BOHMAN HADE ALLTID RÄTT!

Sommaren 1986, slutet av juli månad och den då betydligt mycket mer smärta unge herr Antonsson tar sina första trevande steg in i den militära världen, en värld som skall göra Antonsson lite mer vuxen, mogen, sansad och normal.

När Antonsson passerar vakten vid Älvsborgs Kustartilleriregemente i Göteborg så har han redan förträngt att hanses socialdemokratiska mor gråtit mängder av tårar för att hennes äldste son nu skall bli "precis som de där amerikanska mördarna som dödade oskyldiga i Vietnam" och "en hjärntvättad mördarmaskin". Just så, precis sådana fostrade man på Radarskolan vid Kärringbergets fot, eller kanske inte. Under mina knappt 14 månader som värnpliktig blev jag en hejare på att tatta kabel, koppla i televerkets nät, signalera och stridsleda - men tiden då jag borde ha lärt mig att skjuta civila vietnameser minns jag faktiskt inte alls.

Jag trivdes som en fisk i vattnet, min värnplikt var så här 23 år senare en mycket trevlig tid i mitt liv. Som försvarsvän på 80-talet fanns bara ett parti att vända sig till, det var på den tiden då mitt parti stod upp för sina ideal, och det var naturligtvis moderaterna. Därför blev jag som förstummad när jag släpade in mina två knökfulla persedelsäckar på logementet och såg en yngre karbonkopia av den välkända moderaten Lars Tobisson. Det var sonen Tobisson, med ett otroligt vackert förnamn. Den unge Tobisson bodde på min lucka tillsammans med olika individer från rikets alla hörn. Självklart försökte jag utnyttja den kände moderatens avkomma för att med sedvanligt rövslickeri ta mig fram i partihierarkin, utan något som helst resultat eftersom den unge Tobisson hade en benhård karaktär.

En dag så trodde jag mig se dubbelt, jag såg tvenne Tobisson i m/59 utanför matsalen. När jag gnuggat mig i ögonen så såg jag att det var far och son som språkade. Pappa Tobisson var nämligen reservofficer på regementet och just denna dag fick jag se far och son diskutera militära frågor. Självklart hälsade jag med en honnör i riktning mot pappa Tobisson, och jag blev stolt när när honnören besvarades av den förste vice ordföranden i mitt älskade parti. Här kunde mitt tragiska liv tagit en annan riktning, och jag hade kanske kunnat bli den där toppolitikern som jag aldrig kommer att bli, den där respekterade mannen med huvudet på skaft istället för en lallande fjant till bloggare som ingen tar på allvar. Hade jag bara gått fram och smörat för pappa Tobisson så hade jag kanske tagit över partiet med buller och bång.

Hade jag bara gått fram och använt min "brunslips" och fått berätta alla mina fantastiska visioner, alla mina storslagna planer och visat upp vilken massmedial genomslagsförmåga jag bar inom mig så hade nog pappa Tobisson kastat sig över mig som en hungrig varg och släpat med mig till Schönfeldts gränd. Nu satte min blyghet och min kvävda framåtanda stopp för detta och vi fick se en vettig Bildt ta över efter den något oseriösa Djurgårdstölpen Adelsohn. Hade jag visat upp mig från min bästa sida utanför militärmatsalen så hade kanske Bo Lundgren aldrig blivit den där parantesen efter Bildt, kanske hade det blivit ett rundlagt utropstecken med efternamnet Antonsson? Det hade väl varit mumma det...? Eller är det den sena timmen som ger mig en svårartad form av självgodhet?

Adelsohn var partiledare under den tid då jag befäste min politiska ståndpunkt. Måhända är det kulturministerns mans fel att jag är som jag är för har man sett en moderatledare dansa i bastkjol eller dra vulgära skämt så borde det ju också vara OK att en ersättare i kommunfullmäktige och bloggare spårar ur lite titt som tätt. Men var Adelsohn en bra ledare? Godkänd i mina ögon, men inte så mycket mer än det. Bohman innan var partiets levande legend, hans svärson Carl Bildt en blivande ikon men stackars Ulf blev den parantesen som alla ler åt idag. Ulf Adelsohn var en rolig prick, gav ett sympatiskt intryck men oseriositeten låg som ett blött täcke över honom - och jag vet precis hur det känns.

Självklart hade Bohman rätt när han var skeptisk mot sin efterträdare, ty Bohman hade alltid rätt. När nu pappa Tobisson avslöjar detta i sina memoarer så kan man bara konstatera att så var det verkligen. Undrar nu bara om pappa Tobisson i dessa memoarer nämner den där bildsköna beväringen som med en perfekt utförd honnör störde hans pratstund med sonen? Då vet ni vem det är...

Länk: SvD