BLOGGRECENSION NUMMER 2: LEDARBLOGGEN

Som en liten prematur släpper jag denna lördagsmorgon i väg en recension av Svenska Dagbladets ledarredaktions egen lilla torftiga blogg. Efter att i onsdags ha gett Mary X Jenssen både ris och ros så känns det spännande att få bli lite mer elak och köra risterapi á la Hans Scheike mot en blogg som får mig att känna smått schizofren. Det var meningen att jag skulle jag vänta till onsdagen med detta recenserande, men trycket har varit stort och jag kommer framöver släppa mina recensioner både lördagar och onsdagar - och på onsdag tar jag mig an ettan på listan Peter Andersson, cyklop, partimegafon och framgångsrik bloggare som gått vägen från Hemglass till rörelsen medan den lika röda bloggen Alliansfritt Sverige dyker upp om en vecka.

Som en konservativ tänkare av rang så finner jag ju mycket av min inspiration som bloggare på just Svenska Dagbladet och tidningens ledarsidor. Sanna Rayman och PJ Anders Linder är husgudar, Per Gudmundsson tycks vara en skön herre med en förmåga att reta vansinne på de besatta medan Claes Arvidsson och undertecknad tycks ha någon övernaturlig tankeöverföringsprocess igång när det gäller rikets försvar. Det är ett härligt gäng, och en av mina högsta drömmar är ju att som amatörjournalist få tillbringa min arbetstid i just det sällskapet. Jag har sökt en tjänst, och jag har blivit refuserad - och kanske är det bitterheten över detta förakt mot min storhet som nu leder till risterapin...

Svenska Dagbladets ledarblogg må vara länkad och läst av många men den är ju inget mer än ett forum för små korta och ofta rätt meningslösa inlägg. Det som skrivs är allt som oftast sådant som jag kan skriva under på - men jag vill ju som bekant se mer fylliga texter, vacker bildsättning och något som är lite kontroversiellt och galet. Eftersom Ledarbloggen är ett forum för just ledarredaktionen så kan man väl inte vara så galen som jag skulle vilja - men man kan väl försöka att sticka ut lite mer ur den gråa sörjan som är gammelmedia i modern tappning.

Dags då att betygsätta dessa gedigna journalisters arbete med sin gemensamma blogg i de fyra kategorier som kommer återkomma varje gång jag skall ta hedern av en blogg.

Politisk korrekthet: Här finns iallafall underlag för ett hyfsat betyg. Man tycker rätt saker, och man kritiserar politiken som kommer från regeringen och det som påstås vara politik och som kommer ifrån den grönröda oppositionen. Att man har stake att slå åt alla håll när man känner att det är berättigat är bra och något jag uppskattar. Betyg: 4 Kommentar: Jag förstår att man inte kan vara lika öppen med föraktet som jag, men man kan ju ibland få till riktigt dräpande kommentarer. Mer sånt framöver...

Humor: Jaha? Nähä! Jag kan inte minnas när jag skrattade medan jag läste Ledarbloggen. Torr som fnöske, tråkig som Mona Sahlin. Betyg: 1 Kommentar: Kanske är det så att jag inte förstår, men så illa kan det väl ändå inte vara?

Språkbruk: Som de välutbildade journalister de är så finns det självklart inget att anmärka på vad avser meningsuppbyggnad och rättstavning - men jag saknar själen och livet i ordflödet. Jag vill se mer passion, jag vill höra kraftuttryck där någon gång och se ilskan som måste finnas koka över. Betyg: 3 Kommentar: Hade varit bättre om man inte var så fruktansvärt bakbundna i sin korrekthet.

Skönhet: Uselt är förnamnet, Vedervärdigt efternamnet om skall bedöma Ledarbloggens estetiska utformning. Här är det bara textrad efter textrad, inga illustrationer eller informativa bilder - bara sövande textrader, och en färglös bild som sidhuvud. Någon enstaka bild finns, ibland något Youtube-klipp men ingenting som lyfter helhetsupplevelsen. Man tittar inte på Ledarbloggen för att få se ögongodis... Betyg: 0 Kommentar: Ett lite mer spännande sidhuvud skulle möjligtvis lyfta det hela marginellt. Möjligtvis.

Summa summarum så får SvD:s Ledarblogg det sammanlagda betyget 8, alltså mindre tilltalande än Marys Moderata Karameller. Det som skulle kunna vara så bra blir bara ett "Jaha?" utstött i en gäspning. Som inspirationskälla för mig är den helt ok, eftersom det finns ett rätt stort utrymme att skruva och bisarrisera deras tankar på min egen blogg. Men som den där bloggen man bara måste läsa för att den är så underbar - är den totalt intetsägande.