SVERIGE FÖRST!

Från den påhittade gränsen mellan den suveräna staten Georgien och den av Ryssland skapade utbrytarrepubliken Sydossetien hörs varningssignalerna igen. Från båda sidor kommer anklagelser om beskjutning, om kränkningar av vapenvilan och annat smått och mindre gott.

I området alldeles norr om Broderfolkets land så ökar spänningarna för varje dag då olika länder försöker positionera sig för att kunna roffa åt sig de fantastiska naturtillgångar som göms under Arktis is och vattnet där omkring. Självklart är Ryssland den "spelaren" som spänner sina militära muskler och med överflygningar och flottmanövrer försöker skrämma upp de mindre länderna i området.

Genom den nu algblommande Östersjön vill så ryssen ivrigt påhejad av tysken bygga en gasledning som genom ett trollslag kommer få Fredens innanhav att bli en plats där geopolitik, maktdemonstrationer och militär upprustning kommer bli verklighet - och på havets västra strand ligger det närmast pacifistiska Sverige, med sin avrustade försvarsmakt. Sverige just nu är ett säkerhetspolitiskt vacuum, ett land som absolut ingen kan ta på allvar när det gäller försvar eller säkerhetspolitik.

Först och främst så vägrar Sverige av någon outgrundlig anledning att ansluta sig till en enda trovärdiga, kollektiva säkerhetsorganisationen i vår del av världen - NATO. Att svensken sedan samtidigt utplånar sin egen förmåga att skydda sig själv saknar ju varje uns av vett och sans.

Samtidigt som Sverige försvaras av hobbysoldater ur Hemvärnet, en handfull kontrakterade högvaktssoldater och de sista utdöende värnpliktiga så finns gräddan av vår försvarsförmåga i Mazar-e-Sharif i Afghanistan. Visst är det på många sätt vettigt att vi svenskar bidrar till att ett sedan decennier plågat land möjligtvis får framtidstro, visst är det moraliskt korrekt att vi bidrar tillsammans med stora delar av världssamfundet och visst är det ett fint bevis på vårt internationella solidaritetspatos. Min spökskrivare är kategoriskt emot att vi överhuvudtaget befinner oss i Afghanistan, men jag tycker att det kan finnas skäl som är så pass goda att just vi bör bidra, men...

Innan vi ens har dugligt fyllt upp det säkerhetspolitiska vacuum som vi är på vår hemmaplan så bör vi inte skicka vårt a-lag till en bortaplan långt, långt bort. När Sverige återigen kan tala med pondus i närområdet, när vi kan bita ifrån mot utpressning och hot och när landets befolkning sover tryggt i förvissningen att allt är lugnt utanför sovrumsfönstret, först då kan vi ge oss ut och med svenska soldater bidra till säkerhet och stabilitet i långt-bort-istan. Säkerhetssituationen kan tyckas god idag, men vem tror att våra folkvalda reagerar i tid när orosmolnen tornar upp sig?

Min spökskrivare Högerspöket och jag må tycka olika, men vad regeringsalternativet S+MP+ V tycker gemensamt anar nog ingen. Mona Sahlin har munkavle, gott så när det handlar om ett ämne som hon knappast har förmåga att sätta sig in i. Men när man hör Urban Ahlin vs Rådström så vet man ju inte var skåpet står, ligger eller svävar.

Länk: SvD