RAGGA ROMANTISKT, GÅR DET?

Att ragga är väl inget som ligger för mig. Jag har ju inte varit aktiv i mitt letande efter en kvinna i mitt liv de senaste 19 åren, så att påstå att man är någon Don Juan eller Casanova är ju en grov överdrift. Nu är livet på väg att förändras, samlivet "is no more", så vad skall man göra? Leva i celibat framöver, eller ge sig ut på den köttmarknad som Stockholms nattliv är i dag? Att ragga på krogen ligger inte för mig, osäkerheten och den patetiskt låga självkänslan gör att jag måste använda andra attribut än de fysiska när jag försöker få någon att börja tycka om mig. Kanske skulle en kurs i raggande vara något för mig? Troligtvis inte, ty jag är en obotlig romantiker som uppvaktar på ett strikt konservativt sätt...

Den kärlek jag har haft i 19 år och som gett mig fyra barn träffade jag naturligtvis på jobbet. Är man heterosexuell och jobbar i vården är det ju lätt att kära ner sig i någon av de vackra kvinnor som man dagligen möter på arbetet. Jag föll som en fura, skickade röda rosor, bjöd ut på restaurang, betalade alla drinkar på personalfesterna och bytte arbetspass för att bara få vara nära. Det tog sin tid, men även det gamla gentlemannamässiga uppvaktandet bar frukt! Att vara nykär, nyförälskad eller bara drömma är ju så underbart, och just under våren är man ju extra labil... När man tar en promenad till McDonalds eller Max och ser alla nyförälskade par blir man ju lite lätt avundsjuk. Varför kan det inte vara så efter 19 år? Krävs det en ny kärlek för att få romantiken att börja flöda igen? Eller skall jag lägga om mina promenader till gymet istället för Fast-Foodhaken?

Häromdagen tog jag SvD:s romantiktest, och fick resultatet 92% romantiker. Det innebär att man närmast är sjukligt hängiven den man faller för, att man lever i någon sorts illusion om att kärleken skall vara som på smöriga amerikanska kärleksfilmer för evigt. Inte undra på att man känner sig uppgiven i ett förhållande där båda jobbar skift, och där fyra söner pockar på uppmärksamheten hela tiden. Andningshålen, som en båttur eller en övernattning på hotell, är alltför få för att hålla lågan vid liv. Där spelar säkert min något orealistiska syn på vilket samliv man kan ha när man reproducerat sig likt kaniner... Man skall ju egentligen vara glad för det lilla man får, men det ligger inte för mig tyvärr.

Att ha kurs för en grupp kärlekstörstande killar som uppenbarligen har svårt att "Scora" på krogen är ju för en närmast absurd aktivitet för en romantiker som jag. Men samhället förändras och kan någon få killarna att bemöta det motsatta könet med lite mer respekt så OK. Det verkar dock inte vara målet med kursen, här handlar det om härskartekniker som gör att man framstår som tuff och spännande. De få gånger jag går ut förfäras jag av hur okända män tränger sig på, tafsar och beter sig allmänt respektlöst. I min sinnesvärld så tilltalas kvinnan av en man som visar respekt, kan tala för sig, inte är dyngrak och som vill lära känna kvinnan för den hon är, inte för att hon ser bra ut. Vad vet jag, kvinnorna kanske också har regrederat och uppskattar "Cro Magnon"-beteendet som man ser på krogen. Det skulle förklara varför jag alltid slutar själv i ett hörn och ser tafatt ut, dricker mina mellanöl och ser hur alla andra hittar rätt, alla utom jag...