Det var en gång en liten parvel i Strängnäs vid namn Peter som jobbade på Hemglass fabrik i den sköna Mälaridyllen Strängnäs. Peter gjorde det mesta man kan göra på Hemglass förrutom att tortera det svenska folket genom att åka omkring i en tjutande blå glassbil. Just där låg nog problemet för denna Peter, han kunde inte för allt i världen kunna tänka sig att köra omkring i en glassbil som hade samma kulör som det parti han föraktar och avskyr - glassbilen var ju målad i Moderaternas färger...
Peter Anderssons karriär i glassbranschen lär ha dött när han vägrade köra blåa bilar, men han var röd, så röd, och är man lika röd som Peter så blir man omhändertagen av rörelsen. Peter lämnade Strängnäs för huvudstadsområdet och ett kall som partiträl och politruck under de röda fanorna. Nu skall ju inte denna recension handla så mycket om Peter Anderssons liv och leverne, som jag faktiskt inte har en aning om bortsett från det som jag suger åt mig från hanses blogg och Facebook-konto. Recensionen handlar om Sveriges just nu mest framgångsrika politiska blogg, och frågan är var storheten ligger hos glassmannen som lämnade kylan i glassfabriken för den politiska hetluften.
Många gånger tror jag att jag med mina inlägg retat gallfeber på denna Peter Andersson, och riktigt kränkt blev han en gång när jag ansåg att man borde tvångsmedicinera en alltmer psykotisk finansministerkandidat Östros. Från Peters arbetsplats på det lokala sosse-kontoret i Solna har jag fått trovärdiga ögonvittnesskildringar om hur det trängde ut fradga från springan under Peters dörr och att det osade svavel i hela kvarteret strax efter det att han läst min seriösa vårdrådgivning.
Peters blogg är väl min bloggs totala motsats på de flesta punkterna. Inte bara det att Peter är sosse och jag moderat, och att hans blogg är framgångsrik medan min blogg är ett skämt. Sättet vi skriver på är allt annat än synkroniserat och där ligger väl orsaken till att jag inte alltid uppskattar Peters framgångsrika blogg - och det kan väl ligga en hel del av jantelagsmentalitet i min recension av Peters blogg...
Politisk korrekthet: Ojojoj! Här kan man tala om partilinjens uträtare, mannen som aldrig någonsin sett en endaste svaghet i sitt älskade Socialdemokratiska arbetarpartis program och politik. Här har Mona, Wanja och alla andra högt stående partiföreträdare sin livvakt i bloggosfären, mannen som inte skulle tveka att köra in sin skarpa gula penna i kraniet på den som kränker det goda partiet. Peter Anderssons val av fritidsaktivitet vid sidan av bloggandet ligger i linje med hans självständighet som politisk tänkare och bloggare. Linedance är en dansform där man inte behöver någon danspartner. Dansarna står på rader, därav namnet linedance, vilket för övrigt skall skrivas ut som ett ord. Varje koreografi/dans består av fasta kombinationer där varje form av spontanitet och självständighet förstör helhetsupplevelsen och det kollektiva nöjet. Just där ligger svagheten, att man blir en cyklop och enkelspårig, saknar varje form av insikt av att politikens väsen inte är bara svart och vitt - utan att det finns en gråskala i det politiska samtalet där motståndaren ibland faktiskt kan sila fram ett guldkorn. Mottot på Peters blogg är "Med rätt att tycka" - och här borde tillägget inom parantes finnas " - så länge jag inte tycker något annat än rörelsen". Ty i Peter Anderssons värld vill Alliansen förstöra folks liv bara för förstörandets skull. Betyg: 1 Kommentar: Här får man ett högt betyg när man faktiskt kan se att den egna politiken, trots att man anser den vara bäst, även har sina brister. Herr Andersson ser inga brister i SAP överhuvudtaget. Då blir betyget därefter...
Humor: Peter Andersson dansar ju enligt uppgift Linedance och det är ju skoj, eller? Men av den muntre dansmannen som vandrar fram och tillbaka till ett evigt skrikande på engelska märks inget alls i Peters blogg. Här är det den djupaste seriositeten som slår dig i ansiktet närhelst du besöker bloggen, man måste sy upp smilbanden för att få dom att stanna kvar ifall man är på gott humör när man börjar läsa. Texterna är så politiskt korrekta att torkande färg framstår som ett fullvärdigt alternativ till fredagsunderhållning. Men lik förbannat läser ju jag, motsatser attraherar ju, och det gör jag för att se vad som blir framgångsrikt och uppskattat av andra. Det som blir uppenbart är att jag aldrig någonsin kommer att nå toppen om det är med en blogg som Peters man når dit. Betyg: 1 Kommentar: Privat kanske Peter är en kul kille, vad vet jag, men på bloggen får vi inte möta den mannen mer än vid något utrotningshotat ögonblick...
