HÖGERSPÖKET: SKALL DET VARA SÅ JÄVLA SVÅRT ATT GÖRA EN REMBRANDT?

Högerspökets pappa visar sin son och dotter hur en sann rojalistisk tavla bör se ut.

Återigen är Högerspöket i farten, till Tokmoderatens stora glädje. En välbehövlig avlastning om Anna Odell, konsten och vad som är vackert. Och på stämman i Västerås den passerade helgen så svävade Högerspöket ovanför en Erica Lejonroos som var alltför upptagen av sin lilla röda laptop för att märka att det fanns ett kontaktsökande väsen i alldeles i närheten...

"Högerspöket har mycket fuffens för sig på nätterna. När det är fullmåne trotsar han sin fobi för varulvar och vågar sig ut i natten - Fredsgatan ner, förbi Operan och ut till den fästning för riktig konst som nationalmuseum utgör.

Genom glipor i murverket glider han in, sätter sig framför tavlan med Karl XII och suckar. I det bleka ljuset verkar nästan krigarkungen vakna till liv. Det får Högerspöket att sucka tungt. Det är inte så att han saknar klantarslet, som slarvade bort hela Baltikum, utan att han börjar bli trött på att titta på samma tavlor hela tiden.

Högerspöket drack vin med Michelangelo, Genever med Rembrandt och van Gogh, och absint med Picasso och Dali. Han förlustade sig dessutom med många av Zorns dalkullor. De var alla kompetenta konstnärer, med ett gemensamt mål. Inte att avbilda, utan att måla. Att skapa det vackra, snarare än att återge det verkliga.

Numera kan inte konstnärerna rita en halvhyfsad streckgubbe längre, så istället gör de annat, och det är aldrig vackert. En del staplar ved på stranden, andra ligger med baltiska horor och en tredje ser till att bli inlagd på psykakuten. Vari ligger det vackra med det? Vari ligger det vackra i att strimla guldfiskar i matberedare, att hylla självmordsbombare eller att vandalisera tunnelbanestationer?

Vad har egentligen Pål Hollander, Anna Odell och Nug egentligen gemensamt med Van Gogh och Rembrandt? Inte en strävan att göra något vackert iallafall. Snarare effektsökeri och dålig smak. Högerspöket förstår inte vad Jackass-imitatörer har gemensamt med de stora mästarna överhuvudtaget.

De stora mästarnas sökande efter skönheten kan förklaras i deras finansieringsmodell. De var beroende av externa finansiärer, mecenater, vars anseende var beroende av deras konst. Dagens konstnärer är också beroende av någon, vars agenda de är lika lojala mot.

På 1960-talet växte den stora staten fram. Gud, familj och fosterland skulle ersättas med förlitandet till den värdeneutrala staten. Där passade plötsligt inkompetenta nihilistiska konstnärer in. De förnekade allt, utom den statliga finansieringen av deras verk.

Nihilisterna tog ganska självklart, med en så stark allierad, över helt. De som var spritt språngande galna blev konstnärer, de som ville vara det men inte kunde blev konstrecensenter.

Högerspöket förfäras av att det gått så långt att när tidningen Axcess ställer ut tavlor i serien "Figurationer" är detta enligt recensenterna "nazism". Föreställer de då segerrika arméer som korsar Dniepr? Adolf Hitler i Speedos? Himmler på en vit häst med svärd i hand? Svaret är nej. Det är en grupp norrmän som målat något som faktiskt föreställer något. Så långt har det gått.

God konst har alltid varit kommersiell. Rembrandt målade för pengar, Michelangelo fick betalt för sixtinska kapellet, Picasso sålde sina tavlor. Det är också i det kommersiella vi hittar vår tid skönhet, tycker högerspöket.

Köp en tabloid. Köp en resetidning för att se skönheten i ett landskap. Köp en inredningstidning för att se skönheten i färger och proportioner. Köp Cosmopolitan för att se skönheten i avund. Köp en Slitz för att se skönheten i kvinnligheten.

Anna Odell har varken med konst eller skönhet att göra."

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, DN4, AB1, AB2, Expr1, Expr2