Efter allt försvarsbloggande delar jag nu med mig av en synnerligen traumatisk händelse i mitt liv, dagen då jag sparkades ut från Lasse Kühlers dansskola vid Tegnérlunden...
Häromdagen erbjöd min goda vän Erica mig att följa med till hennes andra hem, Grand Garbo i hemstaden Sundbyberg på lördagskvällen. Erica skulle ta med sig ett stort antal väninnor och lovade att jag skulle få bekänna färg på dansgolvet. Eftersom jag svikit Erica ett antal gånger tidigare kände jag mig tvungen att acceptera inbjudan, även om jag närmast krampade av nervositet på grund av de utlovade dansinsatserna. Jag är nämligen helt, dj-vla värdelös på att röra mig på ett dansgolv, iallafall om meningen är att det skall ske men någon sorts rytmik och i takt med musiken. OK, dansa tryckare funkar väl hyfsat även om det i dagsläget finns visa problem att komma riktigt nära danspartnern då min adipösa buk tar emot innan man ens kan börja gnida könet mot kvinnan... Behöver jag tillägga att jag jobbade extra istället för att följa med Erica ut?
Jag har till och med blivit "utsparkad" från Lasse Kühlers dansskola. Detta var i mitten på 90-talet när några goda vänner och Therese hade gett sig den på att jag skulle lära mig dansa. Det hela var en nybörjarkurs i Bugg. Första lektionen inleddes med att man lärde sig ett antal steg och sedan försökte kombinera ihop dessa till Bugg. Jag inledde mitt dansanta självmord med Therese, för att efter 10 minuter få en personlig coach som verkligen försökte få mig att förstå. Resultatet var minst sagt skrämmande... Efter lektionen tyckte coachen att jag kanske borde hitta någon annan fysisk aktivitet att ägna mig åt, och nu har jag därför 4 söner.
Nuförtiden dansar jag bara när jag är så pass berusad att medvetslösheten väntar efter nästa öl, tragiskt men sant. Jag skulle ju så gärna vilja kunna, men finns det folk som föds utan rytm så är jag en av dom.
Slutligen vill jag gratulera Magnus Rundgren på hans 40-årsdag, som var igår. Magnus är en synnerligen god vän som jag mött genom vårt gemensamma engagemang i Moderaterna i Sundbyberg. Magnus, som syns på den översta av bilderna, är alltid snäll. Magnus är nästan lika snäll och oförarglig som en kossa faktiskt, och jag kommer aldrig glömma att han och Erica hjälpte mig att ta av mig skorna när jag somnat så fridfullt och spik nykter under vår resa med länets moderater ombord på Cinderella.
Tack för att du finns Magnus!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar