättre om man inte var så fruktansvärt bakbundna i sin korrekthet.

Skönhet: Uselt är förnamnet, Vedervärdigt efternamnet om skall bedöma Ledarbloggens estetiska utformning. Här är det bara textrad efter textrad, inga illustrationer eller informativa bilder - bara sövande textrader, och en färglös bild som sidhuvud. Någon enstaka bild finns, ibland något Youtube-klipp men ingenting som lyfter helhetsupplevelsen. Man tittar inte på Ledarbloggen för att få se ögongodis... Betyg: 0 Kommentar: Ett lite mer spännande sidhuvud skulle möjligtvis lyfta det hela marginellt. Möjligtvis.

Summa summarum så får SvD:s Ledarblogg det sammanlagda betyget 8, alltså mindre tilltalande än Marys Moderata Karameller. Det som skulle kunna vara så bra blir bara ett "Jaha?" utstött i en gäspning. Som inspirationskälla för mig är den helt ok, eftersom det finns ett rätt stort utrymme att skruva och bisarrisera deras tankar på min egen blogg. Men som den där bloggen man bara måste läsa för att den är så underbar - är den totalt intetsägande.

BLOGGRECENSION NUMMER 1: MARY

Jag vet inte hur elak jag kan vara när det är Mary som inleder mitt recenserande av de 10 högsta politiska bloggarna på den så kallade Knufflistan. Ibland verkar Mary väldigt känslig och lättstött, ibland ryter hon ifrån av bara den. Den där Knufflistan som sådan är väl egentligen en lista på vilka bloggar som ligger bäst till i andra bloggares ögon - och därför återfinns jag just nu på plats nummer 59, långt ifrån de respekterade och framgångsrika bloggarna som länkats till odödlighet. I dag faller min dom över Mary, och nästa vecka tar jag mig an en blogg som är en evig inspirationskälla för en stock-konservativ kuf som undertecknad, Svenskans Ledarblogg.

Det är ju nästan precis två år sedan jag började blogga, och det fanns ju en tydlig naivitet i mina första bloggpostningar. Jag sökte inte konflikter då, inte på det allt annat än konflikträdda sättet som jag skriver idag. Efterhand hittade jag andra bloggare som var så mycket bättre än mig på att formulera sina funderingar - på våren 2008 hittade jag Mina Moderata Karameller. Mary X Jensen, som är kvinnan bakom karamell-bloggen, var en av mina tidigaste inspirationskällor. Det var då, nu är nu...

Marys peak, enligt mig var när det debatterades FRA i bloggosfären på ett sätt som fick datorernas fläktsystem att haverera. Då visade Mary sin storhet, sin förmåga att entusiasmera och verkligen vilja påverka - Mary tillsammans med en gammal tant som heter Gun i Norrtälje var nog de mest framträdande FRA-motståndarna som jag läste på den tiden. Det producerades massor av underbara bloggar från Mary, och jag trodde aldrig att lilla, feta och töntiga jag någonsin skulle nämnas i samma andetag som Mary med sina Moderata Karameller...

Idag är jag 49 platser efter Mary på Knuff-listan och har lika ofta som Mary har fler läsare än mig fler än henne. Vi riktar oss mot olika "kundkretsar", något som Mary säkert kan vara stolt över. Mary är allt jag inte är, och jag är allt det där jag inbillar mig att Mary inte vill vara.

Jag lovade ju att betygsätta varje blogg i tre kategorier: Politisk korrekthet, Humor, Språkbruk. Det blir nu fyra betyg eftersom jag som den kulturvän jag är också blir påverkad av det estetiska, sålunda tillkommer ett betyg i bloggens skönhet. Betygsskalan är från 1 till 5, enligt den modell som gjorde att jag i juni 1986 lämnade Tumba Gymnasium med 4.3 i medelbetyg.

Politisk korrekthet: Under FRA-tiden var Mary rebellisk och gapig som en påtänd fjortis på McDonalds Vasagatan mitt i natten. Jag gillade konfrontationen mot partilinjen och sveket mot våra frihetliga ideal som Mary engagerade sig i. Mary är en lika benhård Moderat som undertecknad men bara för att vi är trygga i vår övertygelse så innebär inte det att vi kniper käft när det är något i den egna politiken som vi stör oss på. Men Mary kandiderade till Riksdagen och då får man uppenbarligen ge avkall på uppstudsigheten - men jag minns FRA-tiden med saknad och hoppas att det tycker upp fler frågor där Mary börjar veva. I dag saknas lågan titt som tätt, Mary skriver vad hon tycker, tänker och vill men det elden tar sig inte på det sätt jag skulle vilja se. Jag kan bjuda på tändvätska Mary... Betyg: 3 Kommentar: FRA-tiden lyfter betyget.

Humor: Jag tror säkert att Mary är en rolig dam, det har jag märkt i mail-konversationer och genom att chatta på Facebook. Men hennes Moderata Karameller finns inte i bloggosfären för att få folk att skratta ihjäl sig. Marys Moderata Karameller finns där för att man skall få ta del av Marys syn på verkligheten och livet, och ofta med en personlig prägel. Att Mary sedan inte skruvar sina inlägg så att de knorras in i det avlägsna och sjuka krysset får jag väl acceptera. Marys blogg är varken sämre eller bättre än den ordinära politiska bloggen när det kommer till skojsighet. Betyg: 2 Kommentar: Marys gästinlägg på min blogg ifjol var ett unikt och roligt mästerverk, jag undrade vilka färggranna svampar Mary tryckt i sig innan författandet av detta inlägg tog fart. Mer sådant på den egna sidan och lyckan är gjord.

Språkbruk: Marys starkaste sida enligt mig. Bokstäverna kombineras ihop till ord, ord kombineras ihop till meningar och meningar kombineras ihop till blogginlägg som nästan alltid har en mening eller ett budskap. Mary stavar bra, och eftersom jag stör mig något enormt på egna och andras stavfel så är det ett sant nöje att ögna igenom Marys kombinationer. Betyg: 4 Kommentar: Klockrent, men saknar starka ord och svordomar ibland.

Skönhet: Sidhuvudet är ren konst, med en söt unge som tittar in genom ett fönster och ser karameller. Men jag stör mig på den röda T-shirten i bakgrunden, rött är satans färg och besudlar varje blogg där man kan se färgen. I övrigt efterlyser jag lite mer struktur, lite mer ordning och reda samt tydligare uppdelning i "side-baren". Jag är lite som barnvakten i Handen som gungar vaggan, det skall vara perfekt uppställt och det är det inte hos Mary. Men smaken är som baken, kanske finns det de som uppskattar oordningen och ser något nytänkande i hela upplägget. Men min rekommendation är: Gör om, Gör rätt och förnya. Att sedan vi moderata bloggare inte har någon som helst back-up som sosseriets vapendragare har genom heltidsanställda bloggutvecklare och ett länkforum i Netroots ger oss större frihet att skapa det vi vill. Betyg: 2 Kommentar: Snyggt sidhuvud, ostrukturerat annars.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att Mary är de moderata bloggarnas drottning, ingen annan av våra kvinnor läses av fler och ingen annan har fått bättre genomslag i bloggosfären. Nu var Mary först, och det finns säkert de som tycker att jag kunde ha varit snällare och de som tycker tvärtom. Ett som är säkert är att gränserna kommer att tänjas och att elakheterna öka ju längre upp på Knufflistan jag kommer. Marys sammanlagda betyg blir: 11. Kan SvD:s ledarblogg rå på det betyget?

Länk: MMK