BEKRÄFTELSEBEHOVET TILLFREDSSTÄLLT...

Att bli bekräftad är underbart...

På många sätt är jag som ett litet barn som får alldeles för lite bekräftelse av sina föräldrar, jag verkligen trånar efter uppmärksamhet för det jag gör och försöker förmedla. Måhända ligger det något nästan sjukligt bakom detta bekräftelsebehov och för att förstå orsakerna måste man gå på djupet i mitt halvskruvade psyke.

En händelse som jag genom ren amatöranalys av mig själv kan se som orsak till att jag beter mig som jag gör är nog att jag vid det tillfället som jag kände mig mest nöjd med mig själv, när jag trånade efter applåder och lyckönskningar men istället fick något helt annat...

Jag sprättade upp brevet som hade kustartilleriregementet KA3 som avsändare med mina nervösa fingrar, skulle jag bli antagen till officersutbildningen efter ett år i det "civila mörkret"...? Året var 1988 och det var vår i luften. Lyckan stod mig bi, och jag jublade inombords när jag såg att jag hade bestått provet och nått mina drömmars mål. Glädjen var total, och så kom min mor hem från arbetet. "-Vad i hela världen har fått dig på så gott humör?" undrade min vänstervridna moder, medveten om att jag var närmast manodepressiv över att behöva bo hemma med Röda Bönor och Nationalteatern ständigt ekande ur stereons högtalare och med hurra-rop och applåder när sossarna nämndes med positiva tillrop på monopol-TV:n...

Jag visade stolt upp mitt antagningsbevis, och kärringen börjar störttjuta! Mellan hulkningarna får jag höra att jag genom mitt yrkesval förstört hennes liv, mitt eget och att jag inte på något sätt är bättre än de amerikaner som sköt vietnameser i Song-My eller de elaka fransmän som jagade oskyldiga frihetskämpar i Algeriet. Gråten tilltog i styrka och hon sprang till sin säng. Själv blev jag också ledsen - ledsen över att min glädje inte uppskattades ens av min egen mor.

Jag tog en stärkande promenad längs sjön Flaten till stationen i Rönninge, och tog tåget till stan för att skingra mina tankar över en pilsner i ensamhet på hotell Malmens bar. Hur kunde hon, som var flykting från ett sovjetockuperat Estland, ha något emot att jag tog ett arbete som syftade till att se till att vi i Sverige inte gick samma väg? Det gick inte ihop helt enkelt, jag kunde inte förstå...

När jag sent på kvällen kom hem, så fick jag inte höra något som kunde uppfattas som en ursäkt eller ett grattis från mor, men min far kunde förstå min glädje och gav mig en kram medan tanten satt i soffan och blängde surt. Mitt svar blev självklart att provocera. Varenda gång jag kom "hem" från Karlskrona eller Fårösund så var det iförd antingen min fina gröna m/59 fältuniform eller den ännu lite finare mörkblåa m/87 med den ack så trevliga skärmmössan. Varje gång tårades min mors ögon, och det var inga tårar av glädje eller stolthet...

Slut på djupdykningen i mitt psyke. Jag ber att få tacka Emma Löfgren, Tobias Olsson samt Karin Abrahamsson på SvD för att de så generöst gett lilla mig, den tokige moderaten med stora bekräftelsebehovet, massmedialt utrymme på deras site svd.se. Speciellt glad känner jag mig över det senaste inlägget där jag citeras av Emma Löfgren där det märks att hon har märkt vilken icke-korrekt stolle jag råkar vara, eller hur skall man annars tolka hennes intro?

"Bloggaren ”Tokmoderaten” gick inte helt oväntat igång ordentligt på SvD.se:s nyhet.
– Robinson-Jan Emanuel visar tydligt hur socialdemokratin som rörelse lider av en allvarlig form av personlighetsklyvning med sitt gedigna arbete att införa marknadshyror i trakterna av det vackra Mosebacke på Södermalm och nu även i Visby innerstad. Att han i Riksdagen är emot marknadshyror bekymrar honom inte, han vill ju bara tjäna pengar, massor med pengar, skriver denne"

Tack Emma, tack för att Du ser mig och det jag skriver! Får jag bjuda ut dig så kan vi göra en omvänd Schenström/Pihlblad där jag som man är den tjocka och aspackade medan du likt Pihlblad bara sitter och ler åt allt...?

Länkar till mina SvD-citeringar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4