EN IKON HAR GÅTT VIDARE!

Det ringer i privatchaufförens mobil, ungefär när vi passerar den nedstängda vägkrogen i Surahammar. Han får något vått i blicken, antingen blir han upphetsad av någon kvinna på andra sidan etern eller så är det sorgen jag ser välla fram i hans tårkanaler. Vi är på väg norrut, till sommarhuset för att se till så att den nya dörren är hel, och kolla att inga inkräktare med pundarbakgrund har återkommit. På hemvägen skall jag plocka upp min tappade mobil i kommunismens högborg i Sverige, i Fagersta...

Jag får höra att allas vår Onkel Kånkel har gått hädan, och även mina ögon tåras. Snabbt sliter jag upp chaufförens laptop, kopplar upp mig och börjar skriva det som ni nu läser. Onkel Kånkel, med sina fantastiska bandmedlemmar formade mig till den sansade och korrekta person jag idag är. Deras musik gjorde avtryck på mig, i mitt ideologiska sökande och satte djupa spår i min twistade hjärna när det gäller humor och vad som i min värld är att betrakta som roligt.

Medan vi passerar Ramnäs och Virsbo så rinner tårarna längs min kind, Onkel Kånkel har gått vidare till de sälla jaktmarkerna och för den politiska korrekthetens skull känner jag mig nödgad att strunta i att infoga något hyllande filmklipp från Youtube, men den som söker skall själv finna...

Hans låtar berörde en hel generation, hans livsepos fick de flesta att tappa hakan. Vem kan glömma låtar som "Smek mig, Guran" eller "CP-Göbbels" utan att bli berörda på ett eller annat sätt. Onkel Kånkels texter var ofta gravt homofobiska, möjligtvis den enda invändning jag kan ha när jag nu på senare år slitit mig fri från de bojor som denna fobi innebar. Och när den muskaliska skapandet skapar en debatt om yttrandefriheten i Riksdagen, ja då är man kreativ och banbrytande. Det var när delar av rörelsen 1995 i Sveriges Riksdag ville begränsa yttrandefriheten som jag hittade min sossefobi...

Onkel Kånkel är död, länge leve Onkel Kånkel! Och där passerar vi Bodarne lite för fort...

Länkar: SvD