ALMEDALEN - XLVIII TIMMAR, DE V SNYGGASTE XX

Det var en gång - för inte alltför länge sedan - då de två gubbsjuka hunkarna Niklas Svensson och Daniel Alsén gjorde sina listor på Politikerbloggen. Det var listor som lyfte fram vilka kvinnor och faktiskt även vilka män som var snyggast och sexigast under Almedalsveckan. Jag var inte där, jag visste inte hur folk såg ut och förde sig för att komma högt på de frustrerade journalisternas lista, men lik förbannat satt jag på andra sidan havet occh tyckte till om vilka som jag tyckte bäst om av de som jag inbillade mig fanns på plats...

Niklas Svensson har lämnat över till Anders Pihlblad och den där listan över vilka snyggingar som var mest iögonfallande dog eftersom alla vi som följer nyhetsflödet visste att det var Ulrica Schenström och bara hon som skulle toppa en Pihlbladsk lista - alldeles oavsett vilka hon ställdes emot på en ytlig köttmarknad. Det verkar minsann som att listan från Politikerbloggen inte kommer att publiceras något mer - men nu har jag varit där. Nu kan jag berätta vilka fem vareleser av det täcka könet som har berört mig mest bara genom att vara så snygga som de är i vanliga fall och ännu lite mer i en miljö där skönheten är ett ständigt måste för att synas i en miljö där alla utom jag verkade anstränga sig för att märkas lite mer.

Visbys gränder, Visbys restauranger, pubar och klubbar - överallt i Visby där människorna rör sig är skönheten ständigt närvarande och den politiska köttmarknadens budgivning tar fart när solen är på väg ner. Det kallas nätverkande, och det är jag usel på - så det blir till att bli sittandes med en kall pilsner i näven, njutandes av utsikten av skönheterna som passerar förbi medan jag filosoferade över vilka fem som faktiskt skulle få plats på listan över Almedalen 2011:s snyggaste kvinnor - enligt Tokmoderaten...

Plats V är vikt för en ung kvinna vid namn Jenny Madestam som sprang förbi mig som hastigast under av de otaliga förflyttningarna mellan olika seminarier. Madestam var ack så snygg, och med de insatser som man har i närminnet av kvinnans olika insatser i olika medier så är det inte långt bort att tycka att statsvetare Madestam är så fulländad man bara kan vara.

Plats IV och nästan på prispallen. Katrine Kielos, Aftonbladets ledarskribent och hela arbetarrörelsens femme fatale. Snyggare i verkligheten än på bild, hur nu det är möjligt - och skarp som en Gillette Venus i sina texter. En snyltmacka till lunch i Aftonbladets tält nere i Almedalen blev en betydligt mer givande tillställning då både ögonen och munnen fick sitt när Kielos stod på den pyttelilla scenen och dominerade på ett sätt som fick mig att längta efter att bli dominerad.

Plats III, bronspengen hamnar runt magasinet Neo:s chefredaktör Paulina Neuding. En kyrkoruin, ett seminarium med några begåvade unga herrar som förmodligen satt och snackade om begåvade saker med varandra medan de modererades av Neuding. Vad herrarna sade har jag inga klara minnesbilder av, allt jag minns är en kort kjol på Neudings kropp som slutade lagom långt ner på benen för att få en benfetischist som undertecknad att tappa fokus på allt annat än de där benen. Ansiktet, kroppen, hela hon i sin underbara uppenbarelse var inte ett dugg sämre än benen.

Plats II och en aningen mer värdefull ädelmetall runt halsen får en annan moderator som betyder mycket för mig i min roll som politisk bloggare. Martina Lind, kvinnan bakom Politometern är inte bara otroligt vacker, extremt trevlig och fantastisk begåvad - hon är bara bäst. Martina skulle moderera mig och några till i en panel av oberoende bloggare på egna ben när värmen och min närhet fick henne att tuppa av inte ens halvvägs in i seminariet. Från paneltupp till yrkesrollen på några mikrosekunder och jag lyfte den avsvimmade Martinas ben för att se till att hon fick lite mer blod i skallen. Martina var snygg även som avsvimmad, det är det inte många som är och det i kombination med hennes personlighet räckte nästan till toppen...

Plats I var en plats som var förutbestämd för en kvinna som är van att vara i närheten av toppen mest hela tiden - statsministerns presschef Roberta Alenius. Det finns mycket att vara avundsjuk på hos Fredrik Reinfeldt - hans makt, hans snygga hustru, hans förmåga att vara en person som de allra flesta har ett stort förtroende för. Men mest avundsjuk är jag på att han alltid har den där fulländade kvinnan Roberta i släptåg var han än rör sig.

Vacker som en dag, ständigt full koll på vad som händer runtomkring chefen. Jag upptäckte Roberta så sent som i valrörelsen för X månader sedan och föll som ett redwood-träd utanför valstugan på Sturegatan i Sundbyberg. Hennes engagemang och ständiga tidsangivelser till en chef som ville stanna längre medan Roberta var halvvägs till Solna medan jag drömde mig med. Sedan dess är Roberta Alenius alltd bäst, snyggast och mest tilltalande i mina ögon - så även nu...

Det var mina topp-V i Almedalen XI. Andra har säkert andra preferenser och åsikter, men det här är min blogg. Jag ser redan fram emot nästa år och de kvällar då jag kommer att sitta på någon uteservering och käka ögongodis genom ett par flottiga brillor för att fixa till en ny lista med nya skönheter.

Länkar: Expr,
Bloggar: Laakso,