Det var väl snart tre veckor sedan jag spände blicken i Mona Sahlins bok "Möjligheternas land - Min vision för Sverige". Jag tyckte mycket om Monas bok, men jag tyckte inte om den speciellt mycket. Monas bok föll mig inte direkt i smaken, kanske föga förvånande för den som följer den här bloggen slaviskt. Att lägga sig till med att försöka vara neutral visade sig ju vara lika dödfött som att förändra Monas parti - så det blev till att såga och såga brutalt.
Läser man vad den framjagade sosse-kändisen Jonas Gardell idag skriver i Expressen så är det ju tydligt att han delar just den bilden, bilden av förändringsobenäget parti, med mig. Herr Gardell har däremot en betydligt mer positiv av Mona Sahlin som partiledare, utan att för den skull ifrågasätta varför inte ens ledaren lyckas förändra ett parti...?
I dag fick jag i min hand ett exemplar av Fredrik Reinfeldts bok "Framåt tillsammans - Min berättelse om Föregångslandet Sverige", och skall jag vara rak och öppen så är det ju knappt en riktig bok. Medan Monas bok hade en närmast fulländad bindning, en fantastisk kvalitet på pappret och gavs ut av det respektabla förlaget Norstedts så är ju Reinfeldts bok en lågbudgetvariant i pocketformat, med sämre papperskvalitet och utgiven av... ja, just det - Moderaterna. Fredrik Reinfeldts lilla lågbudgetkopia känns billig, med bara 121 sidor medan Monas bok andas professionalism och vinstintresse med sin fina bindning, sitt lyxpapper och 288 sidor.
Men avgörs en boks kvalitet av hur den ligger i handen, hur fin den ser ut att vara och på hur mycket pengar som läggs på produktionen? Alls icke, många är ju de mästerverk som först publicerats i någon kladdig sörja i ett löspapperssystem. Medan Fredrik Reinfeldts bok ser ut som fekalier och Monas bok som en kladdkaka så är resultatet det motsatta när man kommer till själva textmassan. Där Mona har 288 sidor på sig att säga något men ändå misslyckas kapitalt, så lyckas Fredrik Reinfeldt få ut en hel del på mindre än hälften så många sidor...
Första raden eller meningen i en bok sätter tonen, och Monas bok börjar med "Det är viktigt att få tala till punkt". Gnäll redan där alltså, gnäll på att hon aldrig tycker sig få tala till punkt av media, av väljarna, av partivänner och politiska motståndare. Mona skriver en bok där hon kan få gnälla till bokens budget sade ifrån.
Fredrik Reinfeldt däremot börjar med "Jag tror att Sverige kan bättre" och det kommer ändå från den person som haft möjligheten mer än någon annan folkvald att påverka hur bra Sverige kunde under de senaste fyra åren. Just där ligger styrkan i Fredrik Reinfeldts lågbudgetbok - budskapet om att vi inte är färdiga, att saker och ting alltid kan bli bättre och att ambitionen med ett politiskt parti måste vara att identifiera problem och göra något åt dom.
Jag sträckläste boken på lite mer än tre timmar, och kan nog kanke ha missat något enstaka tillfälle i boken där Fredrik Reinfeldt skrev något om socialdemokratin, vår politiska huvudmotståndare. Jag hittade ett ställe i hela boken där jag kan dra mig till minnes att SAP fick klä skott för kritik från Reinfeldt. Sidan var nummer 43 och textraden handlade om arbetslinjen. "Därför lovade vi väljarna att om Alliansen vann, då skulle vi bryta utanförskapet och montera ned de system som Socialdemokraterna hade byggt upp för att försöka dölja det" - det var liksom den enda kängan som skickades iväg med Monas bakdel som måltavla. Boken handlar om vad vi vill, varför vi vill det och hur vi vill ta oss dit. Fredrik Reinfeldt pratar politik, han berättar om sina resor till den verklighet politikerna alltför sällan ser.
När Reinfeldt målar sina bilder av hur Föregångslandet skall se ut så handlar Monas bok mer om att berätta vad det andra idioterna vill och varför. Hon gnäller hejdlöst på regeringen, på Moderaterna, på statsråd och de väljare som inte fattade hur fel de hade den där valdagen för snart 4 år sedan. Reinfeldt ger ordet "Socialdemokraterna" en enda rad att finnas på, en enda sida i boken medan Mona på sina 43 första sidor lyckas klämma in "moderaterna" minst 9 ställen, regeringen på nästan lika många, den borgerliga regeringen på en handfull ställen. Mona gnäller på det andra laget mest hela tiden, och de tillfällen jag hittade kan vara många, många fler eftersom jag hamnar i affekt bara jag börjar bläddra i Monas bok.
Vi berättar vad vi vill, Fredrik berättar detta på ett utmärkt sätt i sin bok medan Mona berättar hur dumma vi är och alla fel som har gjort. Bilden blir tydlig av två helt olika rörelser i svensk politik där den ena fattar att man måste förhålla sig till verkligheten och följa med i tiden för att få väljarnas förtroende. Den andra rörelsen, de som kallar sig "Rörelsen" står stilla, vill backa tiden fyra år och fortsätta förvaltandet av en politik som inte fungerade då och som inte gör det nu. Den första rörelsen fattar att väljarna kan välja något alternativ om man inte är på tå, den andra rörelsen fattar inte hur väljarna hade mage att överge "Rörelsen" 2006. Sällan har maktfullkomligheten fått en lika ful profilbild som hos de svenska socialdemokraterna...
Fredriks bok är billig, lättläst och faktiskt något man kan sätta i handen på väljarna genom gammaldags kampanjande vid de allmänna kommunikationernas brytpunkter. Stå vid Uppsala-pendeln, vid järnvägsstationerna i Eskilstuna, Nyköping, Örebro, Västerås och så vidare. Om SJ fortsätter prestera som de gör så är ju chansen stor att trafikanten kliver av en timme försenad och har hunnit suga i sig allt vad Reinfeldt ville berätta om hur vi tar oss framåt tillsammans trots att bussarna sitter fast i köer och tågen kryper fram. Det är ett lätt sätt att få folk att tänka till, boken klarar av det trots sin billiga framtoning. Jag må vara färgad av att jag redan har hittat frälsningen, jag må vara mindre kritisk bara för att min spinalvätska i ryggraden är blå - men jag tycker uppriktigt att boken är ett perfekt och enkelt vapen för att få det funderande folket att fundera i lite andra banor.
Så, ut och sprid budskapet - gödsla Sverige med små, billiga pocketböcker vänner. Kanske ingen Nobelpris-vinnare men bra mycket vettigare än den där skrytproduktionen med Mona som författare...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar