ÄR DET DÄRFÖR JAG ÄR SJUK...?

Tanken har gnagt i min konservativa hjärna ett tag, kan min sjukfrånvaro på jobbet förklaras av att jag aldrig får något beröm på mitt arbete? Varken chefer eller kollegor ger mig den minsta antydan till ett erkännande för mitt enträgna slitande på jobbet. Alltmedan mina kollegor sitter och surfar, läser damtidningar eller bara pratar öronen av varandra får jag springa runt som en virvelvind med min tjocka kropp och försöka hålla SöS-intensiven flytande på nätterna. Och inget beröm får jag, snarare det motsatta... Skulle jag undantagsvis få möjligheten att slå mig ner och ta en kopp kaffe kommer det alltid en galen kollega och skriker på mig om vad jag skall göra istället för att lata mig.

Eftersom mina kollegor allt som oftatst läser mina blogginlägg där de sitter framför datorskärmarna kommer jag nu inte få det lättare, men vissa konflikter är värda att ta...

Medan jag skriver raderna ovan sitter jag och ler, för sanningen är nog snarare den motsatta men jag älskar ju att retas. Är det någon som sitter fastväxt är det nog undertecknad, är det några som är sig som virvelvindar är det ett antal andra kollegor. Dock inte Joakim, han är minst lika lat som undertecknad... ;-)

Det är Jocke och jag som visar oss från vår bästa sida på bilden ovan, på väg hem efter en natt på jobbet.

Intensiven är en speciell arbetsplats, med döden ständigt närvarande och med en "kundkrets" som ständigt rör sig i gråzonen mellan liv och död. Ett sätt att överleva på en sådan arbetsplats är genom gott kamratskap och det anser jag att jag har i mitt nattpass. Förvisso har jag fått höra genom chefsskapet att min ibland mansgrisaktiga humor och de grova skämten som allt som oftast väller ur käften kan få vissa kollegor att tycka att jag är just en grov mansgris med låg nivå. Det vet jag ju om, men om någon blirr stött - säg till för guds skull!

Det händer ibland att jag får beröm av mina kollegor, trots min kroniska lättja. Det händer desto mer sällan att någon chef säger något positivt, kanske beroende på att dessa tjänstgör på dagen och har lite mindre koll på vad som händer på natten. Får jag höra något så är det att min humor kan misstolkas, att jag är för grov eller bara lat. Eller så skall jag vara glad att de vet så lite? Annars hade jag kanske fått en ännu mindre löneökning...?

Efter närmare 20 år i vården så vill jag hitta något annat, och mina andra yrkesutbildning är ju officer och den vägen känns ju lite "död" med mig själv som en 40-årig gubbe i ett tillstånd av fysiskt förfall och med en försvarsmakt i samma tillstånd...

Jag brinner för mina kollegor, de är orsaken till att jag trots allt trivs ok på jobbet. Men jag vill hitta en ny utmaning, gärna inom politiken. Med min ödmjuka och sansade framtoning borde väl inte det vara omöjligt, eller hur...?