Språkbruk: Här kommer jag inte vara lika elak. Peters språk är format av en lång tid i politikens tjänst - bra, varierat och i stort utan stavfel. Jag blir aldrig irriterad på hur Peter använder språket, mer över det han skriver isåfall. Lite mer inlevelse, ilska och starka uttryck saknar jag dock, men det rimmar ju ofta inte så väl med den politiska korrekthet som är och förblir Peter Anderssons signum. Betyg: 4 Kommentar: Bra, och även om jag anstränger mig för att vara elak även här så fungerar det inte. Detta är Peters styrka, så är det bara.
Skönhet: Ett spännande sidhuvud, rätt många bilder och inlägg av lagom längd. Men precis som med Mary ser bloggen "kluddig" ut, slarvig sidebar med alldeles för ostrukturerat utseende. Det är OK, men kunde vara mycket bättre. Jag förväntar mig faktiskt något bättre av den blogg som ligger i topp på Knufflistan och som har sossarnas hjälpreda i Netroots som uppbackning. Med några enkla försköningar skulle Peters blogg kunna bli mer attraktiv för oss som lägger lite uppmärksamhet på estetiken. Betyg: 2 Kommentar: Renovera, styla om och ansiktslyft. Inte alls representativt för toppbloggen "Med rätt att tycka"...
Sammanlagt får Peter Andersson samma betyg som SvD:s Ledarblogg, en 8:a och placerar sig därför några pinnhål ner efter Mary som trots allt fortfarande har ledningen. På lördag väntar Alliansfritt Sverige, som hade en rätt rolig julkalender faktiskt. Ris eller ros, det blir ni varse då...
Och jag är faktiskt inte bara elak och vidrig, det finns små spår av medmänsklighet även hos mig. Måhända är det just min avundsjuka över Peters höga placering på den där Knuff-listan som gör att jag finner det riktigt skoj att lustmörda hans kärleksbarn, hans blogg. Men jag finns där för att trösta även de som jag sårar, och i detta fall gör jag det med en musikvideo ovan som relaterar till Peter Anderssons liv innan politiken. Det är en underbar skapelse som jag hoppas plåstrar om de blödande sår jag må ha tillfogat med tangentbordet som vapen.
Peter Anderssons karriär i glassbranschen lär ha dött när han vägrade köra blåa bilar, men han var röd, så röd, och är man lika röd som Peter så blir man omhändertagen av rörelsen. Peter lämnade Strängnäs för huvudstadsområdet och ett kall som partiträl och politruck under de röda fanorna. Nu skall ju inte denna recension handla så mycket om Peter Anderssons liv och leverne, som jag faktiskt inte har en aning om bortsett från det som jag suger åt mig från hanses blogg och Facebook-konto. Recensionen handlar om Sveriges just nu mest framgångsrika politiska blogg, och frågan är var storheten ligger hos glassmannen som lämnade kylan i glassfabriken för den politiska hetluften.
Många gånger tror jag att jag med mina inlägg retat gallfeber på denna Peter Andersson, och riktigt kränkt blev han en gång när jag ansåg att man borde tvångsmedicinera en alltmer psykotisk finansministerkandidat Östros. Från Peters arbetsplats på det lokala sosse-kontoret i Solna har jag fått trovärdiga ögonvittnesskildringar om hur det trängde ut fradga från springan under Peters dörr och att det osade svavel i hela kvarteret strax efter det att han läst min seriösa vårdrådgivning.
Peters blogg är väl min bloggs totala motsats på de flesta punkterna. Inte bara det att Peter är sosse och jag moderat, och att hans blogg är framgångsrik medan min blogg är ett skämt. Sättet vi skriver på är allt annat än synkroniserat och där ligger väl orsaken till att jag inte alltid uppskattar Peters framgångsrika blogg - och det kan väl ligga en hel del av jantelagsmentalitet i min recension av Peters blogg...
Politisk korrekthet: Ojojoj! Här kan man tala om partilinjens uträtare, mannen som aldrig någonsin sett en endaste svaghet i sitt älskade Socialdemokratiska arbetarpartis program och politik. Här har Mona, Wanja och alla andra högt stående partiföreträdare sin livvakt i bloggosfären, mannen som inte skulle tveka att köra in sin skarpa gula penna i kraniet på den som kränker det goda partiet. Peter Anderssons val av fritidsaktivitet vid sidan av bloggandet ligger i linje med hans självständighet som politisk tänkare och bloggare. Linedance är en dansform där man inte behöver någon danspartner. Dansarna står på rader, därav namnet linedance, vilket för övrigt skall skrivas ut som ett ord. Varje koreografi/dans består av fasta kombinationer där varje form av spontanitet och självständighet förstör helhetsupplevelsen och det kollektiva nöjet. Just där ligger svagheten, att man blir en cyklop och enkelspårig, saknar varje form av insikt av att politikens väsen inte är bara svart och vitt - utan att det finns en gråskala i det politiska samtalet där motståndaren ibland faktiskt kan sila fram ett guldkorn. Mottot på Peters blogg är "Med rätt att tycka" - och här borde tillägget inom parantes finnas " - så länge jag inte tycker något annat än rörelsen". Ty i Peter Anderssons värld vill Alliansen förstöra folks liv bara för förstörandets skull. Betyg: 1 Kommentar: Här får man ett högt betyg när man faktiskt kan se att den egna politiken, trots att man anser den vara bäst, även har sina brister. Herr Andersson ser inga brister i SAP överhuvudtaget. Då blir betyget därefter...
Humor: Peter Andersson dansar ju enligt uppgift Linedance och det är ju skoj, eller? Men av den muntre dansmannen som vandrar fram och tillbaka till ett evigt skrikande på engelska märks inget alls i Peters blogg. Här är det den djupaste seriositeten som slår dig i ansiktet närhelst du besöker bloggen, man måste sy upp smilbanden för att få dom att stanna kvar ifall man är på gott humör när man börjar läsa. Texterna är så politiskt korrekta att torkande färg framstår som ett fullvärdigt alternativ till fredagsunderhållning. Men lik förbannat läser ju jag, motsatser attraherar ju, och det gör jag för att se vad som blir framgångsrikt och uppskattat av andra. Det som blir uppenbart är att jag aldrig någonsin kommer att nå toppen om det är med en blogg som Peters man når dit. Betyg: 1 Kommentar: Privat kanske Peter är en kul kille, vad vet jag, men på bloggen får vi inte möta den mannen mer än vid något utrotningshotat ögonblick...
Språkbruk: Här kommer jag inte vara lika elak. Peters språk är format av en lång tid i politikens tjänst - bra, varierat och i stort utan stavfel. Jag blir aldrig irriterad på hur Peter använder språket, mer över det han skriver isåfall. Lite mer inlevelse, ilska och starka uttryck saknar jag dock, men det rimmar ju ofta inte så väl med den politiska korrekthet som är och förblir Peter Anderssons signum. Betyg: 4 Kommentar: Bra, och även om jag anstränger mig för att vara elak även här så fungerar det inte. Detta är Peters styrka, så är det bara.
Skönhet: Ett spännande sidhuvud, rätt många bilder och inlägg av lagom längd. Men precis som med Mary ser bloggen "kluddig" ut, slarvig sidebar med alldeles för ostrukturerat utseende. Det är OK, men kunde vara mycket bättre. Jag förväntar mig faktiskt något bättre av den blogg som ligger i topp på Knufflistan och som har sossarnas hjälpreda i Netroots som uppbackning. Med några enkla försköningar skulle Peters blogg kunna bli mer attraktiv för oss som lägger lite uppmärksamhet på estetiken. Betyg: 2 Kommentar: Renovera, styla om och ansiktslyft. Inte alls representativt för toppbloggen "Med rätt att tycka"...
Sammanlagt får Peter Andersson samma betyg som SvD:s Ledarblogg, en 8:a och placerar sig därför några pinnhål ner efter Mary som trots allt fortfarande har ledningen. På lördag väntar Alliansfritt Sverige, som hade en rätt rolig julkalender faktiskt. Ris eller ros, det blir ni varse då...
Och jag är faktiskt inte bara elak och vidrig, det finns små spår av medmänsklighet även hos mig. Måhända är det just min avundsjuka över Peters höga placering på den där Knuff-listan som gör att jag finner det riktigt skoj att lustmörda hans kärleksbarn, hans blogg. Men jag finns där för att trösta även de som jag sårar, och i detta fall gör jag det med en musikvideo ovan som relaterar till Peter Anderssons liv innan politiken. Det är en underbar skapelse som jag hoppas plåstrar om de blödande sår jag må ha tillfogat med tangentbordet som vapen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar